Jag har träffat världens finaste kille, men jag blir inte kär..
Jag lämnade barnens pappa för ett år sedan, dock har vi bott under samma tak tills för en månad sedan av olika anledningar. Under den tiden visste jag inte vad jag ville... känslorna velade fram och tillbaka. Han har ett otroligt humör, svartsjuk och kontrollerande. Men annars är han jättefin, vi har samma framtidsplaner och vi har barn ihop.
Jag saknar honom fortfarande emellanåt, tror faktiskt att jag älskar honom fortfarande också.. även om jag inte vill det.
I samma veva som han höll på att flytta ut så stötte jag på en kille när jag var ute med en tjejkompis. Tänkte att "ja en flört på krogen", men dagen efter så letade han upp mig på facebook där vi chattade i timmar och bestämde för att ses igen. Och han har verkligen inte gett sig.. idag har vi dejtat i snart tre månader.
Han är allt jag drömt om och lite till. Manlig, mogen, romantisk, rolig, charmig, lugn, omtänksam, snygg (listan blir längre för varje gång vi ses). Han har inte heller något alls emot mina barn, han har snarare redan träffat dom två gånger.
Jag tänder också på den nya och det är något som jag har så extremt svårt för att göra i killar (och tjejer, är inte lesbisk). Sexet har helt plötsligt blivit något mysigt, sexigt, busigt och bara helt underbart (vilket tidigare bara varit något jag gjort för att "man har sex i förhållanden").
Den nya killen tycker om mig så extremt mycket, han är helt såld från första stund säger han och han tror stenhårt på att det var ödet att vi träffades. Han har varit singel i 4 år, han har haft smådejter så men dom har tydligen inte ens varit värt att presentera för föräldrarna som han sa (mig tog han hem till föräldrarna redan efter 3 veckor). Han säger att det känns som om jag är tjejen han väntat på och att han mår så bra av att vara med mig.
Jag vet inte.. men allt han säger, allt han gör och allt han är .. han är bara för bra för att vara sann?!
Och sen blir jag inte kär, varför? Blir ju arg på mig själv, jag VILL vara kär i honom. Han är redan kär i mig säger han och det känns så fel när jag inte känner samma sak. Har ioförsig bara varit kär 2 gånger i mitt liv tidigare så det är något jag har svårt för att bli (men då blev jag det direkt).
Hur hade ni gjort? Hade ni fortsatt träffa honom?
Jag tycker ju om honom så mycket, jag älskar att ligga i hans famn, vi har roligt ihop, sexet är bra, vi har samma intressen, han är bra med barnen.. han är utan tvekan den finaste kille jag har träffat.
Jag måste verkligen reda ut det här känner jag.. det äter upp mig inifrån snart. OM jag ska bryta med honom så vill jag ju göra det NU, innan han får allt för starka känslor för mig.