Oplanerat gravid med föredetta pojkvännen...

Jag har aldrig varit i en liknande situation, men jag haren vän (på riktigt ;)) som blev gravid och det upptäcktes efter att hennes dåvarande gjort slut.. Hon valde att behålla. Han har inte tagit fullt ansvar, men betalat det han ska och nu när det barnet är 9 år så mallar han med sin dotter, skickar bilder osv. Han finns där, men ändå inte. Min vän säger ändå att det var det bästa beslut hon tagit, att behålla barnet. Hon ville, precis som du, verkligen ha barn, och vågade inte chansa på att "vänta" på drömprinsen, och hon har klarat det bra. Har du stort stöd omkring dig annars, familj, vänner så klarar du det.. Jag säger varken "bu eller bä" men så gjorde min vän, och hon har aldrig ångrat sig. Lycka till med vilket beslut du än tar!!

Jag är gravid i v11 och min pojkvän har lämnat mig. Tror inte det hade så mycket med graviditeten att göra men såklart lika tungt för det. Jag gråter varje dag och är helt förstörd. I förra veckan bestämde jag mig i alla fall för att behålla det och jag tror det gjorde mig lite starkare. Du har faktiskt rätt att ta beslutet helt själv. Såklart önskar jag att han skulle finnas där för mig men det kommer aldrig att ske. Jag insåg att det är min kropp och att ansvaret ligger hos båda att se till att det i så fall inte händer. Vill du ha barnet så behåll det. Det klarar du, var stark syster!

Tack snälla för att ni delar med er. Jag tvivlar inte på att jag klarar av det då jag har fam o bra vänner, även manliga! Jag tänker egentligen mest på barnet o att jag verkligen går emot hans vilja helt om jag behåller det. Vi var två om det o hans åsikt spelar in, trots att det är jag som i slutändan tar beslutet. Men hur kommer det att bli framåt, vi bor i en liten kommun där folk i brist på annat pratar väldigt mycket o hur kommer det att bli för barnet o för hans dotter att växa upp i detta? Vi kommer ju alltid på nåt sätt ha en relation.. Jag har själv haft en pappa som inte fullt ut har funnits där o det har satt sina spår o det har inte varit så lätt för min mamma att hantera detta.. Jag tänker att det bästa kanske är att ändå åka till Danmark o fixa det själv. Då slipper jag leva med att jag gått emot någons vilja o mitt barn får växa upp utan nån halvdan relation till nåt som kallas pappa.. Tankarna är många....

Mailar dig...    
    
   

Jag blev gravid i våras, med en man som jag träffat någon månad. Jag valde att behålla barnet, mannen valde att hålla sig borta.
När barnet föddes för en månad sen, hörde jag av mig till pappan, och döm om min förvåning då han valde att ställa upp som pappa!
Hur det kommer att bli mellan mig och mannen, det får framtiden utvisa, just nu är jag glad att min lilla solstråle kommer att få ha en pappa i alla fall!
Om pappan valt att inte ställa upp som pappa, hade jag inte namngett honom som far, utan skött allt själv.

Lycka till!

Jag sitter på samma potta...

Även jag på sjukhuset av en annan anledning och blev totalt chockad när läkaren säger att jag är gravid i 13 veckan och att det dessutom är tvillingar.!

Skillnaden i mitt fall är att jag dels aldrig tänkt i tankarna att skaffa barn över huvud taget och att pappan är en av mina bästa vänner som jag oplanerat hamnade i säng med under en jobbig period.

Självklart åkte jag direkt till pappan och storgrinandes berättade om situationen. Och han försöker lugna mig och säger att han stöttar mig i mitt beslut... dagen efter kommer tillägget 'om jag gör abort'.
Summan av kardemumman... han vill inte vara delaktig på något sätt och vill att jag gör abort och kan absolut inte förstå varför jag ens funderar på att behålla barnen. Att försöka förklara de känslomässiga stormarna som pågår är som att prata med en vägg.

Han har ett barn sedan tidigare som kräver i princip hela hans fritid, han jobbar mycket och har precis börjat se en ljus framtid från ett mörker han befunnit sig i och har dessutom börjat dejta någon han kan tänka sig ett seriöst förhållande med. Jag har sagt att om jag behåller barnen så tar jag fullt ansvar, så förutom vetskapen om deras existens behöver hans liv inte förändras det minsta. Ändå får jag hela tiden höra hur jobbigt och fel det här känns för honom och jag skulle förstöra hans liv om jag behöll barnen.

För egen del ställer det ju till det även för mig att behålla två barn. Ensam med tvillingar och dessutom arbetslös sedan några månader tillbaka! Skulle ha börjat en deltid inom kort, men den delen är ju bara att glömma om jag väljer att behålla barnen. Visst har jag ett hyffsat sparkapital. Men barn kostar... och nu är det tvillingar dessutom!! Och hur skulle logistiken i det hela fungera?!

Ja det finns så mycket som talar för att jag borde avbryta graviditeterna, ändå kan jag inte förmå mig till att komma till det beslutet. Jag är totalt förvirrad över mina egna känslor och tankar och verkligen inte vad som är det "rätta" valet.

hur går det ts??

Detta var ju ett tag sen o efter att jag började må sämre o till slut mådde så dåligt både fysiskt o psykiskt så blev det en abort på inrådan från min gyndoktor. Då hade jag ett par veckor innan även haft ett missfall då det visade sig att jag bar på tvillingar.
Idag bor jag ihop med en fantastisk kille o vi har nu försökt ett bra tag att bli gravida men det fungerar inte, vilket är en stor sorg. Allt kommer tillbaka o slår livet i spillror. Ångesten o känslan att aborten var ett misstag kommer o går men jag vet samtidigt att det inte är värt att tänka så.
Så för att istället våndas över om man ska behålla ett barn eller inte så sitter jag nu o är så väldigt ledsen över att inte bli gravid.. Livet är verkligen en berg o dalbana o man ska aldrig ta något för givet.

Hur gammal är du?

Ja, man vet aldrig! hur livet blir.

Vad sorgligt att du inte kan bli gravid nu, men ge inte upp, det finns hjälp att få och många olika vägar till att bli förälder.

Jag hoppas att du en dag ska få bli gravid med ett barn som du längtar efter

Lycka till!

Hur länge har ni föresten försökt??

Jag är 36 år, blir 37 i mars.

Vi har försökt sen i somras så inte så länge som många andra men då jag är över 35 år så har dom sagt att vi får skicka in pappren i januari! Det som är lite jobbigt är just det att jag 2 gånger tidigare blivit gravid vid ett enda tillfälle o lite naiv som man är så trodde man ju att det skulle gå lika smidigt denna gång.

Vi gjorde dock ett spermaprov hemma för ett tag sedan o det visade nästan det sämsta resultatet för min sambo. Sen vet man aldrig om dessa prov är tillförlitliga. Men det är klart att man tänker på det.

Jag har läst en del o det finns ju mycket hjälp att få men det kryper ändå in en sorg över att det bara inte kan fungera "normalt" som för "alla" andra. Men vi har pratat mycket jag o min sambo o jag har tänkt fram o tillbaka o börjar känna mig lite lugnare.
När vi vet om något och i såfall vad som är tokigt så har vi bestämt att vi ska ta det via Danmark, väntetiderna i Sverige är låååånga tycker jag ????.
Men på måndag ska vi till Socialen här där vi bor då det i dagsläget finns en liten tjej som behöver en kontaktfamilj så vi kanske "blir med barn" varannan helg snart!