• Anonym (TS)

    Vad ska jag göra? Vill bara försvinna

    Jag vet inte var jag ska börja. Jag är gift sedan 2 år tillbaka. Innan vi gifta oss var allt perfekt. Vi hade samma drömmar och mål och båda ville bilda familj. Giftermål var heligt och något man bara gör en gång. Han var den drivande med bröllopet eftersom jag ville vara gift innan vi försökte få barn och han ville skaffa barn snart.

    I samband med bröllopet så flyttade vi till hans hemstad.
    På hösten året efter fick jag reda på att han varit otrogen på sommaren och ett par veckor efter det gick han bakom min rygg igen. Precis innan det kom fram så slutade han med våra gemensamma intressen, sluta träna, började spela i band och började gå ut mycket (från att ha "snackat skit" om folk som är ute och super)
    Nu ska han bli rockstjärna och "spruta champagne på hotellrum i vegas".
    Han pratar knappt med mig och det känns inte längre som att jag är en del av hans liv. Jag är bara hans fru som han går hem till på kvällen, som någon separat bubbla utanför hans riktiga liv. Jag kan faktiskt inte ens minnas när han senast frågade vad jag gjort, hur jag mår, hur saker har gått osv....

    Jag kraschade i alla fall totalt, blev jättedeprimerad, ville ta mitt liv (han är fullt medveten om hur jag mådde efter det) Han hade svårt att riktigt be om ursäkt och tyckte att "det är sånt som händer, alla är otrogna emellanåt" och han kunde inte lova att det inte skulle hända igen, men han sökte ju inte något - det var misstag, och han var väldigt nöjd med oss. Det känns som att han bara är ledsen över att det kom fram, inte att det hände..

    Nu har det kommit fram att han är medlem på datingsidor, (bodycontact och diverse sidor för otrohet). Vissa har han skapat för någon månad sedan och andra verkar vara skapade efter allt kom fram sist, då jag mådde som sämst. Han försvarar sig med att det bara är som porr, han är där för bildernas skull, han pratar inte med någon. Men han har fyllt i en full profil om sin själv och vad han söker plus att han bara varit inloggad när jag varit bortrest... (jag ska resa bort igen nu till veckan, men jag vill verkligen inte!)

    Sex för honom verkar inte vara någon big deal, och inte alls förknippat med känslor eller ens något direkt privat. Det är liksom "bara sex". så därför tror jag inte ens han förstår min sida av det hela.. 

    Jag vet inte vad jag ska göra. Hela mitt liv kollapsar. Jag vill ha tillbaka den han var innan, för så perfekt har jag inte upplevt det med någon. Jag vill inte ha något annat än det, men det går inte att spola tillbaka tiden. Jag var så "ickesvartsjuk" och avslappnad innan men nu har han förstört mig totalt.. Jag hatar den jag blivit men jag vet inte om han skulle kunna göra något för att få mig att lita på honom även om han verkligen försökte.

    När vi bråkat om sådant här så säger han att han inte förstår varför jag vill vara med honom, han hade inte velat vara med mig om det hade varit det motsatta..och han säger det så iskallt att det känns som att han inte bryr sig om om han förlorar mig. Vilket han säger inte stämmer, för då hade han inte försökt dölja det här.... och han skulle aldrig berätta om det hände något igen eftersom han just inte vill förlora mig. (det får ju inte mig att lita mer på honom!)

    Men hur kan man behandla någon man älskar så? När han vet hur illa jag mår av det. Jag höll för i helvete på att ta livet av mig sist och han väljer att göra samma sak igen, då kan han ju inte bry sig ens om jag lever eller inte?

    Jag vet inte vad jag ska göra... har inga vänner här...vännerna hemma har jag tappat kontakten med helt så jag skulle väl egentligen inte säga att jag har några vänner alls... absolut ingen jag kan prata med, ingenstans att ta vägen..
    Jag studerar just nu (utan studiemedel) men kommer antagligen inte klara studierna eftersom jag är helt kraschad .. jag har inget jobb att gå tillbaka till.. Jag har verkligen ingenting... det enda jag har är en orealistisk dröm om att det ska bli som förut ...   
    Totalt meningslöst.. Gråter

  • Svar på tråden Vad ska jag göra? Vill bara försvinna
  • Anonym (Gå vidare)

    TS!

    Hur gammal är du? Jag träffade min kille när jag var 34, fick barn när jag var 35, så träffar du en mogen kille som också är redo att skaffa familj, kan det gå snabbt. Tycker inte du ska hålla dig kvar av ren desperation, även om jag förstår att detta måste vara väldigt svårt.

    Utifrån sett, finns det bara ett alternativ. Ge dig själv det liv du förtjänar. Gå vidare och hitta någon som älskar dig och bara dig.

  • Anonym (TS)
    Anonym (Gå vidare) skrev 2015-05-27 14:41:08 följande:

    TS!

    Hur gammal är du? Jag träffade min kille när jag var 34, fick barn när jag var 35, så träffar du en mogen kille som också är redo att skaffa familj, kan det gå snabbt. Tycker inte du ska hålla dig kvar av ren desperation, även om jag förstår att detta måste vara väldigt svårt.

    Utifrån sett, finns det bara ett alternativ. Ge dig själv det liv du förtjänar. Gå vidare och hitta någon som älskar dig och bara dig.


    Det hade kunnat gå snabbt här också..efter ett år kändes han absolut som en mogen kille som skulle bli en grym pappa.... Han var faktiskt helt perfekt.

  • Jaggillarintedig
    Anonym (TS) skrev 2015-05-27 14:38:27 följande:

    Ja? Varför skulle det inte göra det?


    Om du tror det hjälper så får du tro det, men jag tycker det är fel att göra det och det är förståeligt att du har såna tankar.

    Men jag tycker inte det hjälper.
  • Anonym (TS)
    Jaggillarintedig skrev 2015-05-27 14:45:14 följande:
    Om du tror det hjälper så får du tro det, men jag tycker det är fel att göra det och det är förståeligt att du har såna tankar.

    Men jag tycker inte det hjälper.
    Hur fel det än må vara så skulle det ju ändå hjälpa.. Det är ju inte direkt så att jag har något alternativ som är direkt bra..

    1. Stanna i ett förhållande med någon som skiter helt i mig.
    2. Skilja mig och stå utan bostad och jobb, totalt ensam och knäckt.

  • Anonym (Gå vidare)

    Jo, fast nu har han ju bevisat motsatsen och så tillvida den biologiska klockan inte tickar på sista slaget, så finns ju chansen att starta upp med någon annan?

    Frysa in dina ägg tills du landat på fötterna igen och hittat en vettig partner?

    Jag förstår att du försöker vända och vrida på det här. Som du tycks må, som han behandlar dig, där ni står idag, ser det i mina ögon långt ut till att börja med familjebildande. Längre än om du startar upp med någon annan...

  • FrokenFundersam
    Anonym (TS) skrev 2015-05-27 14:50:11 följande:
    Hur fel det än må vara så skulle det ju ändå hjälpa.. Det är ju inte direkt så att jag har något alternativ som är direkt bra..

    1. Stanna i ett förhållande med någon som skiter helt i mig.
    2. Skilja mig och stå utan bostad och jobb, totalt ensam och knäckt.

    1. Sök jobb och leta bostad.

    2. Flytta.

    3. Kom över honom och försök hitta kärleken igen fastän det kan ta lite tid. Gör saker du mår bra av.

    Du verkar genuint omtänksam och snäll. Tycker du förtjänar bättre!
  • Jag förstår

    Du kan förstås inte fortsätta med honom. Separera. Tyvärr är min erfarenhet av killar omkring 30 "kris". Själv fick jag två barn på raken när jag var 37 och 39 år. Utan problem. Med mannen jag lever med. Det behöver inte alls vara kört för dig att träffa någon annan och skaffa barn så småningom. Men du kanske får leva med vissa känslor efter han du är gift med nu. Det kan klaffa bättre med någon annan på ett annat sätt. Livet är komplicerat ibland och man får och kan leva med olika känslor för olika personer samtidigt. Jag har också blivit vingklippt tidigare och är mer krass idag .... blint naiv och romantisk är jag inte längre.

    Hoppas du tar dig igenom detta och får känna glädje längre fram ! Kram

  • Anonym (??)
    Anonym (TS) skrev 2015-05-27 14:34:50 följande:
    Nej, jag vill skaffa barn med honom som han var i början...nu känner jag mig mest bara väldigt lurad på det av honom. Just nu vill jag som sagt helst av allt bara försvinna...

    Han är ju den han är, eller har blivit. Och det är nog bara att gilla läget. Acceptera honom och bilda familj utifrån de förutsättningarna. Att hoppas på att han ska förändras gör bara dig själv besviken.
  • Anonym (L)

    Styrkekram!

    Mitt ex bröt också ner mig helt. Hade inga vänner kvar, förutom de gemensamma, och självförtroendet på botten. Men jag tog mig ur det, hittade en ny kille som jag trebår senare fick barn med och han är den rätta för mig. Trodde dock inte att jag skulle kunna ta mig ur det destruktiva förhållandet när jag befann mig mitt i det men på något sätt hittade jag styrkan att lämna. Nu lever jag ett lyckligt liv, mer än jag kunde drömma om då.

    Nya vänner kan man hitta ganska snabbt nog om man försöker.

  • Anonym (Anna)

    Nu är vi många som har försökt att "prata" med dig men det verkar inte som att det går in riktigt, eller om du inte orkar, jag vet inte men innerst inne förstår du väl att du inte kan leva med en sån kille. Du kan bara resa dig upp och ta tag i det. Fundera på om det finns nån i din hemstad som kan stötta dig. Vi här kan inte göra mer för dig än att råda. Bollen ligger hos dig. Olycklig eller chans att bli lycklig.

  • Anonym (TS)

    Det är klart det är svårt.. Jag vill inte må dåligt, men framförallt så vill jag inte att det ska vara han som gör att jag mår dåligt. Jag vill att han ska ångra det han gjort, förstå hur illa han gör mig (jag hoppas iaf att han inte förstår för annars är han genomelak) och sluta göra det. Jag vill leva den där drömmen som vi gemensamt byggde ihop i början. Jag vill inte hitta en ny dröm.

    Här tar jag ju bara upp allt som är fel, han har ju självklart många bra sidor och att lämna något som är både dåligt och bra för något som bara känns dåligt känns ju inte heller helt lockande. Jag älskar ju hans bra sidor. Det är svårmotiverat att lägga någon energi på det när jag just nu knappt har någon alls. Har uppsats på 1000 tecken som jag inte börjat med som redan ska vara inne och tenta på måndag men har inte orkat röra böckerna på 2 veckor... finns absolut ingen energi till saker som är ännu större... Gråter

  • Anonym (TS)

    Jag kan inte släppa att han känns så likgiltig... om han nu verkligen vill leva och skaffa familj med mig så borde ju det vara skäl nog att anstränga sig, men när han dessutom riskerar att förlora halva lägenheten (som han har betalat) + hälften av alla saker vi äger (majoriteten av det av värde har han betalat även där) så känns det ju som en extra motivation att skärpa sig...
    KAN han vara så dum att han inte fattar eller har han problem på riktigt? Jag försöker förstå honom men jag får inte ihop något som känns logiskt i mitt huvud..

  • Anonym (Psyk....)
    Anonym (TS) skrev 2015-05-27 14:50:11 följande:

    Hur fel det än må vara så skulle det ju ändå hjälpa.. Det är ju inte direkt så att jag har något alternativ som är direkt bra..

    1. Stanna i ett förhållande med någon som skiter helt i mig.

    2. Skilja mig och stå utan bostad och jobb, totalt ensam och knäckt.


    Vänd dig till psykiatrin för terapi o medicin (antidepp)!

    O nästa gång ser du till att inte göra dig helt beroende av en man ekonomiskt.
  • Anonym (Tess)

    Du lever i nåt som inte längre finns. Det var bra förr men är det inte längre, oavsett om du vill det. Bara att inse att han inte kommer att bli den du vill ha. Du vill ha nåt annat.

    Mitt råd är: inse fakta, ta tag i ditt liv, skaffa jobb, börja leva, fixa boende och separera. Jag hade inte dragit innan jag hade jobb. Och lär dig läxan, bli aldrig någonsin mer beroende av en man. Är man självständig hamnar man inte i underläge.

Svar på tråden Vad ska jag göra? Vill bara försvinna