Någon som lyckats "tämja" en med narcissistiska drag?

Känner du att det är värt att leva med en som försöker straffa dig för nåt HAN gjort, så visst ok.

Jag tycker din första mening säger allt...."Jag vet ju att man inte kan ändra andra, att den enda man bör försöka ändra på är sig själv och allt det där. MEN, jag undrar ändå:"

Om man inte kan förändra någon (vilket är sant) så finns det bara ett alternativ kvar, att anpassa sig till den andres personlighet genom att förändra sin egen personlighet och/eller visioner om vilket slags förhållande man vill ha och vilken slags partner man vill leva med. Det kommer givetvis till ett pris, sen är det väl upp till var och en att avgöra om det priset är värt att betala. Ibland kan man inte ens se vad det kommer kosta förrän man får notan långt senare. Man lägger inte märke till hur förändrad man blivit av den andres problem förrän det gått väldigt långt (normaliseringsprocess).

Kort sagt visst går det säkert, men priset du får betala för det kanske är alldeles för högt? Du kanske hellre borde fråga dig om det är värt det?

Om du kan tänka dig att alltid ha fel när du har rätt, vara tyst när han kräver, backa på dina värderingar till förmån för att odla och ge energi åt hans ego och kungarike, låta hans regler vara viktigare än lagar och regler som alla andra måste följa, ständigt vara beredd att täcka upp när han sviker, att få allt som är viktigt för dig förstört eller naggat i kanten, vara hans papperskorg som tar emot hans sårande ord som aldrig tar slut, aldrig få förståelse eller empati för dina upplevelser och känslor, behandlas illojalt och slängas ut när han inte längre har glädje eller nytta av dig - ja, då tycker jag att du ska satsa mer tid och känslor på denna man.

Min kille sen 10år tillbaks har många narcissistiska drag. Flera utav dem ganska utmärkande och starka. Han fick även en diagnos som yngre men lyckades få väck den på något sätt...

Iaf, vi var tillsammans 8-10 år. Ett fantastiskt år, men resten utav åren gick åt till att anpassa mig, bli känslomässigt beroende, ensam, nedbruten, osv. Jag bröt upp tillslut och vi var isär några år tills han riktade in sitt intresse på mig igen.

Nu är vi tillsammans igen. Han har ändrat på sig, det har han. Han kämpar med att "göra rätt" trots att han oftast inte håller med om vad rätt är själv. Efter att han ville ha mig tillbaks gjorde han stora förändringar i sitt sätt, det måste jag ge honom. Men det är MYCKET som förmodligen alltid kommer att sitta kvar hos honom och som jag antingen måste acceptera eller lämna. Det sitter inte kvar pga att han inte vill jobba med sig själv, men pga att han inte inser hur han beter sig, tror på vad andra säger osv. Ingen är ju så bra och allvetande som han!

Han har liksom bara insikt i det han själv väljer att ha insikt i. Eller hur jag nu ska förklara.. :-S

Vet inte om det är värt detta än. Han är min stora kärlek och glädje i de perioder han snöar in på mig/oss även om jag går i taket över hans orubbliga självförtroende och besserwissersätt. Däremellan är han min olycka som gjort mig sjuk..

Det finns aldrig något tryggt mellanting, alltid bara allt eller inget. Just nu är jag hans allt och då är jag ju lycklig. Får se hur länge det håller i sig denna gång och vad jag säger efteråt.

Jag råder ingen att stanna hos en narcissist, trots att jag gör det själv.

Jag vet inte riktigt om frågan OM det går är mest viktigt här, jag tycker frågan "till vilket pris" är viktigare.

Går går det säkert om man bara ger sig fan på det och är beredd att offra sitt psykiska välmående och bli nedbruten, men varför skulle någon frisk människa öht vilja utsätta sig för nåt sånt? Ingen förälskelse i världen är värd det. Varför ha ett förhållande med en psykisk sjuk människa som innebär att man själv blir nedbruten när det finns friska människor?

Det är som att fråga, kan jag skjuta mig själv i huvudet och överleva?
Det kanske går rent tekniskt, men en viktigare fråga är varför vill man skjuta sig i skallen öht?

Tack alla här i tråden. Jag skulle vilja svara var och en av er, men gör så här istället. Ett kollektivt tack för all er input.

Självklart finns det olika grader av allt. Min man är ingen fullblodsnarcissist, men har helt klart narcissistiska drag. Vi har pratat och pratat och pratat MASSOR och han om en del av det själv. Men den där sista biten sitter långt inne liksom. Han har jättesvårt för kritik men tycker att det är alla andra som har det, inte han.

Jag har varit i ordentligt dysfunktionella och destruktiva förhållanden tidigare och har kommit underfund med mycket om mig själv, vad som har format mig och varför. Till en viss del såklart. Jag trodde inte att det här förhållandet skulle komma att bli "ett av de där andra" liksom. Och jag vet inte om det ens är så. Min  psykolog har helt klart förvillat mig lite.

Jag älskar min man och våra barn. Vi har en jättefin sammanhållning i familjen och har det mestadels både fint och "normalt". (Vad nu det är.)

Men: Jag har oerhört svårt för att tassa på tå för att inte "kränka" honom. Säger jag att jag blir ledsen för nåt han har sagt så är det obefogat och jag som missuppfattat. Blir han ledsen/arg på mig så är det alltid befogat tycker han.

Det allra svåraste är svårt att beskriva med ord för det blir så snurrigt och komplext men det handlar om att han alltid förekommer mig eller hur man ska säga. Han vänder alltid på alla resonemang som jag har så att de pekar MOT mig. Svårt att förklara, men det är oerhört frustrerande.

Häromdagen blev jag jätteledsen för hur han gick på mig (med ord) men han blev så irriterad över att jag blev ledsen. Han sa att om han skulle visa varje gång han blev ledsen för allt som jag gör mot honom så skulle han gå och gråta hela tiden. (?!)

När HAN blir ledsen däremot, då läxar han upp mig i att jag måste be om ursäkt. (Även om det inte är mitt fel, för "ser man att mottagaren blir ledsen så ber man om ursäkt.". Det gäller alltså bara åt ena hållet.)

Jag våndas helt klart. Våndas för att jag inte förstår riktigt. Våndas för att jag förstår, men inte vill förstå. Våndas för att jag älskar honom så mycket. Våndas för att jag hatar hans beteende när han sätter igång och blir "så där". Jag våndas över att inte kunna se klart. Jag vill vara med honom, men jag önskar att det går att få honom att se. Jag misstänker starkt att det inte kommer att gå. Och det våndas jag över också.

Vånda, vånda, vånda.