sa nej till arbetsinervju/socialfobi

Så därför ska man ge upp direkt utan att ens försöka menar du?

Jag blir ju givetvis ledsen när jag läser att människor dömer andra så hårt och uppenbarligen saknar empati(?) även om det inte kommer som en överraskning... Bara för att jag misslyckades nu och inte vågar söka hjälp för min fobi betyder det alltså att jag tycker att andra ska försörja mig, och att jag tycker synd om mig själv? Det är onekligen imponerade att ni kan veta så mycket om mig. 

Jag har kämpat under hela mitt liv, jag har precis lyckats plugga färdigt. Att jag inte ens försöker stämmer verkligen inte, jag har gjort mycket trots att jag tvivlat oerhört mycket på mig själv. Jag har aldrig någonsin pratat med någon om att jag mår dåligt eller har social fobi. Vem är ni att sitta och döma mig utifrån några rader jag skriver? Jag är inte direkt den som tycker synd om mig själv, tvärt om, försöker jag tänka att jag är "normal" då jag skäms över det här. Men jag blir irriterad när människor skriver till någon med psykisk ohälsa att denna ska sluta  tycker synd om sig själv. Om människan slutar med det så ordar sig tydligen allt sig på något mirakulöst sätt. Det måste vara skönt att vara så fruktansvärt naiva.

Om det är väldigt viktigt för er att jag inte är en parasit kan jag berätta att jag har en inkomst, dock inget som jag räknar som ett "riktigt" jobb. Jag kommer aldrig någonsin säga nej till en arbetsintervju efter det här, då jag mått, och mår fortfarande, fruktansvärt dåligt över det.  Känns det bättre för er nu? Jag tänker, det är ju ändå det viktiga.

Tack för de mer empatiska svaren.

Jag har varken familj eller vänner, växte upp i familjehem och på grund av min sociala fobi har jag inga vänner. Pluggat på distans senaste 3 åren. Så det blir ju dessvärre att skriva på nätet om man vill prata med människor utifrån.. Men jag gillar verkligen inte att prata om sådant här, men nu mådde jag som sagt väldigt dåligt över händelsen.

Men ts, du måste söka hjälp! Ensam, utan nätverk och med social fobi så finns liksom inga alternativ om du ska få ordning på livet. Ring psyk idag!

Jaså det säger du..var någonstans står det att TS vill att någon annan ska försörja henne? Har läst igenom många gånger och finner det inte. Självfallet måste man söka hjälp, det håller jag med dig om. Det är väldigt svårt att bli frisk på egen hand. Fast även om man får hjälp, så är det inte säkert att man blir frisk. Du rabblar upp en massa diagnoser, även verkar du sakna förståelse och empati? Du kanske inte själv varit tillräckligt sjuk? Trots vård, omsorg, familj, vänner, man och stöd är jag fortfarande sjuk. Jag har otaliga gånger fått höra "ta dig i kragen", bryr mig inte längre men har nu insett att en sådan kommentar är oerhört oförskämt. Tack och lov har jag föräldrar som betalar så mycket i skatt, att det flera gånger om skulle räcka att täcka upp alla sjukhusbesök, behandlingar, sjukersättning mm. Även är min skola och mina syskons, betald enbart genom mina föräldrars skatt. De sliter hårdare än de flesta (haha 40 timmars arbetsveckor???). Nåväl. Nu lämnade jag ämnet. Blir lätt så.

Kan ju passa på att rabbla upp mina diagnoser, eftersom det verkar ge mer tyngd:
*ADHD
*Asperger
*Anorexi
*Depression
*Bipolär
*GAD
*Panikångest
*OCD

Att säga att någon gör fel är inte samma sak som att sakna empati, att inte hålla med dig i precis allt du gör är inte heller att sakna empati.

Vad du uttrycker HÄR i den HÄR TRÅDEN är att det är så himla synd om dig och att andra ska försörja dig. Du kanske ljuger i tråden eller det här kanske är en engångsföreteelse, men vi måste ändå utgå från vad vi läser och inte hitta på en massa som vi inte vet något om. Men det verkar som att du har agitation dig det folk har sagt i alla fall då du själv säger att du ska ändra beteende och gå på intervjuerna framöver. Då var det än bra att vissa av oss var lite hårdare, det hjälpte ju.

Det står i trådstarten att ts vill att andra ska försörja henne. Hon är arbetslös och vill ändå inte jobba, inte gill hon göra något åt sin situation heller. Det hade varit en helt annan sak om hon sökt hjälp eller varit sjukskriven medan hon fick terapi och/eller mediciner, men så är det alltså inte. Om det inte är så att ts har en massa pengar på banken (vilket de flesta inte har) som hon kan leva på så hon inte behöver jobba har du helt rätt. Men det troligaste är ändå att någon annan måste betala för henne. För hon måste väl ändå äta och ha några räkningar.

Nu är det inte så att empati handlar om att tycka precis som dig. Det du saknar då är inlevelseförmåga, därför ser du onte att folk kan tycka olika. Och nej, det är inte säkert att man blur helt frisk. Tycker du att man bara ska ge upp då? För jag menar det är ju ändå ingen idé om det kanske inte fungerar.

Förövrigt har jag varit inlagd på sjukhus flera gånger och det är svårt att bli. Att jag rabblade upp mina diagnoser och berättar det här för dig nu är för att annars tror du att jag aldrig varit sjuk i hela mitt liv och därför inte förstår.

Vad dina föräldrar och syskon betalar i skatt är inte relevant. Du är en egen individ.

Vad gör du för att bli bättre?

När fick du din diagnos?

Hur försörjer du dig?

Om du tror att det är eran förtjänst så tror du galet fel. Jag hade mått lika dåligt utan era ord om att jag bara tycker synd om mig själv, vill att andra ska försörja mig och att jag är en parasit. Jag anser att man saknar empati när man uttrycker sig på det sättet till en annan människa. När jag skrev det här inlägget mådde jag oerhört dåligt, annars hade jag aldrig skrivit det.  I eran värld verkar man inte få må dåligt utan att vara en oerhört dålig människa. 

Det ni gör är att försöka skuldbesätta mig. Jag är på ett sätt glad över allt jag gått igenom så att jag har en förståelse för andra människor. När man skriver ett sådant här inlägg vill man inte behöva försvara sig, det är sinnessjukt att jag behöver göra det.

Citera gärna vart jag har skrivit att det är så otroligt synd om mig, och att jag tycker att andra ska försörja mig? Det jag har uttryckt är en stark ångest för att jag inte klarade av att gå på arbetsintervjun. En kurs i läsförståelse hade inte skadat... 

Vet du TS?

Att skriva här är ett steg på vägen att söka hjälp! Du har insett att det du gör inte håller i längden. Dessa människor säger nog det du behöver höra, men kanske inte är redo för. Därför reagerar du med försvar och klorna utåt.

Ta sig i kragen är lättare sagt än gjort, jag vet själv vad psykisk ohälsa är och man måste komma dit i sin egen takt, med respekt av andra, otåliga som inte orkar vänta. Man känner sig värdelös. Men vet du??
Det är DIN känsla. DIN självbild, den behöver inte ens vara sann. Du är inte värdelös, det är bara din egna känsla som säger så och den kan vara jättestark så man tror den är sann, förstår du vad jag menar?

Att börja förstå sig själv och sin ångest är ett steg på vägen. Samhället idag låter tyvärr inte vuxna personer grotta in sig. Då ryker pengarna, och allt blir en ond cirkel. Det du behöver är att träffa rätt person som kan visa dig vilket steg som är nästa, för att du ska lära dig att hantera dig själv. Ibland måste man stöta på flera för att hitta rätt. När du kan hantera dig själv, då kommer resten av bara farten :)

Läs inte detta med provocerade ögon, jag vet hur det är att ha ångest, att banga om o om igen för att JAG inte vågar. Det är hos mig felet är, då måst JAG lösa det. Man måste bara förstå det först. <3

Tro mig, jag behöver verkligen inte höra att jag är en parasit, tycker synd om mig själv och bara ska ta mig i kragen eller diverse lögner om att jag vill att andra ska försörja mig och annat skit. Jag klarar mig väldigt bra ändå...  Jag är mycket väl medveten om att JAG problemet och felet. Det har jag fått höra mycket och det är förmodligen just det som gör att jag känner mig värdelös och otillräcklig. Förståelse är nog något som jag däremot skulle behöva, stöd och peppande ord. Det hade gjorde att jag känt mig bättre till mods.

Jag grottar verkligen inte ner mig för att jag skriver ett inlägg om att jag mår dåligt över något. Ni får mig verkligen att vilja gå att söka hjälp när man bara här möts av fördomar och förlöjligande, samt idiotförklarande. Som sagt har jag en inkomst, jag är en så kallad dog walker. Det är tufft ekonomiskt men jag klarar mig. Ni behöver inte vara oroliga för att jag lever på skattepengar.

Social fobi som man har haft i flera år är inte lätt att bli av med, om man tror att det bara är att ändra sitt beteende förstår man verkligen inte känslan. Vilket jag inte klandrar någon för, om man inte varit där så vet man inte. Visst, ska man försöka utmana sig själv (det är den bästa behandlingen för social fobi) men ibland tar ångesten över. En arbetsintervju för någon med social fobi är något av det värsta man kan tänka sig. Man förväntas kunna prata för sig, ta för sig och man blir framförallt bedömd utifrån hur man beter sig. Jag hade inte gett något bra intryck med min skakande röst och stele kroppsspråk. Men jag skulle ha gått dit som träning, jag skulle ha försökt. Nu klarade jag det inte, jag misslyckades.

Det var mycket, mycket dåligt av mig. Jag vet.

Hej TS!

Jag förstår hur du känner, på sätt och vis. Jag tvingar ständigt mig själv att göra saker jag inte är bekväm med, jag sätter på ett leende och radar upp inövade meningar. Att det sedan kommer en oväntad fråga gör att jag kan tappa fokus, men då ger jag ärliga svar, för det är enklast. Möjligt att det märks att jag är obekväm, det syns nog att jag rodnar eller är blyg. 
Jag känner ångest inför varje redovisning och varje arbetsintervju, jag tycker det är jobbigt att lämna in ett CV personligen. Då måste jag göra ett intryck; jag måste le, jag måste prata.

Nu ska jag snart börja mitt första jobb, ett sommarjobb inom området jag utbildar mig till, och det ska bli jättekul, men samtidigt är det skrämmande. Men de bad mig komma till en intervju, jag kände mig väldigt nervös och det syntes nog, jag var för ärlig ibland, jag upprepade en fras lite för ofta, jag gjorde ett pinsamt fel, men det gick ju ändå! Jag fick jobbet!

De här människorna känner ju inte mig, jag kan låtsas vara vem jag vill, "fake it till you make it" eller hur man nu säger. Det finns faktiskt en del sanning i det. Om jag låtsas älska/vara bra på något något så kommer det helt plötsligt gå lättare och det blir roligt.

Nu kanske dina problem är större än mina, såg att någon nämnde att det finns medicin som dämpar ångesten, och det finns det. Jag har själv aldrig provat nåt sånt, hade nog varit trevligt inför extrem presentationsångest som t.ex. inför en redovisning eller just en arbetsintervju, men att ta sådan medicin regelbundet vet jag inte om man borde göra. Jag tror att det bästa är om man kan komma förbi det själv, så som jag försöker. Jag är stensäker på att jag, en dag, kommer vara fri fån ångesten. Det känns som att det kommer vara som att lära sig cykla, jag kommer falla, ta mig upp igen...och sedan när jag har lärt mig det så glömmer jag det aldrig, även om det läggs på hyllan ett tag och man undrar "kan jag fortfarande det här?", så jo, det är bara att sätta sig på cykeln så kommer allt tillbaka.

Det är i alla fall så jag hoppas att det kommer bli för mig, det låter fullkomligt realistiskt i mitt huvud. Även om det inte är så det fungerar med ångest så känner jag att ett positivt tankesätt räcker långt :)

Det ligger mycket i det du skriver, härligt att höra att du lyckades. Jag har också tänkt "fake it till you make it" och varit övertygad om att jag ska kunna göra det gentemot människor jag inte känner. Men jag har inte lyckats med det än, eftersom att jag blir väldigt osäker/nervös och beter mig där efter. Allt hade varit så enkelt om jag kunde låtsas vara någon annan, någon säkrare och tryggare med lite självförtroende.

Jag tror också att man kommer långt om man tänker positivt, det gäller "bara" att ta sig ur den ond cirkeln först för det är så oerhört svårt att tänka positivt när man försöker och hela tiden misslyckats. Tack för dit svar.

Jag har AS och social fobi. För att underlätta den sociala fobin har jag gått i KBT och äter citalopram. Citalopramen tar jag för depression och torgskräck, men genom att den underlättat torgskräcken så har den sociala fobin också blivit lindrad. Trots att jag har fått behandling så är jag inte helt fri från den sociala fobin och vissa dagar är det riktigt illa.

När jag gick i gymnasiet och sökte sommarjobb så följde en man från kommunen med mig när jag sökte jobb i ett apotek. Han sade egentligen inget, men var skönt som moraliskt stöd. Eftersom det bara var ett sommarjobb det handlade om så var frågorna ganska ytliga och det kändes lugnt.Att jag fått så mycket hjälp hänger ihop med min AS, men hade jag suttit med "bara" den sociala fobin så hade jag antagligen inte kommit iväg till någon arbetsintervju alls. Jag vet vilket hinder det kan vara och det måste vara jättefrustrerande om en inte kan få särskilt stöd p.g.a. det, utan bara uppmanas att "ta tag i det".När jag inte klarar något p.g.a. mina fobier så känner jag mig ofta helt misslyckad som människa. Jag kan gå ned mig helt i det och det kan göra det ännu jobbigare inför kommande svåra situationer. Då tänker jag "Ingen klarar alltid allt och det är okej"! För så är det faktiskt. Jag har till och med skrivit upp det på en whiteboardtavla, här hemma, som jag kan titta på när det behövs. (Och det behövs - ofta.)

Jag tar förresten atarax (lugnande) när jag känner att det blir too much. Det brukar kunna underlätta situationen på så vis att jag inte orkar överanalysera allting som sker. Använder det mest om jag får ångest rent allmänt, men använder det ofta förebyggande inför sociala situationer med...

Tack för ditt svar, vad skönt att höra man inte är ensam om att inte riktigt klara av det.

No problemo. Viktigt att kunna prata om sånt här, för att visa att problemen finns. Alla fungerar olika och har olika förutsättningar liksom.

Det jag kan rekommendera är just KBT:n. Även om den bara hjälpte mig lite, så hjälpte den mig mer än något annat har gjort på den fronten. Och vissa har blivit av med fobin efter det t.o.m. Om inte annat så kan det vara skönt att träffa andra som har liknande problematik som en själv. Är du inte redan i kontakt med psykiatrin så kan du ringa VC och säga att du vill ha hjälp med social fobi, så skickar de en remiss till psykiatrin. Jag vet inte hur det ser ut i alla län, men jag (som har himla mycket problem med telefonkontakt) kan gå in på mina vårdkontakter och skriva till min VC, så behöver vi inte ens prata innan jag får en tid. Kanonbra system.

Jag har med socialfobi har haft sen jag var 18 är nu 30 allt är läskigt o ingen förstår vet precis hur det är har inget körkort är rädd för o ta det inget jobb aldrig haft har kontakt med psyk o har läkarintyg har levt på fkassan tills nu jag tvingar mig o ringa inget jag klarat innan det går hyffsat bra jag spelar på datorn o pratar i voice program det funkar med bra men träffa nytt folk o jag skakar o blir snurrig vill du prata släng iväg ett pm förstår!!