Kompisens mamma brister i sitt föräldraskap

Jag skulle göra en anonym orosanmälan till en början. Och fortsätta vara en resurs i A:s liv.

Det låter ju på beskrivningen som föräldrarna trots allt har en hel del resurser. Med lite hjälp kan det förhoppningsvis bli mycket bättre, tillräckligt bra i alla fall.

Menar du att läraren tog upp killens hemförhållanden med dig och talade om att de diskuterade om honom på skolan? Plus att de vet hur han har det och inte själva gör anmälan till soc som de måste enligt lag?

Jag tog upp ämnet med skolan, då frågade läraren lite. Hon var väldigt proffsig - hon sa inte något som inte kändes OK. . Jag vet ju inte vad de gjort, det disskuterad vi inte. Men hon sa att de hade koll på honom, eftesom jag tog upp ämnet. Har stort förtroende för rektorn, fröken och elevvårdsteamet. Men de vet antagligen mindre än jag om hur det fungerar hemma - A är inte en unge som pratar om det.

Du säger till en lärare på skolan att DU tycker att " mamman behöver stöd i föärldrarollen".
Då säger skolan att DU ska anmäla?
Vet du, jag tror du hittar på alltihop.

Utöver det är jag är så äckligt trött på er praktmorsor som ska lägga näsan i blöt i andras familjeförhållanden.
Sköt dig själv för fan.

Klart man lägger näsan i blöt till sist om ens barns bästa kompis är fel klädd för årstiden, inte får lagad mat, får vara ensam i många timmar, får barnvakta småsyskon väldigt mycket, har en mamma som man sex-missbrukar under en depression. Om ens eget barn reagerar på hemförhållanden hos sin kompis och känner sig otrygg där. När ska man ANNARS lägga sig i? Och att ta upp det anonymt med skolan är ju ett sätt att behålla avståndet så att man kan ha kvar vänskapen. Sen är det ju lika självklart att jag inte har en aning om vad skolan gjort eller ej. (Vi pratade innan sommarlovet och det har ju inte blivit bättre. Sommaren var de en månad utomlands, så då träffades barnen inte).

Det jag vill har råd om är HUR jag lägger mig i, på bästa sätt för alla inblandade.

Föräldrarna är trevliga och vill sina barns bästa. De gör sitt bästa, det tvivlar jag inte på. Ekonoiska resurser finns, inget missbruk. Barnen är fina och snälla. Det bara fungerar inte riktigt för dem. Tycker jag och min man. Det är givetvis vår subjektiva åsikt.

Jag tror du gör en del redan nu och håller med dig, skolan får anmäla till soc om de ser problemet. Om jag uppriktigt brydde mig om barnet skulle jag nog prata med barnet och fråga om det vill ha hjälp av mig. Säga att det behöver inte förklara sig så mycket men att jag gärna ställer upp med råd och stöd kring mat, hygien och kläder. Barnet kan få fråga och jag lovar att inte ställa en massa frågor, men vill han berätta så lyssnar jag gärna och hjälper om jag kan. Om du börjar så, så kan du bli den trygga punkten som barnet kan prata med och få förtroende för, livbojen som han kommer minnas resten av sitt liv.

Ja, vi bjuder in så mycket det går. Jag har skickat mamman till psykolog. Jag har sagt till henne att jag tror att hon har aspberger, hon frågade sin psykolog som föreslog en utredning, vilket jag fick veta. Sen vet jag inte vad som hänt.

Men att coacha en förskolelärare på fina gatan i hur hon ska ta hand om sina barn är ju inte helt lätt - det vore mkt enklare om hon inte själv var "expert".

Exempel:
Barnen får nya kläder och dyra aktiviteter, men hon glömmer ge dem mat och tvätta dem och sätta på dem strumpor mitt i vintern... A missar jämt aktiviteter. Hon låter handikappade dottern åka själv till T-centralen med en kompis. (Kompisens mamma blev skogstokig, hon förstod inte varför kompisens mamma blev arg). Hon glömmer att hon har hand om mitt barn och lämnar honom gråtande ensam hemma i deras hem, när jag är en timme bort och han saknar hemnycklar. Listan är rätt lång.