Följas åt till + efter MA?
Fick MA i v.9 och har gjort en cytotecbehandling.
Blöder bara lite nu och väntar bara på att det ska sluta så ägglossning kan komma igång.
Någon som upplevt eller upplever samma som vill följas åt till +? :)
-
-
Svar på tråden Följas åt till + efter MA?
-
#11Anonym (Längtar också) skrev 2016-01-08 23:42:40 följande:Okej, hade du ägglossning redan en vecka efter första missfallet?
Nej det förstår jag verkligen, samtidigt är det så svårt att tänka på något annat. Jag har också blivit gravid snabbt, andra försöket båda gångerna. Men då har jag haft "stenkoll" med både tydliga ÄL-känningar, ÄL-test och väldigt regelbunden cykel. Så nu känns det som det kommer bli svårt om kroppen ballar ur och kommer vara oförutsägbar eller vad man ska kalla det. Vill bara antingen få utslag på testet eller mens så man liksom vet var man är i cykeln, samtidigt som man egentligen vet att man inte kan vara säker på något ändå. Får försöka slappna av och tänka att jag kan inte påverka detta ändå och låta det ta sin tid, men det är svårt... :)Ja, missfallet räknades som senaste mens eftersom jag inte hann få någon mens mellan så antar det var äl veckan efter. Hade bf ganska exakt en månad efter bf jag hade graviditeten innan också. Var iofsig tidigt gravid då, kanske v.5-6 och blödde bara i någon vecka. Är ju på dag 20 nu av blödningar.
Jag tänker också på det men har hittat något slags lugn nu.
Kommer ju köra på så snabbt det bara slutat blöda. Eller blöda och blöda..är mer röda flytningar nu. Tror inte att det blir 4-6 veckor till som doktorn trodde. Kroppen känns som den snart gjort sig av med det. Men kan ju ha fel, kan ju börja igen.
Sen har jag inte förstått om mensen kommer vara första steget till en normal cykel eller om man får äl nu efter det slutat blöda? Är kanske olika för alla.
Jag tänker att jag blir gravid när det är meningen men har ändå räknat med att det borde ha hänt i mitten/slutet av februari. Isåfall blir det en slutet på oktober/början på november bebis, vilket känns sjukt långt efter den beräknade juli bebisen vi hade. Skulle ju ändå varit i v.13-14 nu så är ju logiskt när man tänker på det.
Jag är ju trots allt ett kontrollfreak, antar det är därför jag planerar fast jag egentligen inte gör det. Är en sådan som tänker ut allt innan och måste ha stenkoll på allt. Är både på gott och ont det där.
Har snart gått en hel månad sen mitt MA vilket också känns sjukt att tiden gått så fort.
Det jag känner är drygast nu är folk som vet om att det hänt och jag inte träffat än. Vill liksom inte att folk ska fråga något eller nämna det överhuvudtaget.
Vi skulle ju åka på julfirande samma dag jag börja störtblöda så det blev att vi fick berätta det och vips visste typ halva min mans släkt om det..Hade föredragit att inte behöva träffa dem alls innan jag är gravid igen och är så långt gången att man kan berätta det men vår sån fyller år i mars så blir bara att bita ihop.
Kan väl hoppas folk har vett att inte ta upp sånt på kalas. -
#12Det är säkert olika för alla, ibland kan man ju tydligen ha mens flera gånger efter ett missfall men ändå inte ha någon ÄL och vissa får ÄL med en gång. Det är ju det som är så frustrerande, det finns liksom inget facit på att såhär funkar det efter missfall, utan man får vänta och se.springa skrev 2016-01-09 18:27:04 följande:
Ja, missfallet räknades som senaste mens eftersom jag inte hann få någon mens mellan så antar det var äl veckan efter. Hade bf ganska exakt en månad efter bf jag hade graviditeten innan också. Var iofsig tidigt gravid då, kanske v.5-6 och blödde bara i någon vecka. Är ju på dag 20 nu av blödningar.
Jag tänker också på det men har hittat något slags lugn nu.
Kommer ju köra på så snabbt det bara slutat blöda. Eller blöda och blöda..är mer röda flytningar nu. Tror inte att det blir 4-6 veckor till som doktorn trodde. Kroppen känns som den snart gjort sig av med det. Men kan ju ha fel, kan ju börja igen.
Sen har jag inte förstått om mensen kommer vara första steget till en normal cykel eller om man får äl nu efter det slutat blöda? Är kanske olika för alla.
Jag tänker att jag blir gravid när det är meningen men har ändå räknat med att det borde ha hänt i mitten/slutet av februari. Isåfall blir det en slutet på oktober/början på november bebis, vilket känns sjukt långt efter den beräknade juli bebisen vi hade. Skulle ju ändå varit i v.13-14 nu så är ju logiskt när man tänker på det.
Jag är ju trots allt ett kontrollfreak, antar det är därför jag planerar fast jag egentligen inte gör det. Är en sådan som tänker ut allt innan och måste ha stenkoll på allt. Är både på gott och ont det där.
Har snart gått en hel månad sen mitt MA vilket också känns sjukt att tiden gått så fort.
Det jag känner är drygast nu är folk som vet om att det hänt och jag inte träffat än. Vill liksom inte att folk ska fråga något eller nämna det överhuvudtaget.
Vi skulle ju åka på julfirande samma dag jag börja störtblöda så det blev att vi fick berätta det och vips visste typ halva min mans släkt om det..Hade föredragit att inte behöva träffa dem alls innan jag är gravid igen och är så långt gången att man kan berätta det men vår sån fyller år i mars så blir bara att bita ihop.
Kan väl hoppas folk har vett att inte ta upp sånt på kalas.
Ja jag försöker också tänka så, man blir nog gravid igen när det är meningen. Och man kan ju faktiskt inte påverka eller bestämma/planera särskilt mycket när det gäller att "skaffa barn", man kan ha tur och bli gravid när man tänkt sig att bli det, eller så tar det tid. Och man kan få missfall och så blir inget som man tänkt sig. Är också sådan som vill planera och veta exakt när saker ska ske, men det har man ju verkligen fått uppleva att så funkar det inte med detta. Tyckte det var så perfekt att det skulle skilja nästan exakt två år mellan barnen men så blir det ju inte nu.
Förstår precis hur du menar, tänker likadant. Ska börja jobba i mars igen efter min mammaledighet med dottern vilket känns både tråkigt och lite tungt. Jag vet ju att folk kommer fråga "när är det dags för nästa då" . Hade allt gått bra skulle jag vara i vecka 18 då och glatt kunnat svara att det redan ligger en bebis i magen. Nu blir det ju inte så (även OM jag skulle blivit gravid tills dess så är det ju inte särskilt långt gånget och rädslan för missfall igen kommer vara stor) så vet redan nu att det kommer bli jobbigt med frågor, som folk i allmänhet tycker sig ha rätt att ställa om andras privatliv.
Vi hade bara berättat för min syster så det var väldigt skönt att inte behöva prata och berätta om missfallet med några andra, men förstår dig att det känns jobbigt om folk tar upp det igen. Hoppas verkligen dom har vett nog att låta bli, för man vill ju inget annat än att gå vidare. -
#13Precis! Jag var ju så naiv att tro det skulle gå vägen eftersom jag aldrig gått så långt tidigare och fått MF. Nästa gång jag blir gravid kommer jag inte berätta för en själ förrän det verkligen syns att magen är där. Känner ändå en viss tacksamhet att det hände så tidigt som det gjorde med tanke på att det händer så mycket senare för vissa och det måste ju vara tusen resor värre.Anonym (Längtar också) skrev 2016-01-09 23:17:00 följande:Det är säkert olika för alla, ibland kan man ju tydligen ha mens flera gånger efter ett missfall men ändå inte ha någon ÄL och vissa får ÄL med en gång. Det är ju det som är så frustrerande, det finns liksom inget facit på att såhär funkar det efter missfall, utan man får vänta och se.
Ja jag försöker också tänka så, man blir nog gravid igen när det är meningen. Och man kan ju faktiskt inte påverka eller bestämma/planera särskilt mycket när det gäller att "skaffa barn", man kan ha tur och bli gravid när man tänkt sig att bli det, eller så tar det tid. Och man kan få missfall och så blir inget som man tänkt sig. Är också sådan som vill planera och veta exakt när saker ska ske, men det har man ju verkligen fått uppleva att så funkar det inte med detta. Tyckte det var så perfekt att det skulle skilja nästan exakt två år mellan barnen men så blir det ju inte nu.
Förstår precis hur du menar, tänker likadant. Ska börja jobba i mars igen efter min mammaledighet med dottern vilket känns både tråkigt och lite tungt. Jag vet ju att folk kommer fråga "när är det dags för nästa då" . Hade allt gått bra skulle jag vara i vecka 18 då och glatt kunnat svara att det redan ligger en bebis i magen. Nu blir det ju inte så (även OM jag skulle blivit gravid tills dess så är det ju inte särskilt långt gånget och rädslan för missfall igen kommer vara stor) så vet redan nu att det kommer bli jobbigt med frågor, som folk i allmänhet tycker sig ha rätt att ställa om andras privatliv.
Vi hade bara berättat för min syster så det var väldigt skönt att inte behöva prata och berätta om missfallet med några andra, men förstår dig att det känns jobbigt om folk tar upp det igen. Hoppas verkligen dom har vett nog att låta bli, för man vill ju inget annat än att gå vidare.
Nu har jag mest rosa flytningar och det kommer inget blod när jag går upp på morgonen så hoppas innerligt att detta är helt över snart.(ursäkta detaljerna här ;) )
Saknar ju intimiteten med min man också. Har ju gått mer än 2 månader nu eftersom jag mådde så fruktansvärt illa när jag var gravid.
Om man ska hitta något positivt i det hela var jag lite nervös över beslutet att bli gravid förra gången, vilket jag antar man oftast är oavsett om det är planerat eller ej med allt som ska pusslas ihop i livet. Nu vill jag så himla gärna bli gravid, typ nununu och det känns som det absolut finaste jag skulle kunna få av livet. Som att sorgen av detta barn som skulle ha blivit fick mig att inse hur himla gärna vi vill ha en till. Sen är det inte så lätt att känna så när man mår illa 24/7, så antar det hade kommit senare. Kommer definitivt ta medicin nästa gång. Kommer inte funka med soffläge och knappt kunna äta en gång till.
Funderar om jag ska testa med äl stickor eller inte. Har inte gjort det innan då jag tänkt att det tar lite död på romansen då det blir så tekniskt.
Doktorn sa även att ett grav test borde visa positivt på mig fortfarande(i måndags) eftersom det tar tid för kroppen att bryta ner alla hormoner. Så antar att så länge det ligger till så kan jag ju inte ens bli gravid igen. Känner heller inte för att testa mig nu för att se ett plus på stickan fortfarande. Hade varit för jobbigt..eller en märklig känsla iaf..som att få se en tom livmoder nu på skärmen efter behandlingen..
Undrar även om detta med livmoderslemhinnan som var 16 mm tjock på bredaste stället..hon sa att de skrapar om den är över 20 mm. Har ju inte alls blödit särskilt mycket. Minns att en doktor på ett ultraljud jag fick under grav sa att min slemhinna var väldigt tjock så jag undrar om den inte är det i vanliga fall? Då betyder det ju inte att jag kommer blöda jättelänge till per automatik. Min tapp var fortfarande lite öppen också..
Har så mycket frågor egentligen som det känns svårt att få svar på. -
#14Ja det är ju lätt att tänka att ju närmare vecka 12 man kommer desto säkrare blir det, men så är det ju inte och tyvärr inte ens säkert efter den veckan. Nästa gång kommer jag nog göra ultraljud i typ vecka 15 (om ingen blödning eller nåt inträffar) och inte berätta för någon förens då. Nu gjorde vi ju inte det denna gången heller, bara min syster som sagt, men definitivt inte för någon annan förens man sett tickande hjärta några veckor efter magiska vecka 12.springa skrev 2016-01-10 08:18:32 följande:
Precis! Jag var ju så naiv att tro det skulle gå vägen eftersom jag aldrig gått så långt tidigare och fått MF. Nästa gång jag blir gravid kommer jag inte berätta för en själ förrän det verkligen syns att magen är där. Känner ändå en viss tacksamhet att det hände så tidigt som det gjorde med tanke på att det händer så mycket senare för vissa och det måste ju vara tusen resor värre.
Nu har jag mest rosa flytningar och det kommer inget blod när jag går upp på morgonen så hoppas innerligt att detta är helt över snart.(ursäkta detaljerna här ;) )
Saknar ju intimiteten med min man också. Har ju gått mer än 2 månader nu eftersom jag mådde så fruktansvärt illa när jag var gravid.
Om man ska hitta något positivt i det hela var jag lite nervös över beslutet att bli gravid förra gången, vilket jag antar man oftast är oavsett om det är planerat eller ej med allt som ska pusslas ihop i livet. Nu vill jag så himla gärna bli gravid, typ nununu och det känns som det absolut finaste jag skulle kunna få av livet. Som att sorgen av detta barn som skulle ha blivit fick mig att inse hur himla gärna vi vill ha en till. Sen är det inte så lätt att känna så när man mår illa 24/7, så antar det hade kommit senare. Kommer definitivt ta medicin nästa gång. Kommer inte funka med soffläge och knappt kunna äta en gång till.
Funderar om jag ska testa med äl stickor eller inte. Har inte gjort det innan då jag tänkt att det tar lite död på romansen då det blir så tekniskt.
Doktorn sa även att ett grav test borde visa positivt på mig fortfarande(i måndags) eftersom det tar tid för kroppen att bryta ner alla hormoner. Så antar att så länge det ligger till så kan jag ju inte ens bli gravid igen. Känner heller inte för att testa mig nu för att se ett plus på stickan fortfarande. Hade varit för jobbigt..eller en märklig känsla iaf..som att få se en tom livmoder nu på skärmen efter behandlingen..
Undrar även om detta med livmoderslemhinnan som var 16 mm tjock på bredaste stället..hon sa att de skrapar om den är över 20 mm. Har ju inte alls blödit särskilt mycket. Minns att en doktor på ett ultraljud jag fick under grav sa att min slemhinna var väldigt tjock så jag undrar om den inte är det i vanliga fall? Då betyder det ju inte att jag kommer blöda jättelänge till per automatik. Min tapp var fortfarande lite öppen också..
Har så mycket frågor egentligen som det känns svårt att få svar på.
Vad skönt att det verkar som att blödningarna håller på att sluta helt, det låter ju definitivt som det :)
Försöker också tänka positivt, det var tidigt och man hade ju iallafall inte vetat om det jättelänge. Och att det kanske fanns en mening med det hela. För din del att du verkligen är helt säker på att du vill ha ett syskon (som faktiskt när man "bestämmer" sig för det är både spännande och lite läskigt). För min del verkar det som det fanns en mening också. Min man frågade om vi inte kunde vänta någon månad med försök igen, han har vart lite "ur gängorna" sen jul och känt sig nere och lite utmattad. Inte så lägligt med tanke på att jag inte varit lyckligast i världen direkt efter missfallet. Så det var nog bara inte meningen denna gången. Får försöka tänka att det kanske är bra ändå även för mig så får kroppen komma igång och man kanske kommer få koll på cykeln igen. Men det känns både tungt och frustrerande att man ska vara den "starka" så tätt inpå missfall.
Ja det finns ju definitivt både fördelar och nackdelar med ÄL-test. Man får ju hyfsat säkert svar att och när man har ÄL men det är ju som du säger inte så romantiskt och lite stressande. Ni kan ju kanske försöka utan någon månad och händer inget kanske testa med ÄL-test.
Förstår att du har många frågor, kan du inte ringa till din MVC och prata med en barnmorska och kanske få lite svar på dina funderingar? -
#15Anonym (Längtar också) skrev 2016-01-10 18:39:26 följande:Ja det är ju lätt att tänka att ju närmare vecka 12 man kommer desto säkrare blir det, men så är det ju inte och tyvärr inte ens säkert efter den veckan. Nästa gång kommer jag nog göra ultraljud i typ vecka 15 (om ingen blödning eller nåt inträffar) och inte berätta för någon förens då. Nu gjorde vi ju inte det denna gången heller, bara min syster som sagt, men definitivt inte för någon annan förens man sett tickande hjärta några veckor efter magiska vecka 12.
Vad skönt att det verkar som att blödningarna håller på att sluta helt, det låter ju definitivt som det :)
Försöker också tänka positivt, det var tidigt och man hade ju iallafall inte vetat om det jättelänge. Och att det kanske fanns en mening med det hela. För din del att du verkligen är helt säker på att du vill ha ett syskon (som faktiskt när man "bestämmer" sig för det är både spännande och lite läskigt). För min del verkar det som det fanns en mening också. Min man frågade om vi inte kunde vänta någon månad med försök igen, han har vart lite "ur gängorna" sen jul och känt sig nere och lite utmattad. Inte så lägligt med tanke på att jag inte varit lyckligast i världen direkt efter missfallet. Så det var nog bara inte meningen denna gången. Får försöka tänka att det kanske är bra ändå även för mig så får kroppen komma igång och man kanske kommer få koll på cykeln igen. Men det känns både tungt och frustrerande att man ska vara den "starka" så tätt inpå missfall.
Ja det finns ju definitivt både fördelar och nackdelar med ÄL-test. Man får ju hyfsat säkert svar att och när man har ÄL men det är ju som du säger inte så romantiskt och lite stressande. Ni kan ju kanske försöka utan någon månad och händer inget kanske testa med ÄL-test.
Förstår att du har många frågor, kan du inte ringa till din MVC och prata med en barnmorska och kanske få lite svar på dina funderingar?Ja vi såg ju hjärtat ticka i v.6 och i v.8 men ändå hände det trots det sägs att risken överlag är låg om man sett hjärtat slå då de flesta mf sker tidigare än så.
Förstår hur tungt det måste vara att vara den starka. Känns nästan som att smärtan blir dubbel för oss kvinnor eftersom vi måste gå igenom det rent fysiska också med blödningar och skit.
Min man var verkligen ett stort stöd när vi gick igenom detta men jag kände emellanåt att han själv inte fick sörja eftersom jag var så totalt i chock emellanåt för att andra stunden sitta och storlipa. Detta höll i sig ett tag. Och jag malde och malde om vad som hade hänt och hur detta kunde hända oss. Men sånt är väl livet.
Han sa en dag att " Livet ger och livet tar" och det var så klockrent på något sätt och fick mig att acceptera det lite mer. Att man inte bara kan få den underbara kärlek vi har, två friska barn och ett stabilt liv överlag utan att behöva ge något tillbaka. Hur galet det än låter så tror jag på det.
Och tji fick jag det där med blödningen. I eftermiddags bara rann det ur mig, från ingenstans. Såg ut som det var lite rester också fast doktorn sa det var tomt. De vet verkligen inte allt de där doktorerna ;)
Känner i vanliga fall av min ÄL starkt så har egentligen aldrig behövt fundera på stickor fast nu vet man ju aldrig. Allt kan ju vara alldeles annorlunda. Hade ju varit idylliskt om allt återgick till samma rutin som innan, vilket jag läst att det gör på vissa efter MF och MA.
Känns som min kropp behöver tid att läka efter detta. Är väl därför jag blöder fortfarande. Den får ta den tid den behöver. Även om det är frustrerande.
Skönt att ha någon att vädra med! Även om jag känslomässigt känner mig okej blir jag ledsen emellanåt och det är så annorlunda att prata med någon som upplevt samma än någon som inte har den erfarenheten.
-
#16Tänkte ta eventuella frågor när jag har tid för utredning efter nästa vecka. Ska bli skönt att få det gjort men tvivlar på att det visar något. Bara känner att det varit ren och skär otur..även om 5 gånger totalt är mycket!Anonym (Längtar också) skrev 2016-01-10 18:39:26 följande:Ja det är ju lätt att tänka att ju närmare vecka 12 man kommer desto säkrare blir det, men så är det ju inte och tyvärr inte ens säkert efter den veckan. Nästa gång kommer jag nog göra ultraljud i typ vecka 15 (om ingen blödning eller nåt inträffar) och inte berätta för någon förens då. Nu gjorde vi ju inte det denna gången heller, bara min syster som sagt, men definitivt inte för någon annan förens man sett tickande hjärta några veckor efter magiska vecka 12.
Vad skönt att det verkar som att blödningarna håller på att sluta helt, det låter ju definitivt som det :)
Försöker också tänka positivt, det var tidigt och man hade ju iallafall inte vetat om det jättelänge. Och att det kanske fanns en mening med det hela. För din del att du verkligen är helt säker på att du vill ha ett syskon (som faktiskt när man "bestämmer" sig för det är både spännande och lite läskigt). För min del verkar det som det fanns en mening också. Min man frågade om vi inte kunde vänta någon månad med försök igen, han har vart lite "ur gängorna" sen jul och känt sig nere och lite utmattad. Inte så lägligt med tanke på att jag inte varit lyckligast i världen direkt efter missfallet. Så det var nog bara inte meningen denna gången. Får försöka tänka att det kanske är bra ändå även för mig så får kroppen komma igång och man kanske kommer få koll på cykeln igen. Men det känns både tungt och frustrerande att man ska vara den "starka" så tätt inpå missfall.
Ja det finns ju definitivt både fördelar och nackdelar med ÄL-test. Man får ju hyfsat säkert svar att och när man har ÄL men det är ju som du säger inte så romantiskt och lite stressande. Ni kan ju kanske försöka utan någon månad och händer inget kanske testa med ÄL-test.
Förstår att du har många frågor, kan du inte ringa till din MVC och prata med en barnmorska och kanske få lite svar på dina funderingar? -
#17Ja men det är ju bra att du får tillfälle att fråga om det du grubblar på. Och skönt att du får göra utredning, visar det att inget är fel så är det ju bara positivt och hittar man något som ligger bakom det så kan du förhoppningsvis få hjälp. Hoppas det går bra och lycka till :)springa skrev 2016-01-10 21:24:37 följande:
Tänkte ta eventuella frågor när jag har tid för utredning efter nästa vecka. Ska bli skönt att få det gjort men tvivlar på att det visar något. Bara känner att det varit ren och skär otur..även om 5 gånger totalt är mycket!
-
#18
Tog ett grav test idag för att se om hormonerna försvunnit och det var ett starkt plus! Suck...
-
#19
Åh, så tråkigt att gravtest visar plus såpass långt efter :( jag har inte gjort något test sen missfallet och kommer nog inte göra det heller. Hade riktigt tydliga tecken på ÄL igår, riktigt ont som jag får och mycket ÄL-flytningar (ursäkta infon). Men vi ska ju vänta en månad till min stora frustration så nästa ÄL borde ett gravtest ändå inte visa positivt eftersom det verkar som kroppen kommit igång igen.
-
#20Skönt ändå att det verkar som att kroppen är på G för dig igen. Försöker tänka att även om det fortfarande visar plus borde det ju inte göra det om en månad, då har det gått nästan 8 veckor sen jag startade behandlingen. Och en månad är ju inte jättelänge egentligen. Blev väl bara besviken då jag verkligen vill bli gravid så fort som möjligt igen..Anonym (Längtar också) skrev 2016-01-12 10:51:36 följande:
Åh, så tråkigt att gravtest visar plus såpass långt efter :( jag har inte gjort något test sen missfallet och kommer nog inte göra det heller. Hade riktigt tydliga tecken på ÄL igår, riktigt ont som jag får och mycket ÄL-flytningar (ursäkta infon). Men vi ska ju vänta en månad till min stora frustration så nästa ÄL borde ett gravtest ändå inte visa positivt eftersom det verkar som kroppen kommit igång igen.