Följas åt till + efter MA?

Hej tjejer, jag kliver in här om det går bra. Det är nått särskillt att läsa/prata med de som går igenom samma sak.

För 11 dagar sedan började jag blöda, var då i 8+3, och då det var min fjärde graviditet och att jag aldrig fått en droppe blod i de tidigare så visste jag att det var kört. Ringde gyn som sa att det var lungt eftersom det var väldigt lite blod. Väntade hemma med hopp och förtvivlan och bestämde mig dagen efter att ovissheten tog död på oss så jag grät mig till att få komma in på gynakuten. Många timmar senare så finns det inget livstecken i livmodern. Liten fostersäck och en skugga som kunnat vara embryo. Stannat för länge sedan. Det är påväg ut säger läkaren självsäkert, när som hellst tar din kropp hand om det.

Sedan dess inte en droppe blod till och på återbesöket idag så trodde nästa läkare att det lika gärna kunnat vara en ofostrig graviditet. Eller stannat upp väldigt tidigt. Har fått med mig medecin för att avsluta och hoppas innerligt att det får smidigt till, eftersom det är så litet borde det inte bli för jobbigt. Har dock den där skit-genen som gör att allt "liten risk för" drabbar just mig så vi får se hur det går. Inte optimist:P

Har haft på känn hela tiden att något var fel, inte alls mått som med de tidigare. På nått vis hjälper det nu då jag inte vågat investera mina känslor fullt ut. Men de här senaste veckan då jag gått och väntat på missfallet men ändå haft gravidsymtom har varit jättejobbigt. Som att kroppen hånar mig. Sen ville vi så gärna ha barn tätt (minsta föddes jan-15, just blivit 1år) och jag är livrädd att det nu ska ta tid att bli gravid igen och måsta ändra hela upplägget. Börja jobba mellan osv... På det är jag ändå tacksam för de dropparna blod som fick mig att förstå, annars hade jag nog gått en månad till ovetandes...

SkogsstjärnN:

Hoppas det går bra på fredag.Be dem om rejält smärtstillande. Börja inte m alvedon förrän du börjar första känningarna i ryggen och fega inte med morfinet. Själv fick jag tre tabletter som jag tog på en gång hade då redan haft det värsta tre dagar innan.

Jag blödde i två veckor. Allt såg bra på återbesök i förra veckan och jag slutade visa plus på gravstickan först då. Inväntar mens nu eller ett plus vilket som helst av det skulle vara toppen denna veckan.

Du fick inte rådet att vänta en mens innan ni började försöka? Första läkaren sa att det var struntsamma och att hon inte förstod det där med "rensa livmodern med en mens" medans läkare sa precis tvärt emot. Förvirrande:P

Har blödit ganska mycket idag! Igenom flera bindor. Vilket är positivt men tar det verkligen inte som en garanti för att allt fungerat men jag hoppas innerligt på det. 

Fick ett migrän anfall med synrubbningar för någon timme sen. Tror det är hormonerna som är påväg ur kroppen....

Det beter sig som en mens iaf. Det är ett regelbundet flöde istället för innan primolut där jag i princip fick bruna flytningar med lite rosa emellanåt och sen pang bom världens blödning.

Min man slutar jobba nu men tar ungefär 2 timmar för honom att ta sig hem.

Är inte helt lätt att vara hemma med två småbarn med huvudvärk efter migränen. Känner jag behöver slappna av inför imorgon. Livet är så sjukt. När jag ser tillbaka känns det både som att allt hänt under ett ögonblick till och med från plusset jag fick och samtidigt som världens längsta helvete. Man lever liksom dubbla liv där man försöker gå vidare samtidigt som man emellanåt blir påmind om vad man faktiskt går igenom som bara känts som en käftsmäll på hela missfallet. 

Åh tänk oavsett om jag skrapas imorgon så är det iaf över efter det. För så värdelös kan inte vården vara att just jag skulle få en fail skrapning efter allt klödd jag fått utså. 

Tack igen för att ni finns att vädra med. Vem vet, snart sitter vi kanske alla med plus igen :) 

Hej tjejer, jag kliver in här om det går bra. Det är nått särskillt att läsa/prata med de som går igenom samma sak.

För 11 dagar sedan började jag blöda, var då i 8+3, och då det var min fjärde graviditet och att jag aldrig fått en droppe blod i de tidigare så visste jag att det var kört. Ringde gyn som sa att det var lungt eftersom det var väldigt lite blod. Väntade hemma med hopp och förtvivlan och bestämde mig dagen efter att ovissheten tog död på oss så jag grät mig till att få komma in på gynakuten. Många timmar senare så finns det inget livstecken i livmodern. Liten fostersäck och en skugga som kunnat vara embryo. Stannat för länge sedan. Det är påväg ut säger läkaren självsäkert, när som hellst tar din kropp hand om det.

Sedan dess inte en droppe blod till och på återbesöket idag så trodde nästa läkare att det lika gärna kunnat vara en ofostrig graviditet. Eller stannat upp väldigt tidigt. Har fått med mig medecin för att avsluta och hoppas innerligt att det får smidigt till, eftersom det är så litet borde det inte bli för jobbigt. Har dock den där skit-genen som gör att allt "liten risk för" drabbar just mig så vi får se hur det går. Inte optimist:P

Har haft på känn hela tiden att något var fel, inte alls mått som med de tidigare. På nått vis hjälper det nu då jag inte vågat investera mina känslor fullt ut. Men de här senaste veckan då jag gått och väntat på missfallet men ändå haft gravidsymtom har varit jättejobbigt. Som att kroppen hånar mig. Sen ville vi så gärna ha barn tätt (minsta föddes jan-15, just blivit 1år) och jag är livrädd att det nu ska ta tid att bli gravid igen och måsta ändra hela upplägget. Börja jobba mellan osv... På det är jag ändå tacksam för de dropparna blod som fick mig att förstå, annars hade jag nog gått en månad till ovetandes...