Troende och sex ?

Trots rykten om att hedniska blot alltid inbegriper orgier och blodsoffer, så har jag bara hört om ett enda tillfälle då det firades genom sex (och ändå inte var bara två personer på blotet). Men den gången gick lite dåligt, då de flesta var så blyga,.. Det slutade tydligen med att goden (dvs, ceremoniledaren/prästen) och hans fästmö var de enda som gick ut och knullade på midsommarblotet. Men det ska också ha blivit mer livat framåt kvällen inomhus, och kanske med mer mjöd innanför västen.

Men som sagt, det är enda gången jag hört talas om det som så många tror att vi sysslar med.

Sen tror jag att vissa blot, jag tänker nu framför allt på vårblot och midsommarblot, med allt sitt snack om fruktbarhet, kärlek, livskraft och stigande sav kan motivera många hedningar till en kärleksstund senare på dagen, när man kommit hem.

Jag skulle vilja säga att heliga handlingar, åtminstone för min del, absolut inte behöver stå i motsats till det erotiska. Däremot är det nog inte så mycket orgier som vissa människor kanske tror. ;)

 Intressant utläggning. Men nu var det kanske inte bara i den explicita och bokstavliga meningen som jag avsåg i detta sammanhang. Utan det inre, mer mentala och kanske också privata skeendet.

Jag har svårt att se några extatiska gudstjänster inom den tidigare statsbärande protestantiska kyrkan. Jag är också medveten om hur mytbilden kring vissa rörelser finns, särskilt de frireligiösa (ex Korpela-rörelsen).

Men när man släpper fram starka känsloyttringar, som man gör när man söker samvaro med det "andliga", så frigörs ju många olika typer av känslor. Jag erinrar mig t ex en intervju med Aretha Franklin, "The Queen Of Soul", som är uppväxt i ett baptistpastorhem och som så många andra soulstjärnor fostrades även hon musikaliskt inom den kyrkliga musiken, gospeln. Och i ett ovanligt frispråkig intervju förtäljde hon, att det inte alltid var lätt att avgöra om det var Jesus, eller i själva verket  någon fysisk man, som hon besjöng i gospelsångerna; och när hon tog i ända från diaframgman (och könet) så var det inte bara ett bukstöd som hon använde sig av för att uttrycka den fantastiskt intensiva sången...

Liturgin i församlingen för min del har inget med sexualiteten att göra. Visst kan jag vid gudstjänst, syndabekännelse och när jag kan känna mig berörd av Den Helige Ande få känslostormar inombords som i vissa fall kan liknas vid känslor som man också upplever i en sexuell situation men någon sammankoppling till de båda områdena finns inte. Känslorna kan alltså på ett sätt vara de samma men beroende på varifrån de kommer och vart de riktas så tar de sig olika uttryck.

Lykantrophona: Jag undrar lite över varför man har ett behov av att bekänna sig till asatron. Ur det sexuella perspektivet så är ju asatron uppenbarligen så tillåtande att det går lika bra att bara vara ateist och leva som man känner för. För mig låter det lite som att det är bra att ha en religion att falla tillbaka på som man kan hänvisa till och slippa ta diskussionen, på samma sätt som kristna och muslimer hänvisar till sina heliga skrifter.

(Jag är lite fascinerad av att man måste hänga upp sin syn på sex på en tro! Det innebär ju ett visst risktagande. De monoteistiska religionerna påstår ju alla att just de sitter inne med sanningen, att just deras gud är den ende sanne guden. Men alla religioner är minoritetsreligioner. Det betyder att om nån av de monoteistiska har rätt så har alla andra, dvs. en majoritet av jorden befolkning, fel...)

I 265 försöker jag förtydliga vad jag avsåg. Men med ditt resonemang, om tydliga rågångar mellan olika sfärer; btyder det även att du bortser eller inte tror på t ex det omedvetnas närvaro? Kan inte starka känslomässiga laddningar färdas som under- och överströmmar runt ett ack så medveten och förnuftigt "jag" på ett sätt som man inte alltid förstår?

Kom ihåg, jag driver ingen tes. Jag är bara frågvis. 

Min sexualmoral hade jag ju klart för mig innan jag började uttöva seden. Mer eller mindre iaf, har sedan dess kanske blivit mer acceptant men detta beror nog mer på politisk litteratur än religiös. Min tro beror nog snarast på en modifierad pascals trossats. Jag har varit både "kristen" (dvs, döpt och gick i barnkör hos kyrkan, ifrågasatte inte vad jag fick höra i kyrkan), ateist, agnostiker och sedan hedning. Jag hade ett behov av en religion, men jag skulle aldrig kunna dyrka en avundsjuk, kontrollerande eller sexfientlig gud. Monoteism och jag går inte ihop. Men polyteism, speciellt en sort som jag redan var bekant med och som är anpassad efter lokal kultur och natur, passar mig väl.

Ifall inga gudar finns så har jag väl slösat bort tid och blotgåvor. Men eftersom asatron inte har några regler på samma sätt som exempelvis kristendom eller islam, så har jag iaf inte förtryckt mina egna lustar. Mina gudar är personer att bilda vänskapsband med, inte härskare som säger åt mig vad jag ska göra genom att hota med straff efter döden.

OK, nu går vi utanför den här tråden, men varför har man ett behov av en religion? Jag kan inte riktigt sätta mig in i det.

Ja du, varför är barn låtsaskompisar? Varför skapar människor traditioner? Varför ägnar sig folk åt "meningslösa" aktiviteter?
Det borde nog finnas svar där någonstans.

Tror definitivt att det inom människan finns det en hel del nivåer och medvetanden. De flesta sysslar på rätt högt uppe, på ytan och reflekterar inte så djupt över varken existentiella frågor eller låter sina känslor komma till uttryck, sådant som jag tror att mer eller mindre starkt trycker på långt inne i varje människa. Beroende på vad man mött i livet så tror jag att det är livserfarenheterna som gör att vi väljer, medvetet eller omedvetet att antingen stänga locket till de djupare gångarna eller utforska dem närmare.

Vid närmare självutforskning så är jag säker på att man märker en hel del saker som man inte kan förstå och man kan få erfara känslor som man varken kan beskriva som fantastiska eller obehagliga. Jag tror också att det inte alltid är det bästa att börja inleda ett för "starkt förhållande till sig själv" och på så sätt göra sig själv till sin Gud, därför ser jag det som en befrielse att luta mig mot Guds ord, hans löften och använda förnuftet för att inte gå ner sig i sig själv som ofta kan sluta i destruktivitet.

Det är ett intressant område för både inom det religiösa och det sexuella finns det kopplingar på något sätt som jag inte riktigt kan greppa, på ett sätt helt naturligt men ändå inte. Något jag fascineras av. Men som sagt, jag använder mitt förnuft när det kommer till det praktiska och verkliga livet och där sammanblandas dessa två områden inte nämnvärt. Gällande Franklins sjungande så kan jag förstå att i tanken kunde sången rikta sig både mot Jesus och mot en man, så har jag nog också sjungit sånger, ibland med tanken på min Skapare och ibland med tanken riktad mot min man.

Lyckantrophona- vad gäller sex så har vi verkligen helt skilda tankar vilket också gör det här forumet spännande. Själv tror jag fullt ut på kärnfamiljen. Både för det sexuella området som för familjebildning. Men vi var fått en fri vilja så hur vi vill leva våra liv är upp till var och en.

Visst söker vi likheter med oss själva i religionen som vi hittar tillhörighet i. Det är dock tyvärr många som bara väljer att se de bitar som passar in bäst.

Ok, är det Forn sed som din inriktning kallas? Du är nog en av de första som jag pratar med som hör till Astron. Har ni någon bok ni följer eller hur praktiserar ni er tro?