Ni som är gifta, hur lyckliga är ni?

Vid ett par tillfällen ja. Men det har löst sig. Bland annat av insikten av att en person inte kan tillfredsställa alla ens behov, det vore fel av mig att kräva det.
Min man kan inte vara min bästa vän, min festkompis, min älskare, min diskussionspartner, personen jag helst löptränar med osv. När jag insåg det så lugnade det ner sig. Han är massor av saker för mig men sånt som utmanar mitt intellekt får jag via jobbet, jag har tjejkompisar att gå på AW och dricka vin med osv. Vi har valt varandra många gånger. Sen kanske vi gör andra val i framtiden men det vet vi inget om idag. Jag ser väldigt pragmatiskt på saker. 

Dagarna vi inte skrattat något ihop är ytterst få, jag tycker fortfarande efter 25 år att min man är bland de roligaste jag känner. 
Blir inte varm av tanken på honom varje gång men ofta nog, han får mig fortfarande att bli svag i knäna när han klär upp sig eller när han är alldeles rufsigt nyvaken och klädd i pyjamas.

Tyvärr är sexlivet nästan dött då han aldrig varit direkt intresserad och typ 24 års mestadels nekande vid intiativ kostar på så försöker inte så ofta längre. 

Ja på alla frågor. Gifta i 6 år ca (varit ihop 9 år) 

Ja vi har faktiskt pratat om vi ska fortsätta tillsammans. Vi bestämde att vi tar ett år i taget. 

Gifta 9 år, tillsammans i 12 år.

Längtar alltid efter min man om han är på en arbetsresa, ser fram emot att han ska komma hem efter jobbet (han slutar oftast 2-3 timmar senare än mig).

Vi skrattar ofta tillsammans, busar och skojbrottas. Har sex regelbundet, oftast bra sex.

Gör mycket saker tillsammans, resor av olika slag, har gemensamma intressen som fiske, motorcyklar, åka ut med båten, vandra?.

Och vi har barn?även om vi är trötta och slitna mellan varven glömmer vi inte bort varandra, vi stöttar och lämnar varmast utrymme att göra saker även på egen hand.

Så ja, vi är lyckliga. Kan inte tänka mig något annat liv än med min man. Litar på varandra till 100 %.

Har du förlikat dig med tanken på att aldrig mer ha sex?

Jag går själv varje dag och funderar på om det är värt att stanna för allt annat, när jag saknar sex som jag gör. 
Eller om jag ska ligga med någon annan...

Ta upp det med din man?
Om han inte vill ha sex med dig så kanske han har förståelse för att du har det med någon annan?
Om förhållandet i övrigt är bra, vill säga.

Jag har tagit upp öppet förhållande innan, men _hon_ hakade mest upp sig på detaljer som "vad gör jag om jag blir kär?" ...eftersom jag nog bara skulle kunna ligga med någon jag verkligen gillar. 
Eller hur det rent praktiskt skulle gå till. 
Sen rann samtalet mest ut i sanden. (Vi skrev, eftersom hon har väldigt svårt för att prata om känslor. Det har INTE jag).

Jag tror att hon har förståelse, men är såklart rädd att jag "drar" ändå till slut.

Det är svårt. 
Jag älskar henne. Hon är min bästa vän och vi har roligt ihop. Jag vill bara inte leva ett liv utan sex. 
Jag vill inte det...

17 år och fortfarande lyckliga tillsammans, vi skrattar absolut och har fortfarande sex.. Sen är det givetvis inte så varje minut, eller månad, under 17 år. Men i det stora hela, absolut.

Jobbigt. Men då går du ändå nånstans med på hennes spelregler. Och kan inte göra så mycket annat. 
Du behöver själv välja hur du vill göra - det är ditt liv.
Inte på ett hårt ställa ultimatum-sätt men enkelt bara förklara att så här har vi det nu. De här delarna saknar jag. Det har gått väldigt många år nu och jag vill inte leva så här. Det är inte hennes "fel" men det är något som är viktigt för dig. 

Det är samma med allt i relationer ju egentligen. En vill bo i stan, en på landet. En vill ha fler barn, en inte. Ja - jag vill ha fler barn men du vill inte det och då älskar jag dig så mycket att jag väljer att stanna. Det är ett val JAG gjort. Och jag kan inte lasta dig, du har bara följt ditt hjärta och hur du känner.

Man får försöka väga sina livsval emot eventuella känslor av bitterhet och ilska som kan komma sen. Du har faktiskt möjlighet att göra andra val. Om ni skulle öppna upp för det här och du känner något slags lockelse eller passion för någon som du väljer att bli intim med? Det kan kännas ok, hen kanske också är ok med att det "bara"  blir sex och inget mer. Eller så förändras dina känslor när du känner hur mycket mer fulländad en relation kan bli när man inkluderar sex och intimitet - vad vet jag.
Men det verkar vara viktigt för dig och då vore det synd om du sitter där om 15 år och känner dig bitter.  Och ledsen. 

Jo det är riktigt. 
Det är ungefär där jag är nu. 
Jag tänker i stort sätt som du skriver. 

"Kan vi prata om det här? Det är det här jag går och tänker på och det försvinner inte för att vi inte pratar om det.
Jag vill att du funderar lite på vilket val du skulle göra om du stod inför att behöva välja mellan ett öppet förhållande eller en tillvaro som singel. Det här är inget ultimatum utan bara något du behöver smaka på. För och emot."

Jag är kanske naiv men jag tänker att man rent krasst borde kunna ha den dialogen. Det här är ju inget nytt för henne egentligen.

Ledsen är jag redan. Inte bitter. Än...
Jag (41 år) är bara rädd att det är för sent.

Jag svarar på ursprungsfrgan i ts.
Jag var mycket lycklig över vårt förhållande och väldigt kär i min man efter cirka 25 år tillsammans varav cirka 15 år som gifta.
Kärlekslivet blev bara bättre med åren, kanske inte trots, utan snarare tack vare, genom att överleva och finna stigar genom graviditeter, barnafödande, småbarnsår och sjukdomar.
Tyvärr lever jag ensam idag, men vi har båda hedrat vara vigsellöften... Så det är som det är. Jag hade så önskat att vi fått många fler år tillsammans... 

Vi har varit gifta i 4 år, tillsammans i 6 och ja, vi är lyckliga. Jag har aldrig tvekat på att det var rätt att gifta oss och är så glad över min familj även om vi också har dagar då det är mycket tjafs och sömnlöshet. 

Vad fint. 😊

Ja men visst är jag lycklig. Det är inte alla stunder eller dagar som känns bra, men hon är den jag vill spendera resten utav mina dagar tillsammans med.

Vi har varit tillsammans i 11 år, gifta i 8. 

Är absolut lycklig, älskar min man över allt annat och blir fortfarande pirrig i magen ibland när jag tittar på honom. Vi skrattar ihop och har ett bra liv tillsammans.
Sen har det varit tuffare vissa perioder, men vi har klarat oss igenom det och jag hoppas vi kommer leva ihop resten av livet. 

Vi är lyckliga efter 25 år. 

Vi har varit ett par i 35+ och gifta större delen av den tiden. 

Vi lever ett tryggt och praktiskt liv tillsammans men större delen av glöd och lust är i stort sett borta. Den lilla glöd som fanns i samlivet försvann tyvärr med hennes klimakteriebesvär.