Är jag självisk?

Jag skulle aldrig välja bort barn för att en man vill det. 

Du måste välja; barn eller man. Eller hitta en ny man som vill ha barn.

Jag säger som ovan, du måste välja mellan barn eller honom, punkt. Jag känner en tjej som lämnade en relation efter 6 år som sambo då hon fick veta att han aldrig ville ha barn. Sedan träffade hon efter några år en ny äldre man med två barn och han ville inte heller ha barn, så då fick hon välja mellan honom eller ett barn. Hon valde honom. Hans barn blev som hennes. Hon skaffade en hundvalp efter några år?Jag träffade mitt barns pappa sent i livet och jag hade då förlikat mig med tanken att aldrig få bli mamma, hade ett synnerligen rikt och aktivt liv och hade ju inget att jämföra mig med. När jag blev mamma så kom det som en total överraskning över hur livet kunde bli, aldrig att jag hade velat missa den chansen!! Kan man inte få egna barn finns det allternativ som du nämnde, jag hade också dessa tankar ett tag men naturen hade din egna vilja. 

Detta är bara min personliga åsikt och du ska alltid utgå från vad som känns bäst för dig. Man är inte ego för att man vill ha barn, man är inte ego för att man absolut inte vill ha det. Man är inte ego för att man ändrar sig under tiden heller, däremot kan jag tycka man är egoistisk om man inte har kommunikation om sina känslor och behov. I detta fallet låter det som att ni båda har kommunicerat, tillräckligt eller inte tydligt nog? 

Det känns inte som din partner förstår din längtan. Har du uttryckt det tillräckligt, varför du verkligen vill ha barn? Varför du ändrat dig? det kan ju hända utifrån spekulation enbart, att ni kunde inleda en relation för att båda var på lika premisser - nu har dessa premisser ändrats för dig. Ta inget förhastat beslut, landa i dina egna tankar och våga ta beslut därifrån. Kan du inte se ett liv utan din partner men samtidigt inte ett liv utan barn så "får man" ta beslut utifrån det som känns mest rätt. Du är ung och har fortfarande chans att bli gravid utifrån statistik då (som såklart varierar per kropp). Samtidigt kanske du inte kan eller ens vill vänta 5 år till liksom på om du ska försöka få barn eller ej. 

Landa i dig själv, våga ta beslut som känns rätt och vad det än innefattar så blir det nog som det ska bli. 

Två föräldrar är en mycket god förutsättning för att ett barn ska må bra och växa upp tryggt och stabilt - men en bra och godhjärtat förälder är inte en avgörande förutsättning för om barnet ska få samma trygga uppväxt. Det handlar enbart om föräldern bakom och intentionerna och vad man vill göra för sina barn. Det framgår inte i din text men rekommenderar såklart inte att göra insemination i en relation där den andra inte vill ha barn. Det kommer bara sluta illa. Bättre landa i sina beslut och ta ett gemensamt som känns rätt oavsett. 

Lycka till med allt. 

Kan lägga till att vi haft kommunikation om detta från början och han sa då att han inte vill men är villig att tänka om eftersom jag är yngre, barnlös och vill ha barn. Men inte ville ha de innan vi lärt känna varann osv. 

Han ansåg att det skulle vara perfekt när jag är runt 30 för det är en mer mogen ålder för barn och att vi då skulle ha varit tillsammans några år och verkligen lärt känna varann. 

Han har sedan ångrat sig från att tänka om till att vara hård i den frågan. 

missa de att få in i texten att vi har varit tillsammans nu i 7 år. 

tack till er som tar er tid att läsa/skriva <3

Är du självisk? Ja det är alla som skaffar barn anser jag. Men det borde inte stoppa dig, vill du ha barn så borde du åtminstone försöka! 

Ja det är ju inte helt enkelt! När man går från en sak och sedan ändrat sig. På ett sätt kanske du inte behövde ta något beslut förut och leva i att du just då inte va sugen på barn. Nu har du ändrat dig, eftersom han också förut la en öppen lucka för det i framtiden - framtiden som nu verkar vara här idag. Det bästa är, enligt mig iallafall, som sagt att bara landa i vad du själv vill ha ut i relationen och i ditt egna liv. Det är svårt att leva fullständigt lycklig i en relation om man vill ha barn och inte får det (utan att försöka så att säga). Jag har en partner som också redan har barn sedan innan och jag känner mig lyckligt lottad som får ha bonusbarn. Skulle jag inte kunna bli gravid skulle jag känna mig tillfredställd ändå även om de skulle va en sorg. Vi båda har sagt från dag ett att vi vill ha ett barn till. Skulle däremot min partner ändra sig  och inte vilja ha fler skulle det ju inte va rätt för mig. Som det känns nu iallafall. 

Har man sedan lagt allt på bordet och kommunicerat tillräckligt utan att landa i ett beslut ihop eller enskilt så blir de ju att man bara drar ut på det. Att lämna är inte alltid ett måste heller, man bör ju prata och se om det är något man kan leva med (åt båda hållen). Annars göra slut och gå vidare. 
Ursäkta så långa svar. 

Inte skjutton ska du välja en karl över barn? Tänk om ni går isär om 10 år el liknande! Nejnej.. Barn är en berikning för evigt det är tyvärr inte ens partner många gånger. Du kommer ev även känna ett förakt mot honom, då det var pga honom du inte fick eget barn. Gå vidare om han inte ändrar sig

Läste den här i dag, apropå. 

www.expressen.se/mama/gravid-forlossning/leontines-uppmaning-till-foraldrar-med-donatorbarn-tycker-inte-barnlangtan-gar-fore/ 

Du är inte egoistisk. Om du vill ha barn tycker jag inte du ska ge upp det för någon annans skull. Tänk om det tar slut mellan er och så är det för sent för dig... Tycker mer att han är ego som inte unnar dig den upplevelsen