Lesbisk..Komma ut ur garderoben eller tyna bort... Hjälp!
Jag har levt i ett olyckligt förhållande med en man i många år nu. Jag har alltid varit bi, eller bara inte satt någon stämpel på min läggning. Men har senaste åren varit säker på att jag inte vill eller kan vara med män. Jag minns inte ens sist jag såg åt en man..skit samma. Jag är lesbisk. Börjar redan ' försvara mig'. Det finns iallafall ingen som helst tvekan.
Problemet. Jag är en feg liten råtta. Som bara kommit så långt att jag antytt till min man att vi ska bryta upp. Tidigare har jag bestämt sagt det men har jag fullföljt det? Nej.
Varför..? Vi har barn. Och jag känner mig livrädd. Att mina barn kommer må fruktansvärt, börja strula och knarka för att jag brutit upp familjen. Jag ser det verkligen som en undergång för dem.
Men. Jag ser och har känt mig så olycklig i att leva och låtsats vara någon jag inte är..i början trodde jag att ' Äh, det är en fas. Du är inte lesbisk, du är bi. Eller behöver ingen stämpel ' men när det gått några år och jag konstant känt att jag inte känner att jag kan vara mig själv, att jag känner med varje cell i kroppen att jag inte känner åtrå, fysisk upphetsning eller nåt varken mot min man eller nån annan man. Alla mina tankar går till kvinnor. För att det har senaste åren varit det ENDA där jag känner ' det här är jag '
Jag har alltså insett att jag sitter inne i garderoben som en jävla tönt. Snälla, det är inte så stort att vara gay. Så säger jag till mig själv...men sen kommer alla tankar. Bryta upp min familj. Göra mina och hans föräldrar besvikna. Men framförallt, jag har ju varit falsk alla år. Både mot mig själv, men även mot alla andra. De kommer ju hata mig. Äcklas. Vad ska jag säga? ' Jag är inte lycklig?' nej...hos oss behöver man mer än så för att bryta upp. De kommer avsky mig...
Jag har börjat må så dåligt över det här så jag börjar fundera på om man bara skulle ta självmord. Jag har inte planerat något, men tankarna kommer skrämmande ofta på sistone. Men ja, jag förstår att jag behöver söka hjälp för det. Jag vill inte lämna mina barn rent fysiskt.
Men jag är alltså för feg. Jag vågar inte separera. Jag vågar inte komma ut. För att jag kommer göra människor besvikna. Men just nu har jag gjort mig själv så illa så jag mår illa.. Jag lever så långt ifrån det jag trodde var jag. Jag står inte upp för mig själv.
Vad i hela världen ska jag göra? Hur?
Vi har en bostadsrätt ihop. Vi har bilar, vi har barnen. Jag har en usel inkomst..ok. Inte usel men den är inte hög. Vi har föräldrar..
Jag står inte ut mer. Snälla någon...vill ni hjälpa mig. Ge mig åsikter, tips, era erfarenheter ( vore fantastiskt)
Jag har aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv :(