Bostadsbristen
Varför berättar jag detta? Jo, för att jag vill prata om ett mer generellt problem. Ett demokratiproblem i vårt samhälle. Vårt problem härstammar inte från ondska eller illvilja. Vi har ett demokratiproblem på grund av hur vi strukturerar vår demokrati.
När jag sov på soffor och golv, då var bostadsbristen mitt politiska fokus. Det var diskussionen som jag tvingade mina vänner att uthärda. Idéer, frustration, uppgivenhet och hopp.
Nu bryr jag mig inte längre. Jag är rädd att jag inte är ensam. En överväldigande majoritet bryr sig inte. Tyvärr är det exakt fel grupp av människor som inte bryr sig. De människor som kan lösa problemet uthärdar det inte själva, medan maktlösheten är total hos de som sover på soffor.
Tänk om riksdagsledamöterna efter årets val mötte samma problem som oss. Om de fick ställa sig i Stockholms absurda bostadskö. Om de fick 22.000 kronor i månadslön. Om deras jobbtrygghet liknade vår. Då hade de löst problemen.
Jag bryr mig inte om bostadsbristen i Stockholm. Inte på samma sätt som de som sover på soffor.
Yrkespolitiker löser inte våra problem; de pratar om dem.
Allas problem förtjänar fokuserade och drivna problemlösare.