Många ggr är det tyvärr de mindre bra människorna man känner sådan där oerhörd attraktion för dom är ofta väldigt karismatiska, sociala, roliga, självsäkra och färgstarka, det är kärlek vid första ögonkastet, känns som om man är soulmates. Att man älskar varandra betyder dock inte alltid att man bör vara med varandra.
Jag har själv känt sådär för en man. Den jag är tillsammans med nu är världens bästa och jag älskar honom men inte på det där sättet jag nämnde tidigare. Jag saknar det och funderar på om jag kommer lida senare pga att jag inte får uppleva den där känslan. Jag funderar på hur det kommer att bli vid 40 och 50 års krisen. Tänk om jag väljer att lämna honom då? Är det inte bättre att jag gör det nu då istället så att jag inte sårar honom mer än nödvändigt?
Har sökt hjälp för att förstå mig själv och har bla fått reda på att jag behöver kickar i mitt liv. Jag har inte fått svar på alla mina frågor men just nu försöker jag tvinga mig själv att kunna leva utan alla de där kickarna. Alla säger ju att min man är så rätt, att jag fortfarande är lite omogen och inte förstår hur ett sunt och stabilt förhållande ska se ut. Kärlek behöver ju inte börja på ett speciellt sätt för att vara rätt, viss kärlek växer fram och det kkanske är den som består? Kanske gick vi för snabbt fram? Kanske hade jag behövt vara singel längre? Kanske får jag kalla fötter vid tanken på att detta ska vara min sista partner, livet är förutspått och klart, det var de kickarna, nu är det Slut med det.
Jag tror absolut att vissa har den där passionen år ut och år in och har ett sunt förhållande, det gör mig avundsjuk och lite ledsen. Men hur länge ska man söka efter den där känslan? Och tänk om den försvinner efter ett tag ändå? Hur länge kan man hoppa från relation till relation? Är det mig det är fel på, kan det kännas så här och ändå vara rätt? Jag vill inte ha det här tvivlet. Jag väljer dock att leva med den här mannen, inte i brist på något bättre, denna kärlek är på riktg men annorlunda mot den tidigare nämnda och hur jag känner i framtiden, ja det år vi se. Man lär så länge man lever.