Jag sitter här med ångest och jag känner att den kommer bli värre....
Är ångestattacker och panikångest samma sak?
Jag har aldrig upplevt en panikångest sådär så att den kommer helt oväntad och jag tror jag ska dö... Däremot har jag upplevt att ångest stegrat så pass att set varit outhärdligt.
Är rädd förmått det ska bli så nu...
Hur har det varit för er?
Hoppas ni kan svara och på så sätt hjälpa
Jag har panikångestattacker med jämna mellanrum. För mig börjat det oftast med ett tryck över bröstet som stiger upp mot käkarna. Svårt att beskriva men det känns som jag ska få en hjärtattack. Gjorde koll på vårdcentralen till och med då jag var så säker på att det var något fel fysiskt men det visade såklart inget och jag har fått konstaterat av läkare att det är panikångest. Äter antidepp vilket näst intill tagit bort attackerna samt gått och pratat med en psykolog på vår företagshälsovård. Rådet jag fick där är att försöka fokusera ångesten utåt när attackerna kommer.
Som dom skrivit ovan, att man "accepterar" känslan. Säg till dig själv högt att nu känns det så här, det är inget farligt, det är min kropp som signalerar att det är mycket just nu. Jag brukar ta en promenad när det händer, då jag fokuserar på yttre ting, vilket innebär att jag säger högt vad jag ser. "Jag ser ett grönt träd, jag ser en brevlåda, jag ser en lyktstolpe osv. Efter en stund lättar det. Något som oxå kan hjälpa är beröring vilket även det fokuserar Ut ångesten på utsidan av kroppen. Bara att någon stryker lugnande över ryggen eller på armen kan hjälpa att fokusera känslan utåt. I värsta fall har jag atarax som gör mig trött oc hjälper mig att sova bort känslan.
Om du inte pratat med läkare så skulle jag råda dig att söka hjälp och inte bära på detta ensam. Det har hjälpt mig massor iaf. Kram till dig TS
Jag har ett ganska lågt blodtryck 97/68 och en puls på 62 under dagen.
Då min ångest kommer höjs blodtrycket snabbt likaså pulsen, sedan sjunker det väldigt snabbt då kan jag svimma.
Åkt till akuten en gång på 25 år pga ångest. Då jag kom in låg trycket på 188/102 pulsen 110.
Sen sjönk det till 123/73 otroligt snabbt.
Det är ovanligt, jag vet. Annars får man ju bara en känsla av yrsel, tunnelseende, ben som gelé, svårt att andas och hjärtklappning, det går över. Eller "bara och bara" det är skrämmande första gången.
Sen beror det ju på hur man mår i övrigt. Sömn, motion, rätt mat, inget socker, försöka att undvika negativ stress. Så klarar jag mig oftast.
Jag har panikångestattacker med jämna mellanrum. För mig börjat det oftast med ett tryck över bröstet som stiger upp mot käkarna. Svårt att beskriva men det känns som jag ska få en hjärtattack. Gjorde koll på vårdcentralen till och med då jag var så säker på att det var något fel fysiskt men det visade såklart inget och jag har fått konstaterat av läkare att det är panikångest. Äter antidepp vilket näst intill tagit bort attackerna samt gått och pratat med en psykolog på vår företagshälsovård. Rådet jag fick där är att försöka fokusera ångesten utåt när attackerna kommer.
Som dom skrivit ovan, att man "accepterar" känslan. Säg till dig själv högt att nu känns det så här, det är inget farligt, det är min kropp som signalerar att det är mycket just nu. Jag brukar ta en promenad när det händer, då jag fokuserar på yttre ting, vilket innebär att jag säger högt vad jag ser. "Jag ser ett grönt träd, jag ser en brevlåda, jag ser en lyktstolpe osv. Efter en stund lättar det. Något som oxå kan hjälpa är beröring vilket även det fokuserar Ut ångesten på utsidan av kroppen. Bara att någon stryker lugnande över ryggen eller på armen kan hjälpa att fokusera känslan utåt. I värsta fall har jag atarax som gör mig trött oc hjälper mig att sova bort känslan.
Om du inte pratat med läkare så skulle jag råda dig att söka hjälp och inte bära på detta ensam. Det har hjälpt mig massor iaf. Kram till dig TS
Jag har ett ganska lågt blodtryck 97/68 och en puls på 62 under dagen.
Då min ångest kommer höjs blodtrycket snabbt likaså pulsen, sedan sjunker det väldigt snabbt då kan jag svimma.
Åkt till akuten en gång på 25 år pga ångest. Då jag kom in låg trycket på 188/102 pulsen 110.
Sen sjönk det till 123/73 otroligt snabbt.
Det är ovanligt, jag vet. Annars får man ju bara en känsla av yrsel, tunnelseende, ben som gelé, svårt att andas och hjärtklappning, det går över. Eller "bara och bara" det är skrämmande första gången.
Sen beror det ju på hur man mår i övrigt. Sömn, motion, rätt mat, inget socker, försöka att undvika negativ stress. Så klarar jag mig oftast.
Jag har panikångestattacker med jämna mellanrum. För mig börjat det oftast med ett tryck över bröstet som stiger upp mot käkarna. Svårt att beskriva men det känns som jag ska få en hjärtattack. Gjorde koll på vårdcentralen till och med då jag var så säker på att det var något fel fysiskt men det visade såklart inget och jag har fått konstaterat av läkare att det är panikångest. Äter antidepp vilket näst intill tagit bort attackerna samt gått och pratat med en psykolog på vår företagshälsovård. Rådet jag fick där är att försöka fokusera ångesten utåt när attackerna kommer.
Som dom skrivit ovan, att man "accepterar" känslan. Säg till dig själv högt att nu känns det så här, det är inget farligt, det är min kropp som signalerar att det är mycket just nu. Jag brukar ta en promenad när det händer, då jag fokuserar på yttre ting, vilket innebär att jag säger högt vad jag ser. "Jag ser ett grönt träd, jag ser en brevlåda, jag ser en lyktstolpe osv. Efter en stund lättar det. Något som oxå kan hjälpa är beröring vilket även det fokuserar Ut ångesten på utsidan av kroppen. Bara att någon stryker lugnande över ryggen eller på armen kan hjälpa att fokusera känslan utåt. I värsta fall har jag atarax som gör mig trött oc hjälper mig att sova bort känslan.
Om du inte pratat med läkare så skulle jag råda dig att söka hjälp och inte bära på detta ensam. Det har hjälpt mig massor iaf. Kram till dig TS
Väldigt bra skrivet. Antidepressiva och samtal med psykolog samt precis som du skriver rikta ångesten utåt. Acceptans är väldigt effektivt. Jag brukar även stå och säga högt, nu diskar jag min the mugg. Det här är tankar som leder till känslor. Medveten närvaro.
Tack för din berättelse <3
Att blodtryck och puls stiger vid ångest är nog rätt vanligt. Du verkar ha fått rätt behandling om ditt blodtryck sjönk så fort på akuten. Men det blodtrycket är ju inget man svimmar för...
Varför valde du att åka till akuten?
Jag hann inte få någon behandling mitt blodtryck sjönk av sig själv:)
Nej det trycket svimmade jag inte av.
Valde att åka in därför att smärtan i bröstet var annorlunda än den jag brukar få vid en panikattack.
Kunde inte stå på benen, min man ringde sjukvårdsupplysningen, där de sa att vi skulle åka in
Jag hade haft en väldigt stressig period bakom mig och dödsfall i familjen.
Sovit dåligt och inte ätit mer än någon banan då och då. Nu trodde jag för första gången på alla år att jag hade en hjärtinfark.
Nu var det ju bara en panikångestattack, jag kände mig så fånig som kommit till akuten för det. Men personalen var underbar och tyckte jag gjort rätt.
Det är så svårt bara. Min ångest känns sol jobb-relaterad. Har avårt att gå ifrån och det känns som att det är det jag behöver när jag känner såhär. Dessutom blir jag typ chockad av min ångest (om den kommer än bara ganska kraftfull) så jag känner mig typ tagen efteråt.
Hade något förhöjt blodtryck (130/95) när jag bara besökte min arbetsplats i torsdags... Gruvar mig för att jobba..
Det känner jag igen så väl. Nu är jag ju 42 år, fick min första panikattack då jag var 17 år.
Den sommaren var jag som paralyserad av skräck för ännu en attack. Mina vänner fick komma hem till mig, själv vågade jag knappt gå ut mer än i trädgården.
Det höll ju inte i längden. Mina närmsta vän släpade ut mig till stan, stranden, ut på fester och annat. Då "glömde" jag ångesten i några år.
Pluggade vidare och jobbade med enbart en gnagande ångest. Sen hände en mycket traumatisk sak i mitt liv då knockades jag återigen av mycket kraftiga panikångest attacker.
De skrämde mig rejält, jag kunde inte gå till jobbet, knappt träffa mina vänner av rädsla för ännu en panikattack. Min syster och man fick tag på en väldigt bra psykiatriker som då förklarade panikångest för mig samt skrev ut SSRI. Gick i samtal under två år och lärde mig hantera ångesten någorlunda.På jobbet berättade jag att jag har panikångest och måste gå ifrån ibland. Vilket jag gjorde.
Nu arbetar jag hemifrån och träffar mina uppdragsgivare ett par gånger i månaden.
Det fungerar bra och jag gruvar mig inte för att gå till arbetet. Alla har inte den möjligheten att jobba hemifrån. Jag förstår din känsla, eftersom jag varit där själv. Kan du berätta för dina arbetskamrater hur du mår? För mig hjälpte det mycket. Inget att skämmas över. Det är så många som lider av ångest idag.
Kram
Låter som panikångest och ångest yttrar sig olika för alla, det finns inget "facit" hur det ska kännas. Hur lång tid brukar attackerna vara för dig?
För mig brukar det oftast vara mellan 10-20 minuter (so mest uppemot en timme) så är jag på arbetet går jag ifrån en stund och går ut och går. Har kontorsjobb så det funkar arbetsmässigt. Mina chefer vet även läget så dem är helt ok med det och har som sagt sett till att jag fått hjälp via vår företagshälsovård.
Jag vet inte skillnaden..
Men i tonåren led jag av panikångest jag hyperventilera, kände tryck över bröstet och hade i princip panik. Då fick man liksom andas i påse för att det skulle gå över. Så hade jag i flera år men sen vart det bra. Skedde endast om det skedde nåt extremt.
Idag däremot fick jag något helt annat.
Jag hade varit hos doktorn igår och tagit bort leverfläckar på kroppen. Så på morgonen skulle jag ta bort plåsterna som fastnat i såren.. Jag hade varit nervös innan allt och sen helt plötsligt från ingenstans.Kände mig först yr sen illamående och maken sa jag var helt vit i hela ansiktet, läpparna tappade färg. Jag kände hur mitt ansikte domnade bort och hörseln försvann. Så jag vart helt döv, jag var fortfarande yr och så somnade både armar, händer och ben. Jag kunde inte ens känna mina egna fingrar. Och jag kunde inte höra något.. Maken försökte hjälpa och satte på musik, hämtade vatten, strök på mig. Min största panik var att jag inte kunde få det att sluta... Jag kunde inte styra nånting själv. Inte höra och inte känna.. Så självklart började jag gråta också.. Sen kom hörseln tillbaka, så jag kunde höra musiken och började sakta men säkert bli bättre.. Sen fick jag tillbaka känseln i fingrarna men händerna skakade säkert i 5 min efter...
Har ingen aning om vad som hände om det var en pnik attack, en ångest attack eller vad fan som hände men skillnad var det garanterat. Jag trodde jag skulle få en stroke och dö eller nåt.