Dejta 40+ hur viktigt är ekonomi

Nu är jag i och för sig 50+ då, så lite skillnad kanske. Men jag svarar ändå. Jag tycker att det är mindre viktigt nu, och det baserar jag på premisserna att

a) gemensamma barn inte är tänkbara längre

b) båda har var sin barnaskara sedan förr, och barnen är tonåringar eller vuxna

För då tänker jag att man inte slår ihop ekonomierna, utan jag ansvarar för mina barn och han för sina, och barnens arv en dag ska inte heller påverkas av vårt förhållande. Alltså skulle jag heller inte vilja gifta mig, eller om jag gjorde det skulle jag skriva vattentäta papper om att min förmögenhet är min enskilda egendom och att den ska tillfalla mina barn enbart. Inget av den ska gå från mig till min nye partner (och hans barn), varken vid en separation eller om jag skulle dö först. 

Och observera att jag skulle propsa på ovanstående även om det var HAN som hade den största förmögenheten. Jag vill inte att hans barn ska hata mig, för att jag har sugit ut pengar som egentligen borde ha gått till dem - antingen i nuet i form av språkresa/elitidrottssatsning/ett år på college/körkort/kontantinsatsen på en lägenhet/lite hjälp så att en dotter som är ensam mamma inte behöver arbeta heltid/whatever - eller i framtiden, när mannen dör. 

Jag tänker även att det vore rimligt att vara särbo, eftersom man är så inne i sina liv och sina egna vanor i den här åldern, och kanske inte har så lätt att anpassa sig till någon ny persons vanor längre. Man kan ju sova över hos varandra på helgerna och bo ihop ett par veckor på semestern, eller ha en andelslägenhet i Spanien, där man leker sambos några veckor. Men inte i vardagen. 

Slutsatsen av detta blir också, att det inte spelar så stor roll längre hur mycket karl'n tjänar, eller kan komma att tjäna längre fram, eftersom jag ändå INTE VILL att det ska göra skillnad för mig. 

Sedan är det en annan sak att framgångsrika personer ofta har en personlighet som är attraktiv i sig. De har driv, fart i sina liv. Jag skulle inte ha mycket gemensamt med en man som "bara vill vara", som tillbringar större delen av din tid med att spela datorspel eller titta på TV exempelvis. Ännu värre om det ackompanjeras av öl/sprit/cigg/stora mängder snacks såklart. Inte heller skulle jag ha något gemensamt med en man som inte hade en intelligens en bra bit över genomsnittet. Med tanke på detta är det troligast att jag hamnar med en framgångsrik man ändå...

Jag tror att du menar tråden på Flashback, där det var en kvinna vars dejt hade bjudit henne på en kryssning med en Finlandsbåt, och hon menade att han även borde ha betalat för långfärdsbussen till hamnen, kattvakt (!) och andra kringkostnader. Har jag rätt..? 

Ja, men den kvinnan hade ju extremt begränsad ekonomi. Hon verkade inte ha ordning på sitt liv alls, om hon inte kunde klara ens en Finlandsbåtskryssning...

Alltså, självklart måste man komma överens om vad en resa får kosta, och man måste själv vara så pass smart att man kan räkna med att det blir kringkostander, som man också måste kunna betala för. Men detta gäller ju även om man reser med en vän? Jag förutsatte i mitt svar att det gällde två personer som är mitt i livet och självständiga, har ordning på sin ekonomi och sina liv och även en viss sparad förmögenhet, samt att de är normalintelligenta. Kvinnan du refererar till var nog inte det, hon verkade rätt korkad.

...och detta behöver ju inte heller vara fel, om det är ett gift par som har barn, och hon sköter hushållet och barnen medan han gör karriär. Felet i den tråden var att de bara var på dejtingstadiet fortfarande, och hon redan räknade med att han skulle betala allt för henne. 

...sedan tycker jag i och för sig att det ÄR rätt korkat att ha så lite framförhållning, att man inte sparat ens ett belopp som täcker så relativt små utgifter... Och även att börja tigga pengar så tidigt i relationen. En smartare gold digger skulle ha betalat för sig själv, i alla fall tills hon var säker på att karl'n kände NÅGONTING för henne.