För det första man är olika och det får man respektera.
Jag skulle tro att hennes reaktion, vad hon säger, skulle kunna bottna sig i att hon nog nästan känt sig kvävd/fått panik som liten nån gång utan att kunna minnas just det, mer känslan, när hon blivit "överfallen" av kramar, det här fysiska, hon binder det till något obehagligt, behöver inte betyda att den som gjort detta menat det på det sättet, men att den som då kramat saknat fingertoppkänslan. Det är inte alla som är bra på att kramas även om de kramas. Man får tänka på gränser. Ibland känner jag inte för att bli kramad, varför ska jag känna då ett tvång, ett måste, att kramas`(jag har inte autism).
Jag har autism i min ursprungsfamilj, de är inte så fysiska, men inte stela för det, och de får/har inte den känslan du beskriver hon får. Som barn förstod jag att min autistiska förälder inte hade det i sig, glömde av att ge mig det, som mest fick man någon slapp men pytteliten öm fysisk gest med handen på min arm. När den här föräldern kramade om mig så var det med lite luft emellan så kände mig ändå trygg, respekterad i hur hen kramade mig.
Jag känner andra också som i vuxen ålder inte gillar kramar, blir precis lika stela som din dotter, de visar inga tecken på autism.
Det är bara att respektera också om din dotter har ett annat kärleksspråk än du och ni har, och lära dig förstå och uppskatta det istället, visst, jag håller med, det kan kännas sorligt på ett sätt, men med tiden så försvinner det när du också tillåter dig öppna dig upp för den andres kärleksspråk, så har det varit för mig, och jag hoppas det blir så för dig också :)
