Vågar inte riktigt ta det steget som kanske gör mig lyckligare i längden.

Skaffa inte barn med honom om du känner det minsta tvivel!
Det är naturligtvis svårt att bryta upp från en relation. Jag skulle råda dig till att prata med någon du har förtronde för. En vän, en kollega du står lite närmare?
Eller ta tjuren i hornen och svara när din mamma ringer. Vet i och för sig inte hur din relation till din mamma är men mammor kan ha väldigt kloka råd ibland. Och förmodligen vill hon bara ditt bästa.

Om du känner att du inte har någon som du orkar/vågar prata med så gör upp en för och emot lista med orsaker till att stanna eller gå? Det kanske kan få dig att fatta det där avgörande steget.

Kom bara ihåg att vare sig du stannar eller går kan du inte veta hur framtiden kommer att se ut. Försök följa ditt hjärta.
Du är fortfarande ung och har tid till att skaffa barn tillsammans med någon som du verkligen vill ha barn med. 

Tack för bra respons. Hur ska jag tänka när jag skrivit listan? Om nackdelar väger över fördelar eller hur? Jag tycker det är så svårt det här. Hade önskat att någon talade om för mig hur jag ska göra, litar inte på magkänslan för den har inte alltid hjälpt mig utan tvärtom. Jag tycker synd om min pojkvän som inte ens får ta del av den här processen, vill ju inte trampa på honom eller såra honom då han är en fin människa. Jag önskar bara att han var mer som mig (utan att det ska låta som att jag hyllar mig själv). Han är min motsats känns det som. Jag vill veta att jag försökt på alla sätt innan jag stänger dörren helt, men hur lång tid av sitt egna liv och lycka ska jag lägga?

Det är viktigt att inte vara för olika i en relation, blir bara kämpigt då. Och barn ska man inte skaffa med någon man tvivlar på. Så om du bryter upp kommer snabbare mot målet!

Det komiska var väl att jag kände tvärtom i början. Han är lugn, jag tvärtom. Det kändes som vi kompletterade bra där. Han icke ytlig, jag väldigt mån om utseendet osv, att se bra ut. Nu vet jag inte. På vilket sätt menar du att det är kämpigt?

Jag vet att så länge jag är kvar så lär de inte bli bebis, men tänk om jag fattar helt fel beslut. Då finns det ingen återvändo, kan det ändå bli bra? :(

På vilket sätt är relationen "tråkig" då? O vad är det du försökt på alla sätt?

Vet inte hur jag ska beskriva det. Känns inte som vi kommer framåt, att det har stannats av. Hur jag har försökt med vadå? Att göra relationen mer spännande?

Det är kämpigt att driva ett förhållande om man inte är roade av samma saker och alltid missförstår varandra för att man är så olika, osv.

Däremot kommer du inte få ett mer spännande förhållande med någon som är mer lik dig själv. Tvärtom.

Varför tror du inte det? Inte för att det lockar just nu men är nyfiken på hur du resonerar.

Har själv varit i din situation. Kändes som att man aldrig kom nån vart lixom, såg ingen framtid med henne dock så älskade jag ändå henne som person. 

Men innerst inne visste jag nånstans att det aldrig skulle vara jag och hon för evigt.

Tyvärr så skaffade jag ett barn med människan, gör inte samma misstag!

Är också 27 år nu, singel och ska skaffa mig ett nytt liv. Känns faktiskt riktigt bra :)

Undrar också vad det du tänker som tråkigt. Jag kan också bli avis på andra när de berättar om sina relationer. Presenter de fått och blommor och överraskningar. Min man har aldrig gjort något sådant mot mig. Men vår relation är en annan. Varje morgon tar han hand om barnen för att jag ska få sova. Varje frukost sju dar i veckan äter vi frukost ihop läser tidningen och samtalar med varandra om om livet och världen. Våra samtal och omtanke om varandra är det centrala i vår relation. Vi blir aldrig trötta på detta. Han vill mig allt fint i världen och är en fantastiskt pappa. När folk får höra detta bleknar den där rosen de fick på alla hjärtans dag.

??? Vad får dig att tro att du VET något om hur hon funkar? Alla är inte likadana.
För första gången i mitt liv träffar jag någon som är lik mig och det är det bästa som hänt mig. Har fattat nu att det är så det ska vara. Vi förstår och respekterar varandra på ett helt annat sätt än någon av oss någonsinn gjort i tidigare relationer. 
Så ett tips till dig MYLING är att inte uttala dig som om du är en allvetare. Du kan tala utifrån egen erfarenhet, men din sista rad där.. Njäh..

För jag skriver enhänt på mobilen med en bebis i famnen så jag orkar inte lägga ut texten. TS verkar förstå ändå.

De flesta riktigt spännande dramatiska relationerna verkar vara mellan människor som är väldigt olika varandra. Då blir det bråk och passion om vart annat. Är man mer lika blir det mer harmoniskt och inte lika stora svängningar. Rent generellt alltså.

Var barnet planerat? Hur känns det nu då? Vad fick dig att ta steget?

Ni har båda ansvar för er relation. Hur tar du ditt ansvar för att relationen ska vara bra, komma framåt (vad medar du med det?) och för att det inte ska vara tråkigt?

På vilket sätt brister han?

Barnet var inte planerat. Men jag ångrar ju inte något eftersom jag nu har en underbar dotter :)

Periodvid känns det tufft, men jag vet att jag kommer att må så mycket bättre tillslut.

Jag fick helt enkelt nog, jag var inte lycklig och började bli smått deprimerad. Min dotter förtjänar en pappa som mår bra.

Vill du ha någon att prata med så finns jag här. Det hjälpte iaf mig i början, att prata med personer som varit med om samma sak.

Jag vet inte varför det känns såhär. Kanske för att jag väntat och längtat så länge efter att bilda familj att jag i mitt omedvetna skyddar mig själv? Han har inte varit lika redo som jag har varit.

Han ger mig inte det jag vill ha och längtar efter. Hur mycket ska jag behöva tjata? Allt tjat har fått mig att tappa lusten och nu står jag här. Det känns som det är lättare att göra slut och hitta ngn det går snabbare med men sen är jag lite kräsen och skulle förmodligen inte våga skaffa barn med någon jag inte känt i minst ett par år. Eller så känns det bra direkt, jag vet inte. Han säger att det kommer osv, men har svårt att lita på de orden för jag har hört dem innan och inget har hänt.