Jonnon skrev 2013-12-23 19:55:09 följande:
Hej!
Tack alla för era berättelser, dom hjälper mej i vår tid av sorg och förvirring och ett försök att greppa verkligheten.
För 3 veckor sen var vi påväg på UL i vecka 20+4 för att kolla om det är en liten tjej eller kille, vi skulle efteråt fara och äta en bit god mat minns jag. Läkaren gick igenom benen, armar, urinblåsa, hjärta allt ser bra ut, men sen tystnade hon, och då redan förstod jag att något var fel. Jag röt ihop. Hon kallade in en annan läkare som sedan konstaterade att det syns inget skallben på fostret, men dom ville skicka oss vidare till ett annat större sjukhus för att få det bekräftat. Vår baby fick sedan diagnosen anancefali eller acrani, grav missbildning där skallbenet ej utvecklats som skall hålla hjärnan på plats, inga möjligheter för babyn att leva utanför livmodern och den är hjärndöd. Pga. att det var så långtgånget så blev det massa papparsarbete med tillstånd att avbryta etc.
Vi fick först en vecka senare komma in för ingångsättning, hade tagit en tablett då två dagar före. Rädslan och oron var stor inför detta eftersom vi inte har barn från förr, att inte veta vad som väntade var nog en av de värsta sakerna. Fick massa medicinering som skulle sätta igång förlossningen, det tog totalt 13 h från att vi skrivits in den morgonen. Väldigt ont hade jag, men nu efteråt är det nog den psykiska smärtan som var/är värst. Torsdag 12/12 kl.21.15 föddes vår lilla ängeltjej, som vi då fick veta var en tjej. Jag var otroligt lugn under hela krystfasen och när de putsat henne och lagt en duk på huvudet, och vi fick säga farväl till henne. Hon var så söt, små fingrar och tår, näsa, öron och mun, hon hade
t.om. min haka. Jag ångrar verkligen inte beslutet vi tog att se henne, först var denna tanke väldigt främmande för mej eftersom jag velade mellan tanken om det var en baby eller ett foster, men klart det var vår lilla tjejbaby som jag känt av rörelserna så tydligt i magen.
Vi fick åka hem följande dag och då bröt jag samman pånytt, eftersom tomheten kom emot. Nu går vissa dagar bättre än andra, men det kommer bakslag. Gråter mej oftast till sömns och sover oroligt på nätterna. Vissa dagar går som i dimma. Är sjukskriven till årets slut. Det blir ju en annorlunda jul för oss men skall försöka omge oss med familjen och släkten. Som tur har jag fått gå två gånger till en samtalsterapeut för att prata av mej. Min sambo började jobba förra veckan.
Gravida vill vi bli pånytt, när kroppen och huvudet är mogna för det.
Oj, blev långt inlägg, men kände att jag måste få skriva av mej. Tack!
Tack för ditt inlägg! Känner så väl igen mig i saknaden och tomheten. Som tur är kommer man på något sätt vidare även om det är väldigt svårt att tänka sig när man befinner sig mitt i det... Kram!