Dejta 40+ hur viktigt är ekonomi

Nu är jag man och tänkte på kvinnor, men nej jag tycker inte att pengar kan kompensera för något. Men de måste finnas där.

Jag tjänar tillräckligt för att kunna försörja mig själv och leva det liv jag vill ha. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av potentiella partners inkomst. En låg lön skulle inte avskräcka mig så länge han hade en ekonomi i balans. Däremot skulle skulder hos Kronofogden eller liknande avskräcka.

Jo, inte attraktivt att ha hamnat i KFM:s eller polisens kundregister. 

Nej, utöver självförsörjande och kunna ta hand om sin ekonomi

Men, då jag dras till drivande, smarta, sociala, målmedvetna kvinnor är det ofta att de någon form av kvalificerat jobb och bra lön.  

Jag menar i första hand de som siktat mot att göra karriär.
Och det är en högst personlig och känsla. Jag säger inte att det på något sätt skulle vara allmängiltigt på något sätt.

Nu är jag i och för sig 50+ då, så lite skillnad kanske. Men jag svarar ändå. Jag tycker att det är mindre viktigt nu, och det baserar jag på premisserna att

a) gemensamma barn inte är tänkbara längre

b) båda har var sin barnaskara sedan förr, och barnen är tonåringar eller vuxna

För då tänker jag att man inte slår ihop ekonomierna, utan jag ansvarar för mina barn och han för sina, och barnens arv en dag ska inte heller påverkas av vårt förhållande. Alltså skulle jag heller inte vilja gifta mig, eller om jag gjorde det skulle jag skriva vattentäta papper om att min förmögenhet är min enskilda egendom och att den ska tillfalla mina barn enbart. Inget av den ska gå från mig till min nye partner (och hans barn), varken vid en separation eller om jag skulle dö först. 

Och observera att jag skulle propsa på ovanstående även om det var HAN som hade den största förmögenheten. Jag vill inte att hans barn ska hata mig, för att jag har sugit ut pengar som egentligen borde ha gått till dem - antingen i nuet i form av språkresa/elitidrottssatsning/ett år på college/körkort/kontantinsatsen på en lägenhet/lite hjälp så att en dotter som är ensam mamma inte behöver arbeta heltid/whatever - eller i framtiden, när mannen dör. 

Jag tänker även att det vore rimligt att vara särbo, eftersom man är så inne i sina liv och sina egna vanor i den här åldern, och kanske inte har så lätt att anpassa sig till någon ny persons vanor längre. Man kan ju sova över hos varandra på helgerna och bo ihop ett par veckor på semestern, eller ha en andelslägenhet i Spanien, där man leker sambos några veckor. Men inte i vardagen. 

Slutsatsen av detta blir också, att det inte spelar så stor roll längre hur mycket karl'n tjänar, eller kan komma att tjäna längre fram, eftersom jag ändå INTE VILL att det ska göra skillnad för mig. 

Sedan är det en annan sak att framgångsrika personer ofta har en personlighet som är attraktiv i sig. De har driv, fart i sina liv. Jag skulle inte ha mycket gemensamt med en man som "bara vill vara", som tillbringar större delen av din tid med att spela datorspel eller titta på TV exempelvis. Ännu värre om det ackompanjeras av öl/sprit/cigg/stora mängder snacks såklart. Inte heller skulle jag ha något gemensamt med en man som inte hade en intelligens en bra bit över genomsnittet. Med tanke på detta är det troligast att jag hamnar med en framgångsrik man ändå...

Du menar dem dom som är villiga att arbeta lite hårdare för att få mer kvalificerade arbetsuppgifter, med större ansvar och mer i lön?

Nej gud bevara mig?

Ekonomin påverkas ju även om man är särbo, en bekant träffade en ny några år efter skilsmässan, den nya tjänar 25.000 mindre. Då får man antingen anpassa efter den med svagast ekonomi eller så får den med mest pengar slanta upp. Dom är 55+ särbo och inget annat är aktuellt och dom verkar lyckliga, men det kan ju bli problem.

Läste på annat forum om en person som blivit bjuden på resa av sin nya, men sen utöver det bad att få pengar för annars skulle det inte finnas pengar till mat resten av månader. Varvid den nya blev sur, vilket man kan förstå. Rätt sniket att be om pengar när man precis blivit bjuden på en resa för flera tusen. 

Kan man kommunicera och sätta sina egna gränser samt är medveten om konsekvenserna av att ha väldigt olika ekonomi så är det nog inga problem.

Vad lägger du i begreppet karriär? Jag har valt en gedigen utbildning och har specialistkompetens utanpå det. För mig handlar det valet inte om karriär - jag tycker det är helt fel begrepp? - utan jag vill ha ett roligt utvecklande jobb och vill inte heller sitta fast hos en arbetsgivare för att det är svårt att få nytt jobb. Lite som en fuck-off försäkring mot arbetsgivaren, om du förstår vad jag menar? Det är också bra betalt.

Är jag karriärist enligt dig?

Jag tror att du menar tråden på Flashback, där det var en kvinna vars dejt hade bjudit henne på en kryssning med en Finlandsbåt, och hon menade att han även borde ha betalat för långfärdsbussen till hamnen, kattvakt (!) och andra kringkostnader. Har jag rätt..? 

Ja, men den kvinnan hade ju extremt begränsad ekonomi. Hon verkade inte ha ordning på sitt liv alls, om hon inte kunde klara ens en Finlandsbåtskryssning...

Alltså, självklart måste man komma överens om vad en resa får kosta, och man måste själv vara så pass smart att man kan räkna med att det blir kringkostander, som man också måste kunna betala för. Men detta gäller ju även om man reser med en vän? Jag förutsatte i mitt svar att det gällde två personer som är mitt i livet och självständiga, har ordning på sin ekonomi och sina liv och även en viss sparad förmögenhet, samt att de är normalintelligenta. Kvinnan du refererar till var nog inte det, hon verkade rätt korkad.

Min snart fd sambo tjänar betydligt mer än mig. På hans initiativ har vi alltid haft gemensam ekonomi men plötsligt, senaste året lite drygt, har det dykt upp kommentarer om att det minsann är hans lön som gör vår livsstil möjlig och att jag är en fattiglapp (jag ligger på dryga 35k). Detta i sig är extremt avtändande. I kombination med diverse andra mindre trevliga beteenden som kommer mer och mer (saker som kunnat överses med så länge han var normalt trevlig) så har jag tagit ett mentalt beslut att lämna honom. Jag struntar i utlandsresor varje år, skidsemester etc. Jag vill ha en trevlig karl som jag kan ha kul med och det har jag inte längre. Att få höra att man ska vara tacksam för precis allt, som att min inkomst är mina fickpengar, är sjukt drygt. Och nej, vi klarar inte vår livsstil endast på hans inkomst... 

Vi har varit tillsammans väldigt länge (20+). Utifrån dessa år har jag även tagit beslutet att samboskap i framtiden är osannolikt. Samma sak med gemensam ekonomi. 

För mig är en karriär och en karriärist en person som strävar efter befattning och lön, oavsett tjänst. Den som exempelvis vill vara chef för att vara chef, inte för att utveckla och leda en profession den är engagerad i.
Att vilja utvecklas i jobbet är en annan sak. Då har man fokus på det man, förhoppningsvis, brinner för. 

Ja! Fast det var väl hundvakt? Eller det var väl kattvakt då, det kan inte finnas två sådana trådar. 

Jag håller helt med dig, men alla tänker inte så. Man ser mängder med trådar där par är oense om pengar, både särbos och sammanboende. Tex han lägger pengar på att resa med sina vuxna barn istället för mig? Särbos, jättetråd för något år sen. Eller tråd aktuell nu, ska jag betala sambons kvarskatt? Sambon betalar 60.000 mer per år och kvarskatten var typ 4.000.

Det är lätt att bli oense om pengar. Kvinnan med Finlandsbåten hade väl lite attityd att han har ju pengar så han kan väl betala? Det behöver kanske inte entydigt vara lika med att hon är korkad, hon kan ha haft ex som betalat allt eller en pappa som försörjt en fru utan inkomst. Alltså en annan referensram än mannen hon umgicks hon.

...och detta behöver ju inte heller vara fel, om det är ett gift par som har barn, och hon sköter hushållet och barnen medan han gör karriär. Felet i den tråden var att de bara var på dejtingstadiet fortfarande, och hon redan räknade med att han skulle betala allt för henne. 

...sedan tycker jag i och för sig att det ÄR rätt korkat att ha så lite framförhållning, att man inte sparat ens ett belopp som täcker så relativt små utgifter... Och även att börja tigga pengar så tidigt i relationen. En smartare gold digger skulle ha betalat för sig själv, i alla fall tills hon var säker på att karl'n kände NÅGONTING för henne.