Funderingar på äldre föräldrar och äldre barn

Jag tror att det är klokt att börja fundera kring barn med SN. Även om man till en början känner att man inte vill ha ett barn med någon "skavank" så är det vanligt att man under resans gång om man inhämtar kunskap börjar tänka att det är ett barn vi vill ha och det spelar ingen roll om det har någon "skavank".

Om du läser denna länk så står det att även barn över 4 år som har haft SN som nu är korrigerade räknas som SN i Kina.

www.adoptionscentrum.se/Adoption/Landerna/Kina/Container/Barn-i-Kina-soker-familj/

Mitt råd är att läsa på om en del SN nu medan ni ändå väntar så att ni kan grunda ert beslut på kunskap oavsett om ni väljer ett barn med eller utan "skavanker".

Hej TS,

det är relativt vanligt att adoptera barn i åtminstone 3-års åldern. Jag själv har gjort det. Om du undrar specifika grejer kring att adoptera lite äldre barn så inboxa gärna mig.

Självklart får ni beskriva vilken beredskap just ni har att ta emot ett barn med SN oavsett om det är korrigerat eller ej. Jag kan Kina bäst och där går det till så att man beskriver vilka SN som man känner att man mäktar med och sedan får man vänta tills det finns ett barn på "listan" som stämmer överens med det ni sagt er mäkta med och ha kunskap om. Tex. kanske ni tycker att ett barn som saknar en arm och alltid kommer att se anorlunda ut men inte behöver så mycket sjukhusvård i framtiden skulle vara bäst för er familjesituation eller ett barn med Hepatit B som inte syns men som kräver regelbundna kontroller, eller ett barn med tarmsjukdom som inte syns men som kräver många läkar besök osv. Som sagt ni bestämmer vad ni tror att ni mäktar med, eller så tar ni beslutet att adoptera ett barn utan SN.

Detta med kirurgi i Kina kan jag inte svara på men tänker att de har ju många att träna på samtidigt som barnhemmen kanske inte har råd att anlita de allra bästa läkarna....

Jag skulle rekommendera dig att ringa någon organisation och prata om detta med SN så att du får rätt info att ta ställning till nu medan tid finns att fundera.

Hej! Med tanke på att ni har barn sedan tidigare och vill adoptera har jag lite tankar.

Jag tycker ni som flera andra inlägg här skall fokusera på SN barn. Det är ju möjligt att då få adoptera betydligt snabbare. Det är även en stor fördel att ha barn sedan tidigare vid adoption av SN. Det gör att det fokus "att allt skall vara rätt" och den oro som man känner med första barnet är mindre. Man har med andra ord större beredskap att hantera den nya situationen. Som alltid är det rädslan för det okända som jag tror hindrar många för en SN adoption. Viktigt är dock att vara så beredd som möjligt att en SN-adoptionen kan komma att innebära mycket stora förändringar i livet. Kan vara svårt att ha kvar sitt nuvarnade arbete om det inte finns förståelse för situationen, mycket tid för sjukhusutredningar och oro. Trots dessa svårigheter skulle jag inte tveka en sekund att adoptera ytterligare ett barn med SN om det skulle vara aktuellt med ytterligare barn. Något mycket positivt med adoptioner tycker jag även är att det är en stark identitet som man kan hämta styrka ur.   

Tack för era svar! Vi kollar SN men är fortfarande lite osäkra kring det. Framförallt kring om vi vågar ta ett barn som både är äldre och har SN.... Känns som dubbla uppförsbackar att gå då. Vi har det lite mycket som det är nu och ett alltför "krävande" barn skulle vi inte mäkta med. 

Vilka typer av SN anser ni vara "lätta"? 

Min tanke är att även ett barn utan känt SN, kan visa sig vara "alltför" krävande och ha psykiska eller fysiska funtionshinder. Vilket även kan ske om ni skulle få ett biologiskt barn såklart. Om man inte mäktar med det skall man nog fundera både en och två gånger innan man går vidare med att skaffa barn, oavsett hur man gör det. Man måste nog alltid ha med i beräkningen att ens barn kan komma att bli väldigt krävande på olika sätt. Det barn som till synes förefaller vara utan SN kan visa sig ha ex autism eller ett dolt hjärtfel etc etc.
Sen ska man inte måla fan på väggen men man måste oxå räkna med att saker man inte vill ska ske kan göra det och det måste man mäkta med. Oavsett hur man får sina barn.
Varför vill ni ha ett till barn? Om ni har det "lite mycket" redan kanske det inte är läge att utöka familjen just nu?
Jag vill inte att du ska se detta som kritik utan bara som realistiska resonemang.
// en som inte mätar med fler barn:)

Javisst kan barnlängtan bli stor men då måste man fundera på varför man längtar och om man har realistiska förutsättningar att ta till sig ett barn till med eller utan SN eller funktionshinde eller psykiska problem. Det finns som sagt var inga garantier oavsett hur barnen kommer till en. Jag tror man skall akta sig för att tänka i termer av säkrare sätt få "friska" barn. Det är bra att ni funderar ordentligt innan ni ger er in i något som ni knaske inte orkar med.

Tänk på att äldre barn (som är äldre än ca 2 år) är ett SN i sig.

De äldre barnen har växt upp i en kultur och med ett språk de talar och förstår. Med kompisar på barnhemmet, eller fosterfamiljen, känd personal, matvanor, dofter, smaker, ljud, rutiner, musik, kläder, leksaker som de har fästsig vid och har starka minnen av. De kanske illl och med minns separationen från bio-föräldrarna.

Barnet rycks upp av främmande vuxna (adoptivföräldrarna) som inte talar deras språk och inte heller förstår vad barnet säger, och kan heller inte förmedla sig till barnet. Barnet förlorar på en gång sina vänner, sin trygghet, sin invanda miljö - ja allt. Från klimat, temperatur, till kläder, musik, mat, dryck, saker, vanor, och som sagt språket och kommunikationsförmågan.

Tänk på en svensk 6-åring du känner. Tänk dig att 2 vuxna från Afrika eller tex Burma kommer och hämtar det svenska barnet och reser hem till sitt land med barnet. Vilken kulturchock för barnet.

Det kan komma att krävas oerhört mycket arbete, tålamod, kärlek och stöd till dessa barn.

Bra med dina funderingar, Lycka till, oavsett ålder på barnet, ingenting är omöjligt 

Vi var 40 och 44 när vi skickade in ansökan till kommunen angående att adoptera. 1 1/2 år senare hade vi fått en dotter på nästan fem år. Det fanns inget alternativ för oss, utan det var ett äldre barn som gällde med tanke på vår ålder. Vi ställde oss inte i kö för att särskilt land utan fick istället vara liksom  "stand-by" för ett barn från var som helst. Det var adoptionsorganisationen själva som frågade om vi ville göra så och vi tyckte det kändes bra. Barnhemmen hör av sig angående lite äldre barn som kanske har något särskilt i sin bakgrund eller något mindre problem som gör att de är mer svårplacerade.

Jag håller med de som skrivit att bara det här med att barnet är äldre blir ett SN i sig. Det uppstår speciella "problem" som kanske inte visar sig med ett yngre barn eftersom man får hem en individ som har hunnit formas på ett helt annat sätt och som har med sig minnen, ett språk, en kultur, kanske rädslor, kanske ovana vid att få kärlek och beröring.  Det är inte en nackdel, bara en större utmaning att integrera den individen i er tillvaro. Man kan inte tolka de barnen på samma sätt som andra barn i ens omgivning och det kan vara svårt att förstå barnets beteende ibland. Jag läste mycket, både böcker och på nätet för att förstå mer och kunna möta barnet på bästa sätt. Och ändå har jag känt mig otillräcklig och dum många gånger...

Vår dotter har varit hos oss i fyra år nu, hon fyller snart nio, och det går bra för henne. Ändå finns det tydliga tecken på att hon påverkas av sin bakgrund(så är det ju för alla människor) och det är något vi (och hon) behöver hantera i hela hennes liv. Det är dramatiskt att bli adopterad och att adoptera - och det är ännu mera så när barnet är äldre. 

Undrar du något mer, skriv gärna direkt till mig.