Logiken bakom barnlösas/barnfrias egoism

Anonym(nice): Du får gärna citera var jag skulle skrivit någon sådant, du har uppenbarligen hittat på det själv. Jag har öht inte nämnt ev känslor kring adoption. Däremot påtalat att det är väldigt ont om barn att adoptera så där faller ju argumentet att det skulle vara så icke egoistiskt eftersom det inte sitter massvis med barn och bara väntar på att bli adopterade. Uppenbarligen blev det känsligt för dig när din tes inte stämde. Jag skaffade barn för att jag ville ha barn, jag skulle dock aldrig adoptera utan hade i så fall valt bort barn och satsat på något annat. Hade jag tyckt att adoptioner var etiskt rätt och det varit enklare och funnits mängder med barn som verkligen behövde ett hem hade varken graviditet eller nyföddhetstiden spelat någon roll, jag hade lätt älskat ett adopterat barn lika mycket som mina egna 3. Varför är det så provocerande för dig att någon skaffar biologiska barn? Istället för att genomgå en massa utredningar på många och sedan vänta X antal år på att ett barn skall bli tillgängligt allt medan barnhandeln ökar eftersom det är brist på "adopterbara" barn och länderna tjänar pengar på att leverera barn till oss "rika i väst"? Det känns inte som något jag vill stödja speciellt som behovet att just jag skulle adoptera ett barn inte finns.

Anonym(nice): här finns en del: www.interpedia.fi/sv/adoptio/internationell_adoption/utgangspunkter_for_adoption jag fann massor när jag googlade speciellt från adoptionsorganisationerna, Adoptionscentrum, från MIA mm. Idag är många av de barn som går adoptera "oattraktiva" i ursprungslandet, dvs de har nåt handikapp, är "för gamla" osv. Adoptionsorganisationerna jobbar hårt på att finna nya länder att adoptera ifrån. Många länder tex Indien där MÅNGA barn kom ifrån förr tar idag själva hand om de föräldralösa barnen och ekonomin är bättre. Många länder vill heller inte adoptera bort barnen utomlands vilket jag tycker är sunt att i första hand behålla barnet i ursprungslandet. Idag är det i de flesta fall nya länder man adopterar ifrån och som sagt det är mycket fiffel tex att man lurar biologiska föräldrar, finns tom fall där man stängt in gravida kvinnor för att ha som avelsdjur för adoptioner eller att man kidnappar barn och ger dem en annan bakgrund, givetvis är det inte så i alla fall men i på tok för många. Jag förstår inte riktigt varför en del typ du tror/tycker att man är ego för att man skaffar egna barn om man vill ha barn? Vad är problemet med det? Visst finns det de som tycker graviditet är jätteviktig själv har jag aldrig känt så, hade gärna sluppit den biten om det gick. Kan dock förstå att det är tjatigt att få försvara sin barnlöshet jämt men härinne gör ni ju exakt samma sak fast åt andra hållet. Själv har jag flera frivilligt barnlösa vänner som är jättenöjda med sitt beslut, inte sitter jag och hackar på dem, och de hackar inte på mig heller. Snarare är det väl väldigt bra att de som inte vill ha barn kan slippa det?

Hm. Jag har flera vänner som adopterat/ska adoptera och enligt den informationen de fått från sina organisationer så finns det ingen brist på barn men däremot trög byråkrati i länderna som gör att flödet inte går så fort som det skulle kunna. Det går dessutom fortare om man kan tänka sig ett äldre barn/ett barn med funktionshinder/ett barn med medfött "defekt" (som oftast går att operera som klumpfot och liknande) då del flesta vill ha friska och så små barn som möjligt. Men detta är andrahandsinformation som jag fått av dem och inget jag har källa på så det kan ju vara fel.

Livet har lärt mig att ofta är de som anklagar andra för att vara egoistiska de som är det.

Anonym(nice): Det kan ju tänkas att man tycker. Dock är det ju inget jag tyckt/skrivit/ påtalat att just jag tycker. Dock ställer jag mig enormt kritisk till adoptioner såsom de ser ut idag. Dock handlar inget om det att barnen skulle vara mindre värda än biologiska eller att adoptivföräldrar älskar mindre. Om du förstår hur jag menar. Nu är mina barn de enda biologiska personerna jag känner så visst känns det speciellt och fantastiskt att "se sig själv i någon annan" eftersom jag aldrig upplevt det innan. Dock präglas ju barnen på föräldrarna så hade de varit adopterade så hade jag säkerligen sett en rad andra likheter med mig själv även om det inte suttit i det "yttre" utan i gester, mimik, språk osv.

I övrigt har jag svårt för "synsättet" mina egna barn, barn har man till låns oavsett och gör man ett bra jobb som förälder så finns de där sedan (förhoppningsvis). Barn är ju trots allt egna individer och inga ägodelar.

Litet My: Intressant nog tar du åt dig så mycket, man kan ju då tro att det är nåt du tycker.
Jag kan se mig själv i många barn och även i många vuxna. Några personer har varit mig så lika att jag nästan undrar om min far har varit otrogen, inte nödvändigtvis utseendemässigt lika.
Precis, barn är egna individer, oavsett om de är dina eller nån annans, de behöver kärlek, närhet, trygghet och om man är inkapabel att ge det till nån bara för att blodsband saknas är man inte mer än ett primitivt egoistiskt djur. Egoismen sitter ju mest i inställning.