Ensam och gravid

Så bra att du ändå tog mod till dig och startade denna tråden.

Ensam pappa med dotter på mellanstadiet.

Tack! :)

Och självklart vill jag såklart också prata med ensamma pappor! Tänkte nog först bara utifrån min omedelbara situation när jag skrev min tråd... :)

Bor du också i Skåne?

Javisst, jag bor i södra Skåne.

Min första son kom till i mitt förhållande. Mitt ex lämnade dock mig under graviditeten.
Nu är sonen 2 år och jag har tagit hjälp av Danmark för att få ett syskon. Är i vecka 11 nu.

Mina pojkar är 13-och 10 försöker få en liten;)

Min sambo lämnade mig strax efter vår sons död...

Därför har jag också varit i Danmark :)

Hur många försök behövdes för dig?

Mammatilljesperochkevin06: håller tummarna för dina planer!

[quote=76463350][quote-nick]Febl skrev 2016-03-21 22:14:02 följande:[/quote-nick]Tack! :)

Och självklart vill jag såklart också prata med ensamma pappor! Tänkte nog först bara utifrån min omedelbara situation när jag skrev min tråd... :)

Bor du också i Skåne?[/

Hur går det för dig?

Tack för frågan Efraim Barkbit, nyss hemkommen från en lång jobbdag! Jobb är ett "bra" sätt att skingra tankarna och inte hinna känna efter antar jag.

Vet inte var i Skåne du bor, men har googlat på grupper med aktiviteter för ensamstående föräldrar redan nu, men verkar ganska tunt i min stad tyvärr... Hur ser det ut där du bor? Eller har du många i din närhet som har barn i samma ålder som din dotter?

Jag har också varit i Danmark och är i vecka 8 nu. Var bor du? Jag bor i Lund.

Aktiviteter ordnade för ensamstående föräldrar tror jag också är svårt att hitta. Tror däremot att man precis som du nu gjort behöver söka personlig kontakt med andra och se vad som utvecklas.

Möjligheten till stöd och utbyte med andra föräldrar är ovärderligt och känslan av att dela vardagsfrågor är skön. Att vara kontaktsökande är lite betraktat med skepsis idag vilket är lite synd.

Tack för input Efraim Barkbit. Du har rätt, det är nog lite stigmatiserat att söka kontakt så här... Känns såklart lite konstigt och utlämnande men har bestämt mig för att göra saker jag tror är positivt för mig, testa nya saker och ha lite perspektiv till det.

Jag har alltid tidigare haft gott om vänner, så det knepigaste för mig i detta är att jag känner mig otränad i hur man etablerar kontakt med nya människor :)

Så roligt - hittills har 3 som varit i dk (1a försöket även här!), en ensamstående pappa och en blivande gravid-med-trean fått kontakt i denna tråd :)

För mig tog det 2 försök. Åkte aldrig till Danmark utan beställde hem från en dansk spermiebank. :)

Känner igen det med vänner. Har bosatt mig på en annan ort än den jag kommer ifrån o är ganska ensam idag. Här känner alla varandra sen barnsben.

Ahaa, spännande! Tyckte det verkade för krångligt att beställa så jag åkte till dk :) Var på Vitanova och dom var alldeles underbara!

Bor du i en mindre/större stad? Att känna varandra från barnsben känner jag igen. Jag bor också i en annan stad än där jag växte upp. Även här känner folk varandra sedan länge, men det har aldrig varit problem innan. Men nu märker man ju att man inte har det där "gamla" kontaktnätet att falla tillbaka på.

Bor nog mer i en by. :) flyttade hit då hela min familj bosatt sig här. Känner mig lite som en outsider då jag inte stött på någon annan här som är ensamstående. Oroar mig lite för hur snacket kommer gå nu när bebis 2 kommer. :) gick på öppna fsk när sonen var liten och det var då jag insåg hur tighta alla mammorna va. Har typ gått på dagis ihopa. Mina gamla vänner är alla ute ur småbarnsträsket och lever helt annat liv än mig.

Aha... Tyvärr tror jag att oavsett vad vi säger eller inte säger kommer folk ha åsikter och fördomar. Vi får välja att dela med oss med det vi känner oss bekväma med och vi tycker folk har att göra med. Jag kommer nog vara ganska ärlig för att det inte ska bli förvirrande för barnet i framtiden. Och jag vill inte att barnet ska behöva känna att vårt sätt är ett sätt som är "fel" och ska hållas hemligt. Men finns ju såklart många förhållningssätt att ha i detta!

Runt mig har folk skaffat barn 30+ och har därför ganska små barn. Men av de få vänner jag har kvar lever alla med sina män, nyköpta hus och "det perfekta familjelivet" (jag vet såklart att de säkert har sina problem bakom ytan). Jag levde liknande innan. Men känner inte mig längre välkommen eller för den delen bekväm (blir så ledsen att jag inte har detta!) i deras perfekta liv som ensam blivande mamma. Lägg då till ett bagage av stor sorg för min avlidna son och min man... Lite som att de är rädda att det ska smitta... :/

Ha en härlig långhelg och påsk! Kram