Kompromissar aldrig, förstår inte problemet...
Hur får man en kvinna att börja kompromissa i hemmet? Att allt hennes, inte faktiskt står över allt hans?
Cykeln i förrådet måste stå mitt i dörren, hon använder ju den.
Kläderna över kanten ska hänga där, men hans städas bort.
Hans saker städas bort under tiden han inte är hemma, då får han skylla sig själv, han var ju inte hemma....vad och var hon la sakerna, kommer hon inte ihåg.
"Kan du flytta på dina kläder, dina saker, dina skor etc. etc." men hennes saker får ligga kvar så länge hon väljer.
Till problemet: Hon förstår inte, varför man börjar bli sur och reagerar på detta kompromisslösa förhållandet.
Det är som att säga som man, "varför gnäller ni om att ni har lägre lön, jag blir ju inte drabbad?!" Den är förståelsen, polletten, som liksom aldrig faller ner. Det finns alltid en förklaring eller en anledning som alltid rättfärdigar hennes beteende men det ska gudarna veta hur jobbig jag skulle vara om jag skulle göra desamma.
Ord som sympati, empati emotionell empati är det jag eftersträvar. Det är inte sakerna i sig som är viktiga, mer det faktum att jag betyder lika mycket som hon fgör.
Varför är det såhär? Är jag ensam? Överreagerar jag?