Barnen kväver mig
Jag älskar mina barn över allt annat. De ger mig så mycket glädje. Men det senaste året känns de krävande på ett olustigt sätt. De är 7 och 5.
Som på helgerna till exempel har vi fredags -mys (fokuserat på barnen, vi kollar på Barnkanalen och myser till 8 tiden. Då somnar både jag och barnen.......Alltså, inget vuxen-tid med mannen. Lördagen är det ofta handling, lite städning, nåt kalas....ja ni vet.....Sen är det lördag kväll, liknande fredagen.......Fokus på barnen, de vill nu vara uppe och kolla på Mello (som slutar 21.30!!), efter det är det läggdags.......pj, tänder, barn i säng). En av dem vill alltid sova i vår säng på helgen, kan inte säga ifrån för hon vill så gärna. Samma visa som fredagen......ingen vuxen-tid. Söndagar går åt till barnens aktiviteter och där emellan hinner någon av deras kompisar vara här. Alltså helt fokuserat på barnen. Sen är det måndag igen! Jag skäms för att ens beklaga mig för det är väl så småbarnsåren ska vara. När de är tonåringar kommer jag väl sitta och gråta och längta ihjäl mig efter den här tiden, men just nu kvävs jag. Hela tiden är det "mamma, mamma, mamma". Dessutom bråkar syskonen med varandra HELA jäkla tiden vilket gör mig nervklen! Hur gör ni andra familjer? Får ni andrum?