cutepoison skrev 2015-07-06 16:36:00 följande:
Ja vi är öppna med att vi inte kan få barn själva så alla mina vänner vet. Hon skrev faktiskt "förlåt, det kanske var obetänksamt av mig att meddela dig..." Jag vill bara kunna vara glad att åt att hon är gravid! Jag vill kunna följa hennes graviditet och sedan kunna träffa hennes barn. Istället avföljer jag henne för att jag inte står ut med när hon meddelar resten av sina fb-vänner nyheten och senare för att inte behöva se ultraljudsbilder eller bebisbilder. Och så förlorar jag ännu en vän, för så är det. Det är inte samma sak mellan mig och min vän som nyligen fick barn. Visst jag har träffat honom men det har varit snabbesök och känns inte som om vi har något att prata om längre. Hon vill prata bebis och jag klarar inte av det. Jag undrar bara varför det ska vara så orättvist, men det är vi nog många som undrar. Kanske är det min tur senare fast jag inte tror det nu men det känns så osant på något sätt. Jag vet varje månad att mensen ska komma och det gör den.
Jag vet inte hur det är för dig, men jag upplever att jag faktiskt gläds med andra. Det är bara att den sårade, ledsna delen av mig är så oändligt mycket större än den glada, så det är den som märks. Man blir lika glad som innan, men man blir också så påmind om allt man inte lyckas få och som man saknar så enormt. Det gör ont att inte kunna visa den glädje man någonstans känner, men är det inte också det som säger att du är densamma som innan? Du är ledsen för att du inte kan glädjas med dem.
Jag tror att det är det bästa du kan göra, att sluta följa utvecklingen på t.ex. FB. Jag envisades länge med att försöka verka som alla andra, men det tog knäcken på mig. Det gjorde så fruktansvärt ont att se alla bilder och allas kommentarer. Jag tycker att du gör helt rätt. Det gör fruktansvärt ont att förlora en vän, framförallt på det här sättet, men är det inte lika bra ändå? Jag menar, du blir sårad. En vän som sårar är inte någon man har råd att lägga tid på när man är döende inombords.
Min nära vän har varit med sedan jag började misstänka att något var fel. Vi har pratat så många gånger, jag har gråtit och skrikit över hur orättvist livet är. Sen väljer hon att berätta för mig om sin nya graviditet (i v. 5) när jag ringer henne och är knäckt över ännu ett IVF-försök som gått fel. Hon ber om ursäkt, men är inte ledsen egentligen. Jag ber henne att inte prata om det, för jag orkar inte, men det smyger sig in i allt hon säger trots att hon lovar. "Jag kan nog inte komma till nyår av förklarliga skäl...", "Den vännen är nog inte så bra exempel för... du vet.", "Jag är så sugen på att äta det, men jag får ju inte.". Det blev så uppenbart att hon inte förstod hur ont jag hade och hur hon sårade mig.
Vad jag menar med det är att din vän inte riktigt tänkte sig för. Inget jättemisstag kanske från hennes synpunkt. Inget märkligt för någon som inte är i vår sits. Men kanske inte så lyhört på din situation. Hon hade kunnat försäkra sig om att du mådde tillräckligt bra för att höra nyheten och framförallt inte förväntat sig att du skulle bli glad för henne, eller vara oförstående för att du inte svarar. Det gör jävligt ont när vänner gör så, och även om de inte förstår vad de gjort så måste du få lov att skydda dig. Hur ska du annars orka? Hur ska du överleva om du struntar i hur ont det gör dig bara för att göra det som förväntas av dig? Skydda dig själv, för det är du som desperat behöver beskydd.
