Anonym (Motionären) skrev 2024-03-21 10:18:36 följande:
Hej! Tack för att du delade med dig av din livshistoria. Det var intressant att läsa. Jag tycker det är tråkigt att du haft den uppväxt du haft. Därför är det också viktigt att vi föräldrar är goda föredömen när det gäller rörelse och värderingar. Ingen förälder ska säga "dra in magen!" till sin dotter. Sen har vi alla olika grundförutsättningar. När det gäller träning bör man alltid utgå från sig själv och inte jämföra sig med andra. Hormonrubbningar och annat spelar ju stor roll
För att se framåt kan jag dock säga att man inte alls behöver äta optimalt hela tiden. Jag har själv använt mig av 5:2 och liknande metoder. Då begränsar man sig rejält 2 dagar i veckan när det kommer till maten. Sen 5 dagar äter man vad man vill. Sen handlar det mycket om inställning och träning. Att känna sig tvingad att äta lite 2 dagar i veckan kan upplevas helt annorlunda mot att verkligen bestämma sig att äta lite 2 dagar i veckan. När jag lärde mig att bestämma mig för det så var det inte ens jobbigt. Sen tar det också ett tag för kroppen att välja sig vid det låga kaloriintaget. Det kan ta några månader.
Sen har jag även experimenterat med att äta mindre fler dagar i veckan än 2. Det var inte heller något problem. Man behöver inte äta god mat och dricka vin varje dag. När man spar det till speciella tillfällen, även om det är så ofta som varje eller varannan helg, så blir det mycket mer speciellt.
Man kan äta lite i veckorna, eller åtminstone ett par dagar, och sen äta mer på helgen.
Ja, föräldrar borde vara goda föredömen, men vet du vad? Det är inte så verkligheten ser ut. Din fråga löd: "Varför anstränger sig inte fler?" och då tycker jag du ska försöka ta till dig av folks historier. Då lär du dig varför inte fler "anstränger sig". Grejen är att många av oss anstränger oss i andra sammanhang. Mycket av min energi har gått åt till ångest och grubbel. Nån annans energi går åt till att ta hand om sina fyra barn på heltid. Nån tredjes energi går åt till att driva en välgörenhetsorganisation som hjälper tusentals människor, eller till att överhuvudtaget lyckas överleva med sina fobier och syndrom.
Min ex-mans bror låter lite som du. Han och hans fru är "perfekta" - smarta, rika, ultralöpare, goda föräldrar m.m. Han (brodern) har alltid tyckt att det är väl bara att anstränga sig? I tio års tid hade jag lätt ångest varje gång jag hade varit hos dem. Jag tyckte jag var för korkad, för lat, för operfekt. Nu har jag kommit över det där och hittat mig själv (och slutat umgås med dem). Och insett att de är de och jag är jag.
Angående kost har jag också testat olika saker. LCHF, kaloriräkningsapp, Itrim... Det jag lärt mig nu vid 48 är att jag nog aldrig kommer att lyckas upprätthålla en viss kost längre än några månader. Alla har vi olika personligheter och jag har nog ett alltför stort behov av variation för att jag ska lyckas göra nåt på samma sätt hela livet.
Du kanske ska försöka acceptera att vi alla är olika, och att även om motion och träning säkert är det optimala för de allra flesta så är det många som inte upprätthåller det p.g.a. mental ohälsa, tidsbrist, energibrist, andra prioriteringar, you name it. Så är det bara.