Varför anstränger sig inte fler?

Hej TS!

Jag ska berätta lite om varför inte jag har den perfekta kroppen eller de perfekta rutinerna.

När jag var barn, kom jag in i puberteten tidigast av alla jag kände, jag var runt 10 år. Det var smärtsam mens, det var bröst som bara växte och växte - ganska snart hade jag D-kupa. Mentalt var jag ett barn och jag minns hur traumatiskt det var med denna förändring. Jag har först nu (är 48) insett att jag mentalt stängde av allt från halsen neråt, jag förnekade att jag såg ut som en "tant" (som jag tyckte då). Ville inte höra talas om bh, för sånt hade ju "tanter". Först vid 15 års ålder skaffade jag bh, och då var det egentligen för sent. På gympan minns jag att det var en plåga att springa 50 eller 100 meter med bröst som hängde och slängde, och jag började ogilla att röra på mig alltför mycket.

Som barn fick jag också astma, men fick inga mediciner då ännu, så även om jag inte hade haft D-kupa så hade jag inte kunnat springa då jag fick svår andnöd av det.

Sen hade jag (vad jag som vuxen har insett var) en dysfunktionell uppväxt. Har gått i terapi först de senaste åren. Tonåren var en plåga för att jag inte förstod vad som hände. Detta påverkade mig ända in i vuxenlivet och jag tröståt när jag mådde dåligt. Inga jättemängder, men ändå.

Mina föräldrar lärde mig heller inget om att röra på sig. Under mina tonår tog min mamma mig ibland nånstans för att spela tennis på tumanhand, men mycket sporadiskt. Och ville jag ta en promenad eller ta bussen nånstans, blev de alltid förfärade och körde mig med bilen istället. Vi hade matbutiken två minuters promenad bort, men jag kan inte minnas att vi nånsin promenerade dit. Vi tog alltid bilen! (Men sen gick det bra för min mamma att kommentera min mage: "Dra in magen!")

När jag var i tonåren fick jag också PCOS, där ett av symptomen är att man har svårt att gå ner i vikt. Hela mitt liv har jag avundats dem som inte har några viktproblem - jag vill inte vara jättesmal, men magen har jag alltid velat ha bort. Jag är intresserad av kläder och gillar annorlunda stilar, men mina bröst och min mage har alltid stått i vägen för det. Har aldrig kunnat använda halterneck t.ex.

När jag var runt 30 och träffade min man (numera ex-man) så började vi träna tillsammans. Då sprang jag för första gången i mitt liv, och vi gick på gym. Jag sprang Midnattsloppet o.s.v. Under de här ca 15 åren har jag gått ner tio kilo tre gånger - samma tio kilo alltså. Jag går alltid upp dem igen även om det kan ta ett par år. För att behålla en låg vikt skulle jag behöva ägna mitt liv åt kost och träning. Inte njuta av nåt, inte fokusera på andra saker - bara tänka på mat och motion. Det blir inte hållbart för mig, jag blir både tråkig och uttråkad. Det jag älskar är att bjuda hem folk på mat och vin, eller åka på resor, där jag äter mat och ofta dricker vin. Klart att jag vandrar och rör på mig också, men det är ändå en stor obalans. Jag skulle ju behöva träna typ fem timmar för varje glas vin, och det är inte hållbart nånstans.

Jag har haft extremt mycket ångest över min kropp, ibland rentav hatat den. Jag hade velat ha små bröst och en platt mage. Men nu blev det inte så, och då får jag göra så gott jag kan. Efter många år där jag varit periodare (ibland tränat varje dag och ibland inte alls) så har jag nu lyckats uppnå ett slags rutin där jag tränar framför Youtube varannan/var tredje dag. Det är jag väldigt nöjd med - det är inget som syns på kroppen, men jag har inte ont nånstans och jag är frisk och stark.

Men att äta optimalt hela tiden och pressa sig till kortare löptider och tyngre hantlar får nån annan göra. Det skulle förstöra mitt sociala och mentala liv att göra så.

Jag berättar allt detta för jag tror att de som är som TS inte förstår eller kan föreställa sig att andra har helt andra förutsättningar, erfarenheter, hormonrubbningar etc. som har enormt stor inverkan på kost och träning.

För att jag prioriterar annat i mitt liv än just det. 

För mig är träning tråkigt, och den eventuella halvtimme per dag jag har som fritid, då prioriterar jag något som gör mig glad och ger mig energi. 

Ok, men träning gör ju en glad och ger energi när man väl kommit igång. Man frigör endorfiner. 

Sen kanske man bör se över sin livssituation om man bara har en halvtimme per dag. Har man barn så kanske ens partner behöver ta större ansvar exempelvis.

Gymmet har ju jättestor nytta när man lyfter saker i vardagen. Det hindrar skador. Jag hade en period under covid där jag inte tränade speciellt mycket. Det blev mest löpning. Sen skulle vi flytta och det var svårt att få till flytthjälp så jag fick bära nästan allt själv. Det slutade med att jag överansträngde båda armarna då jag lyfte tunga saker flera timmar per dag i en vecka. Vi är fem i familjen och bor på 180kvm där vi har mycket saker. Men det var främst jag som kunde bära då barnen är för små och min sambo var sjuk.

Då är jag normalt sett väldigt stark i mina armar. Brukar köra biceps set på 8x30 kg. 

Fick kort efter det även en ryggskada.

Styrketräningen hjälpte mig tillbaka men hade kunnat förhindra det om jag tränade regelbundet.

Fast nej. Jag har tränat mycket i mitt liv, just för att det är nyttigt och var nått man "ska" göra. Det ger mig absolut inte energi eller gör mig glad. Jag blir trött och all livslust dör.

Har svårt att se varför jag skulle stryka mer saker ur mitt liv för att klämma in mer måsten som jag inte vill göra och som bara får all livslust att dö. Om jag skulle frigöra tid så är det för att göra mer av det som ger energi och gör mig glad. 

Min partner tar väldigt stort ansvar redan, det finns ingen möjlighet att lägga mer på honom, då han skulle behöva stryka tex sin träning... 

Jag förstår dig men samtidigt så vet jag också att inställning är något man kan bestämma över själv. Man väljer egentligen hur man vill se på träning och mycket annat i livet. Även om det är en tröskel att förstå det och sedan lära sig att styra inställningen.

Men sen är det ju bevisat från massor av forskning att träning ger ett tillskott av hormoner som gör oss lyckligare och motverkar exempelvis psykisk ohälsa.

Så även om du inte tror att det ger dig energi eller gör dig glad så är det ju precis vad som sker när du kommit igång. Men det kan ta ett par veckor av regelbunden träning. 

Jag förstår dig men samtidigt så vet jag också att inställning är något man kan bestämma över själv. Man väljer egentligen hur man vill se på träning och mycket annat i livet. Även om det är en tröskel att förstå det och sedan lära sig att styra inställningen.

Men sen är det ju bevisat från massor av forskning att träning ger ett tillskott av hormoner som gör oss lyckligare och motverkar exempelvis psykisk ohälsa.

Så även om du inte tror att det ger dig energi eller gör dig glad så är det ju precis vad som sker när du kommit igång. Men det kan ta ett par veckor av regelbunden träning. 

För mig är träning väldigt tråkigt och det ger mig egentligen ingenting. Känner inte att jag blir mer glad eller får energi.  Eftersom det inte lockar mig prioriterar jag allt annat som jag tycker är skojigare. 

Okej. Varför frågar du när du inte vill ha svar, eller ens lyssna på vad folk säger?

Jag har tränat. MYCKET! REGELBUNDET I FLERA ÅR. Jag hatar det ändå, och inställningen ändrades inte, det enda som hände var att jag fick muskler (vilket ju inte är så värst snyggt, även om det säkert är bra i det långa loppet), och att jag var tvungen att prioritera bort saker som jag faktiskt tycker om att göra. 

Hej! Tack för att du delade med dig av din livshistoria. Det var intressant att läsa. Jag tycker det är tråkigt att du haft den uppväxt du haft. Därför är det också viktigt att vi föräldrar är goda föredömen när det gäller rörelse och värderingar. Ingen förälder ska säga "dra in magen!" till sin dotter. Sen har vi alla olika grundförutsättningar. När det gäller träning bör man alltid utgå från sig själv och inte jämföra sig med andra. Hormonrubbningar och annat spelar ju stor roll

För att se framåt kan jag dock säga att man inte alls behöver äta optimalt hela tiden. Jag har själv använt mig av 5:2 och liknande metoder. Då begränsar man sig rejält 2 dagar i veckan när det kommer till maten. Sen 5 dagar äter man vad man vill. Sen handlar det mycket om inställning och träning. Att känna sig tvingad att äta lite 2 dagar i veckan kan upplevas helt annorlunda mot att verkligen bestämma sig att äta lite 2 dagar i veckan. När jag lärde mig att bestämma mig för det så var det inte ens jobbigt. Sen tar det också ett tag för kroppen att välja sig vid det låga kaloriintaget. Det kan ta några månader.

Sen har jag även experimenterat med att äta mindre fler dagar i veckan än 2. Det var inte heller något problem. Man behöver inte äta god mat och dricka vin varje dag. När man spar det till speciella tillfällen, även om det är så ofta som varje eller varannan helg, så blir det mycket mer speciellt.

Man kan äta lite i veckorna, eller åtminstone ett par dagar, och sen äta mer på helgen. 

Fast det du säger är ju delvis felaktigt då det finns kroppsliga processer som fungerar lika hos alla människor. Sen är styrketräning inte det som ger mest endorfiner. För det krävs väldigt tung träning. Konditionsträning är mycket mer effektivt på detta.

Inställningen handlar ju främst om hur du själv försökte påverka din inställning. Arbetar man inte själv på sin inställning så är det mycket möjligt att man inte ser något positivt i det hela