Tre år lång mardröm
I tre års tid, sedan jag fick ett nytt jobb, har jag sovit dåligt. Det började med en oro och rädsla inför hur det skulle gå, med mycket ansvar och ett nytt jobb, och hur familjen (man och fyra barn) skulle roddas runt utan min omsorg på heltid. Jag började sova dåligt. Riktigt dåligt. Har försökt allt: kbt, träning, avslappning, sömnspecialist, hälsopreparat, riktig sömnmedicin - allt.
Men min andra inre, negativa röst är oerhört envis. Varje kväll säger den att "tror du att du får sova gott i natt? Nähej du - det får du inte". På dagarna är jag super trött, så klart. Vissa nätter sover jag av ren utmattning. Jag ger mig ursäkten att få sova då jag är sjuk, så jag längtar efter att få bli förkyld, få feber ... Jag sover hyfsat bra då jag har semester och långledigt.
Jag har helt låst mig vid att jag fick ett särskilt ansvar på jobbet. Det går bra på mitt jobb, så egentligen borde jag sova bättre, men har helt låst mig vid sömnproblemet och lyckas inte komma ur det.
När nån visar uppskattning för mig, det jag gör, så är det som att ett litet ljus tänds inombords och den natten sover jag ofta ganska bra. Min självkänsla tycks vara väldigt låg. Har alltid haft en känsla av utanförskap i hela mitt liv. Nu är jag 41 år och har fyra barn.
Har ju lite hopp kvar om att lyckas eftersom jag skriver här. Så, har ni några tröstande, livgivande ord att sända över till mig?