Hej!
Jag undrar om det finns fler föräldrar till tvillingar som inte lever tillsammans med barnens andra förälder. Mina döttrar är 3 år och jag och deras pappa har varit separerade i 1 år. Barnen bor växelvis hos oss båda.
Måste säga att ni är duktiga som klarar det själva, speciellt ni som klarat det från spädbarn, våra är fyra månader och vi är hemma båda två och det är riktigt tufft ändå!
Men måste fråga. Känenr ni på något sätt att det är för att ni fick barn ihop som ni gick isär eller växte ni helt enkelt ifrån varandra?
Och hur funkar det med VV? har ni någon gång tvillingarna ifrån varandra så ena är hos mamma och andra hos pappa?
Min störta fasa är nog att bli ensam med tvillingarna och hoppas verkligen att det inte händer.
HEJ 
inte ny här direkt då jag blivit medlem igen efter typ 1år borta från FL. Anledningen att jag blev medlem igen e just för att vi fick reda på att vi väntar tvillingar till till slutet av oktober o tänkte att här e nog tillräckligt stort för att kunna få råd o så
Det jag skulle behöva råd i hur ni har fått ihop vardagen speciellt ni som har äldre syskon till tvillingarna. För som vi kommer ha det när de ute är en som precis börjat skolan som jag ska gå med så han e där vid lite innan 8 och sen en nästan 5åring som ska vara på dagis vid 9 typ. e inte så långt att gå så tror inte det blir någong direkt stress för mig.
Det som "krånglar" till det lite extra just min mans jobb som gör att han e borta i princip måndag-fredag därför jag frågar hur ni fått ihop vardagen
Har redan tänkt ut att lilla får "bara" vara på dagis till efter ett nån gång när jag ska hämta stora från skolan för pallar inte att krångla med o vänta till kl två bara för att :-P
och tror om det krånglar sig lite så kan nog stora leka i skolan nån halvtimme om jag försenad eller nåt
Vet ni föresten om man kan ta blodprover direkt på BB för mjölkproteinallergi? För antar att vi på nåt sätt iallafall på helgerna kommer ge dom flaska och eftersom mina andra två var/är känsliga för mjölk så vill jag ha den mjölkfria ersättningen direkt isåfall för att slippa att de får ont i magen.
hej,
min man drunkna i lördags så nu är jag också ensamstående för två flickor på 13 mån. Är nog ännu i chock, men tar gärna emot stöd och funderingar på hur man klarar vardagen.
Dohgon. Vist känns det som vi gick i sär pga barnen ibland. Men om jag tänker efter lite till så fanns det mycket mer än så. Jag var super glad att få två barn samtidigt, vad han kände går inte att säga men överlycklig tror jag inte. Klart att allt förändrades när två barn kom efter tio år ensamma utan barn.
När mina var små så var de alltid tillsammans, inte isär ena hos pappa och andra hos mig ( de få gånger han tog dem )
Tror att det hade varit bra då man inte får tid för bara ett barn på annat sätt. Snälla du tänk inte tanken att du inte klarar av tvillingarna själv, tänk om din partner ska iväg någon gång över natten eller fler dagar. Klart man klarar det, så länge tanken finns att det går.
Är ensamstående ung mamma med mina snart 4-månaders pojkar.
http://round-and-round.bloggplatsen.se/
Jag är ensamstående pappa (första i den här tråden!) med mina två på 4,5 år. Jag har dom varannan vecka och vi har haft det så sen vi separerade för två år sen. Det har varit upp och ned måste jag säga.
Massiveattack: Vad hemskt att höra jag beklagar djupt. Det är ju alldeles ofattbart... Har du familj och släkt och vänner nära som kan hjälpa dig?
Kul att tråden verkar ha fått lite "liv" igen! Här har varit ganska tyst länge nu...
Säger hej och välkommna till alla nya och beklagar sorgen Massiveattac!
Hej alla som kämpar på! Mina tankar går extra till dig Massiveattack.
Är ensamstående med mina två pojkar, 2.5 år gamla och i värsta trotsåldern. Har bra stöd av nära och kära men känner mig ändå rätt ensam emellanåt. Tar mig igenom en svår separation (skildes för 1 år sen) efter att min man efter 17 år tillsammans bedrog mig på ett rätt så kallsinnigt och beräknande vis, i en period i livet då jag behövde honom som mest (ja, ni vet ju hur det är att ha tvillingar...)
Livet drabbar oss alla emellanåt och det är orättvist och oförklarligt på många vis. Då blir det extra viktigt att stötta varann och att fortsätta kämpa för det som jag tror på, att det finns en inneboende godhet i livet - trots allt.
glad att detta forum med den här tråden finns
jo, ett litet tillägg:
läste sagoskog att du träffat ny och flyttat ihop. GRATTIS!
jag börjar tro att jag aldrig ska träffa nån ny...vem vill frivilligt träffa en med tvillingar i trotsåldern och andra negativa tankar får jag...nån som känner igensig?
Hejsan! Har åter igen blivit medlem här. Har inte fått tiden att räcka då jag är ensamstående. Mina tvillingar är 3 ½ år o jag har varit ensam med dom sen mitten av graviditeten. Har verkligen varit jobbigt,men jag har klarat det. Ni som undrar om pappan...han levde ett dubbel liv som jag då fick veta efter 3 ½ år o i början av graviditeten. Levde under hot under hela grav...så det har varit kämpigt. Men har iaf fått två underbara barn som är mitt allt. =) Detta var lite kort om mig. Trevlig länk... =) Ha det toppen alla.
Hej svejs! Mina har hunnit bli 4 år, en flicka och en pojke. Det var ett tag sen jag var inne på familjeliv.
all ära till dig! förstår att det måste varit jobbigt.
jag är hemma med mina killar idag, den ena är magsjuk. ibland känns det tröstlöst att va ensam om allt ansvar. hur ska jag orka i längden? tänker jag ibland. känner att kroppen tar mycket stryk, är orolig att gå in i väggen", men det är otänkbart, det finns det inget utrymme för helt enkelt... suck! Nån som har nåt tips när det gäller att få krafterna tillbaka?
Ha de fint allesammans :)
all ära till dig! förstår att det måste varit jobbigt.
jag är hemma med mina killar idag, den ena är magsjuk. ibland känns det tröstlöst att va ensam om allt ansvar. hur ska jag orka i längden? tänker jag ibland. känner att kroppen tar mycket stryk, är orolig att gå in i väggen", men det är otänkbart, det finns det inget utrymme för helt enkelt... suck! Nån som har nåt tips när det gäller att få krafterna tillbaka?
Ha de fint allesammans :)
hej igen!
nu har jag kommit på ett trick som jag vill dela med mig av.
jag lägger barnen och håller just på att få dem att somna själv, vilket går ok. oftast somnar de i sina sänger 20.00. Sen dricker jag en kopp kvällsrothé och sen - går jag helt enkelt och lägger mig! sover från ca 21-07.
Tror att sömn är det bästa botemedlet mot att gå in i väggen.
enda möjligheten för hjärnan att återhämta sig, och kroppen.
gonatt!
Hej alla och välkommen alla nya!
Beklagar Massiveattack 
Jag har bott med min nya sen i februari. Det går bra trots att vi haft lite struligt i förhållandet under några perioder. Han har dock inget ansvar för barnen, så de tar jag hand om helt själv. Fast han är en bra kompis till dem och det är klart att det underlättar med en till vuxen i hemmet. Mina flickor har varit ganska trotsiga mellan 2-4 år, men nu verkar de faktiskt ha lugnat ner sig. Jag har även sänkt kraven på mig själv att vara den "perfekta" föräldern, så det känns som om det har blivit en mer mänsklig miljö här hemma:)
Det som är tuffast just nu är att jag är timvikarie inom 3 verksamheter. Vi har dygnspass och halvdygnspass och ibland även kortare. Jag kan alltså inte jobba särskilt mycket de veckorna jag har barnen, så ibland får jag helt enkelt jobba 70 timmar på en vecka. Då kan jag gå på jobb så fort jag lämnat barnen till deras pappa och nästan jobba konstant tills jag hämtar dem igen. Fast det är långt i från alla veckor jag har det så, eftersom jag inte har någon fast arbetstid så kan det variera jättemycket. Det kan jag tycka är ett stort minus med att inte leva med barnens pappa. Hade vi bott tillsammans så hade de kunnat följa hans arbetsschema och jag hade kunnat jobba hur mycket nätter och helger som helst... eller rättare sagt när som helst och så hade det inte blivit så koncentrerat.
På tal om att "gå in i väggen". Jag gjorde det när mina barn var ca 8 månader. Det var ett helvetes år innan jag blev mig själv igen. Jag blev aldrig så att jag blev irriterad eller överkänslig, men hade många fysiska symptom på utmattningen och svår panikångest. Men idag mår jag bra:)
Hej alla ensamstående tvillingföräldrar!
Av förklarliga skäl är det väl inte så mycket aktivitet i den här tråden. Man har ju en del annat att stå i som ensamstående tvillingmamma/pappa...
Jag tycker det värsta som finns är när man själv blir sjuk. Jag får PANIIIIK när jag som häromdan kände hur jag började må illa på e-m. Förstod att det nu var min tur att få magsjuka (gått på dagis och i omgångar tvillingarna emellan). Kämpade hela em och kväll för att inte bli sjuk... klarade precis läsa godnattsagan, såg att de somnat och sen blev jag riktigt dålig. Var sjuk hela natten. Pojkarna sov, men vaknade pigga och glada halvsex på morgonen. Jag var helt slut och kunde nästan inte ta mig ur sängen. Samtidigt stod de och skrek och ville ha frukost. Det är i sådana stunder jag känner mig totalt panikslagen som ensamstående, för jag MÅSTE ju ta hand om dem (vem gör det annars?!) samtidigt som jag inte KAN... :(((
Men killarna var jättefina (3 år gamla) gick de och hämtade vatten till mig och lekte fint utan att bråka i en lång stund, så jag fick lite mer vila.
Hej hej jag är 20 år och ensamstående med två tvilling pojkar på 5 månader.
Hej alla duktiga ensamstående de är er jag har som stöttepelare nu ( kan ni så borde jag kunna) Har precis fått veta av sambon att han ej har några känslor kvar för mig. Våra tvillingflickor blev precis 4 MÅN :/ å så har vi en son på 4år. Hur klarar man detta ensam?!