• Saturos

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • en glad

    Adopterade har väl ingen anledning att vara tacksamma (de - och vi alla -  måste nog faktiskt acceptera att adopterades tillvaro bygger på en stor förlust; av det biologiska ursprunget) - tacksamma är adoptivföräldrarnas uppgift att vara, de som fick ett efterlängtat barn att "förvalta" på bästa sätt ... deras sorg kan däremot bestå i att "det bästa", som i ts fall, uppenbarligen inte visad sig räcka .. 

  • Thi 08
    en glad skrev 2011-01-02 18:38:44 följande:
    Adopterade har väl ingen anledning att vara tacksamma (de - och vi alla -  måste nog faktiskt acceptera att adopterades tillvaro bygger på en stor förlust; av det biologiska ursprunget) - tacksamma är adoptivföräldrarnas uppgift att vara, de som fick ett efterlängtat barn att "förvalta" på bästa sätt ... deras sorg kan däremot bestå i att "det bästa", som i ts fall, uppenbarligen inte visad sig räcka .. 
    Håller med om att det iaf är min största rädsla........att inte räcka till, att mitt bästa inte är bra nog.
  • Namaste72
    Thi 08 skrev 2011-01-02 21:11:36 följande:
    Håller med om att det iaf är min största rädsla........att inte räcka till, att mitt bästa inte är bra nog.
    Fast då har du ändå gjort ditt bästa, vad mer kan man begära av en människa? Egentligen?
  • Thi 08
    Namaste72 skrev 2011-01-02 21:44:54 följande:
    Fast då har du ändå gjort ditt bästa, vad mer kan man begära av en människa? Egentligen?
    Mår ens barn dåligt, tänker man kanske inte så. Tror jag. Alla vill vi ju att barnen ska må bra. Och om de inte, så skyller man på sig själv. Men visst, i ett visst läge kanske man slutar skylla allt på den egna insatsen. Hoppas dock att alla våra barn kommer må bra
  • solskina
    Thi 08 skrev 2011-01-02 21:57:48 följande:
    Mår ens barn dåligt, tänker man kanske inte så. Tror jag. Alla vill vi ju att barnen ska må bra. Och om de inte, så skyller man på sig själv. Men visst, i ett visst läge kanske man slutar skylla allt på den egna insatsen. Hoppas dock att alla våra barn kommer må bra
    Så gjorde min mans mamma, och grät och sa vad har jag gjort för fel. Det var den dagen som min man fick sin diagnos att han aldrig kommer att kunna fungera utan medicinering för den ångest han fick under sin uppväxt.

    Han var 18år jag var 14år och vi var hos psykologen med hans mamma och pappa.  Jag var stöd åt min pojkvän.
    Där tappade vi som unga vårat förtroende för henne. Hon satt helt öppet framför oss och grät om att det var synd om henne som hade gjort något fel. Att min man mådde skit det har dom aldrig accepterat inte nu heller.
    Det var ca 25år sedan.

    Så ni i tråden om ni någonsin hamnar i den situationen och det gör vi väl alla som är föräldrar så visa det inte för barnet. Ja man gör fel ibland, men inte framför barnen.
    Och när det gäller just den här historien så är det inte någon enskilts fel.
  • Manchester
    DenNamnbitne skrev 2011-01-02 17:50:22 följande:
    Visst bör de adopterade vara tacksamma. Samtidigt får man inte blunda för vad de känner och vilket trauma det egentligen är.
    Adopterade, precis som vem som helst, kan förstås känna tacksamhet mot livet om de tycker att det känns bra. De kan vara tacksamma mot sina föräldrar i specifika situationer, när de exempelvis fått hjälp eller stöd med något. Precis som jag känner tacksamhet mot mina - biologiska - föräldrar när de gör något särskilt för mig. Däremot hoppas jag att min dotter aldrig kommer att känna tacksamhet bara för det faktum att vi tar hand om henne, ger henne mat och tak över huvudet, älskar henne. Att hon vore tacksam för det skulle tyda på att det var något särskilt vi gjort, något som vi inte hade behövt eller velat göra. Det finns väl ändå inget mer självklart än att man tar hand om sina barn? Och att man är glad över att få göra det?

    Adopterade har inte ett uns mer anledning att känna tacksamhet än någon annan. Möjligen tvärtom, i så fall. De har varit med om så många separationer, behövt byta språk, ryckas upp från sitt sammanhang, sina invanda dofter, smaker, väder och ljud. I en ålder när människan egentligen är som mest beroende av trygghet och av att få känna tillit till någon särskild person, har de plötsligt kastats ut i ett helt okänt sammanhang. Visst har de allra flesta kommit till familjer som längtat efter dem, som tagit emot dem öppna famnar och hjärtan, men alla dessa stora förändringar är inget att känna tacksamhet över. Många gånger var själva adoptionen nödvändig för att barnet alls skulle kunna få ett bra liv på sikt, men det bästa hade ändå varit om varje barn fått födas in i en familj som både kunde och ville ta hand om det.

    Däremot kommer jag aldrig att upphöra att vara tacksam mot alla de människor som på olika sätt gjorde det möjligt för mig och min man att få bli föräldrar till vår dotter.
  • Thi 08
    solskina skrev 2011-01-02 22:22:12 följande:
    Så gjorde min mans mamma, och grät och sa vad har jag gjort för fel. Det var den dagen som min man fick sin diagnos att han aldrig kommer att kunna fungera utan medicinering för den ångest han fick under sin uppväxt.

    Han var 18år jag var 14år och vi var hos psykologen med hans mamma och pappa.  Jag var stöd åt min pojkvän.
    Där tappade vi som unga vårat förtroende för henne. Hon satt helt öppet framför oss och grät om att det var synd om henne som hade gjort något fel. Att min man mådde skit det har dom aldrig accepterat inte nu heller.
    Det var ca 25år sedan.

    Så ni i tråden om ni någonsin hamnar i den situationen och det gör vi väl alla som är föräldrar så visa det inte för barnet. Ja man gör fel ibland, men inte framför barnen.
    Och när det gäller just den här historien så är det inte någon enskilts fel.
    Men sakta i backarna

    Vem har sagt att jag skulle tycka synd om MIG? Jag skulle tycka synd om min dotter som har ett tomrum jag kanske aldrig skulle kunna fylla.

    Om din mans föräldrar inte kan acceptera att det är synd om honom är det ju något allvarligt fel på människorna. Jag trodde inte ens man kunde få mitt inlägg till att jag skulle sitta och tycka synd om mig själv. Jag skulle smärta för min dotter och dessutom är det mng föräldrars största rädsla att inte kunna räcka till. Även gällande biobarn. Så om du vill beskriva din mans situation, blanda vändligen inte in mig i det.
  • solskina
    Thi 08 skrev 2011-01-02 22:29:41 följande:
    Men sakta i backarna

    Vem har sagt att jag skulle tycka synd om MIG? Jag skulle tycka synd om min dotter som har ett tomrum jag kanske aldrig skulle kunna fylla.

    Om din mans föräldrar inte kan acceptera att det är synd om honom är det ju något allvarligt fel på människorna. Jag trodde inte ens man kunde få mitt inlägg till att jag skulle sitta och tycka synd om mig själv. Jag skulle smärta för min dotter och dessutom är det mng föräldrars största rädsla att inte kunna räcka till. Även gällande biobarn. Så om du vill beskriva din mans situation, blanda vändligen inte in mig i det.
    Jag menar självklart inte enbart dig. Skäms
     Jag ville få fram att alla föräldrar ser nog på att man inte är helt tillräklig, men det är ju inte framför barnen man ska agera ut det.
    Jag att just dom inte accepterar är ju deras stora problem. Han blev inte som dom ville. Han tordes aldrig göra tonårsutror eftersom han var tvungen att var tacksam för att han fick bo hos dom. Han har levt med tacksamhetsskulden nu i 42år. Och den bränner.

    Självklart finns det massor av solskenshistorier men inte här.
  • Emeli
    AronNora2 skrev 2011-01-01 18:45:41 följande:
    Jag förstår inte varför man som barnlös, om man nu verkligen "vill hjälpa ett barn som har det dåligt", inte blir fosterförälder istället. Då arbetar man för en bra relation med bioföräldrarna. Visst är det mycket enklare och bekvämare att klippa av kontakten med bioföräldrarna och låtsas att de inte existerar - men i grunden mycket grymt mot barnet.
    Trots att det har gått några dagar sedan du skrev detta känner jag att jag måste svara. Du blandar ihop en massa begrepp.

    När man ansöker om att få adoptera genomgår man en noggrann utredning från de sociala myndigheternas sida. De tittar då bl.a. på vilket motiv man har till att vilja adoptera. Att vilja "hjälpa ett barn som har det dåligt" är inte ett motiv som accepteras. Det accepterades inte för 20 år sedan heller, när TS adopterades. Ofrivillig barnlöshet i kombination med stark längtan efter barn är däremot ett vanligt och fullt accepterat motiv.

    Forskning har visat att psykisk ohälsa är betydligt vanligare hos barn som växer upp i familjehem (hos det du kallar fosterföräldrar) jämfört med barn som får växa upp í adoptivhem. Ett adopterat barn har en tryggare situation.

    En fosterhemsplacering där man arbetar för en bra relation med bioföräldrarna är inget alternativ för föräldralösa barn. Ett föräldralöst barn försöker man i första hand placera hos någon närstående släkting. Om detta inte går, söker man adoptivföräldrar i barnets födelseland. Fler och fler barn adopteras också nationellt. Först när man inte hittar någon inhemsk familj som vill adoptera barnet söker man adoptivföräldrar i annat land. Detta gör man för att man vet att inga andra alternativ för föräldralösa barn ger en så hög  procent "lyckade" resultat som adoption. Alternativen är i bästa fall en uppväxt på barnhem, i sämsta fall på gatan. 
  • Thi 08
    solskina skrev 2011-01-02 22:40:29 följande:
    Jag menar självklart inte enbart dig. Skäms
     Jag ville få fram att alla föräldrar ser nog på att man inte är helt tillräklig, men det är ju inte framför barnen man ska agera ut det.
    Jag att just dom inte accepterar är ju deras stora problem. Han blev inte som dom ville. Han tordes aldrig göra tonårsutror eftersom han var tvungen att var tacksam för att han fick bo hos dom. Han har levt med tacksamhetsskulden nu i 42år. Och den bränner.

    Självklart finns det massor av solskenshistorier men inte här.
    Vadå inte enbart mig? Varför blev jag involverad i din mans liv?

    Jag har inte någonstans skrivit om tacksamhet. Jag skrev att jag är rädd att inte vara tillräcklig i alla livets skeden. Som jag skrev tidigare, är det hans sdoptvföräldrar som gjort fel. det su skriver om mitt inlägg är bara antaganden. Ingenstans har jag skrivit det du antar. Sedan tycker jag du skriver om två skilda saker: Först skriver du att hans adoptivföräldrar blev ledsna för att de inte varit tillräckliga, sedan skriver du att han inte blev som de ville. För mig är det helt olika saker. Då är de alltså ledsna över att de inte är söpta i den mall de önskade. Då handlar det om något slags sjukt kontrollbehov? Han hade förmodligen inte heller deras stöd att leta upp biologiska föräldrarna? Min dotter skule ha hundraprocentigt stöd att leta efter sina rötter. Och jag skulle med glädje följa henne till Vietnam om hon ville ha med mig. Jag tror jag är väldigt olik dina mans adoptivmamma och därför blev jag upprörd.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.