Jag sitter här med ångest och jag känner att den kommer bli värre....
Är ångestattacker och panikångest samma sak?
Jag har aldrig upplevt en panikångest sådär så att den kommer helt oväntad och jag tror jag ska dö... Däremot har jag upplevt att ångest stegrat så pass att set varit outhärdligt.
Är rädd förmått det ska bli så nu...
Hur har det varit för er?
Hoppas ni kan svara och på så sätt hjälpa
Precis så menade jag. Tack V.
Du längre upp som skrev att mitt råd var dåligt. Lär dig att läsa och tänka.
Inte sitter jag och låter paniken "ta över" jag fortsätter med mitt jobb om jag är på arbetet.
Jag tränar varje dag och slutar inte under en PÅ attack. Det går över.
Därav uttrycket "låta det skölja över mig INTE kämpa emot"!
Visst jag har svimmat ett antal gånger av kraftiga panikattacker. Då är det bara att resa sig upp och fortsätta med det jag gjorde innan. Ångesten vinner inte över mig. Aldrig.
Visst är det möjligt att svimma under en panikattack.
Nu har jag inte panikattacker så ofta längre.
Men jag har svimmat av ångest vid ett flertal tillfällen. Glömmer att andas rätt, blodtrycket går i taket, sen sjunker det snabbt, syret upp till huvudet når inte fram. Jag svimmar.
Inget fel på hjärtat enligt ekg. Skaplig kondis, äter väldigt nyttigt.
Vet du inte det? Det är inte alls ovanligt att svimma vid ångest, panikattack.
Jag jobbar hemifrån. Men rör på mig mycket, vi har två hundar som behöver massor av motion.
Vill inte skrämma upp någon, men det är ju allmänt känt bland paniker att man kan svimma.
Somliga får även lättare epileptiskt liknande anfall.
Ofarligt att svimma så länge man ej slår sig i fallet...
Jag har panikångestattacker med jämna mellanrum. För mig börjat det oftast med ett tryck över bröstet som stiger upp mot käkarna. Svårt att beskriva men det känns som jag ska få en hjärtattack. Gjorde koll på vårdcentralen till och med då jag var så säker på att det var något fel fysiskt men det visade såklart inget och jag har fått konstaterat av läkare att det är panikångest. Äter antidepp vilket näst intill tagit bort attackerna samt gått och pratat med en psykolog på vår företagshälsovård. Rådet jag fick där är att försöka fokusera ångesten utåt när attackerna kommer.
Som dom skrivit ovan, att man "accepterar" känslan. Säg till dig själv högt att nu känns det så här, det är inget farligt, det är min kropp som signalerar att det är mycket just nu. Jag brukar ta en promenad när det händer, då jag fokuserar på yttre ting, vilket innebär att jag säger högt vad jag ser. "Jag ser ett grönt träd, jag ser en brevlåda, jag ser en lyktstolpe osv. Efter en stund lättar det. Något som oxå kan hjälpa är beröring vilket även det fokuserar Ut ångesten på utsidan av kroppen. Bara att någon stryker lugnande över ryggen eller på armen kan hjälpa att fokusera känslan utåt. I värsta fall har jag atarax som gör mig trött oc hjälper mig att sova bort känslan.
Om du inte pratat med läkare så skulle jag råda dig att söka hjälp och inte bära på detta ensam. Det har hjälpt mig massor iaf. Kram till dig TS
Jag har ett ganska lågt blodtryck 97/68 och en puls på 62 under dagen.
Då min ångest kommer höjs blodtrycket snabbt likaså pulsen, sedan sjunker det väldigt snabbt då kan jag svimma.
Åkt till akuten en gång på 25 år pga ångest. Då jag kom in låg trycket på 188/102 pulsen 110.
Sen sjönk det till 123/73 otroligt snabbt.
Det är ovanligt, jag vet. Annars får man ju bara en känsla av yrsel, tunnelseende, ben som gelé, svårt att andas och hjärtklappning, det går över. Eller "bara och bara" det är skrämmande första gången.
Sen beror det ju på hur man mår i övrigt. Sömn, motion, rätt mat, inget socker, försöka att undvika negativ stress. Så klarar jag mig oftast.
Väldigt bra skrivet. Antidepressiva och samtal med psykolog samt precis som du skriver rikta ångesten utåt. Acceptans är väldigt effektivt. Jag brukar även stå och säga högt, nu diskar jag min the mugg. Det här är tankar som leder till känslor. Medveten närvaro.
Jag hann inte få någon behandling mitt blodtryck sjönk av sig själv:)
Nej det trycket svimmade jag inte av.
Valde att åka in därför att smärtan i bröstet var annorlunda än den jag brukar få vid en panikattack.
Kunde inte stå på benen, min man ringde sjukvårdsupplysningen, där de sa att vi skulle åka in
Jag hade haft en väldigt stressig period bakom mig och dödsfall i familjen.
Sovit dåligt och inte ätit mer än någon banan då och då. Nu trodde jag för första gången på alla år att jag hade en hjärtinfark.
Nu var det ju bara en panikångestattack, jag kände mig så fånig som kommit till akuten för det. Men personalen var underbar och tyckte jag gjort rätt.
Det känner jag igen så väl. Nu är jag ju 42 år, fick min första panikattack då jag var 17 år.
Den sommaren var jag som paralyserad av skräck för ännu en attack. Mina vänner fick komma hem till mig, själv vågade jag knappt gå ut mer än i trädgården.
Det höll ju inte i längden. Mina närmsta vän släpade ut mig till stan, stranden, ut på fester och annat. Då "glömde" jag ångesten i några år.
Pluggade vidare och jobbade med enbart en gnagande ångest. Sen hände en mycket traumatisk sak i mitt liv då knockades jag återigen av mycket kraftiga panikångest attacker.
De skrämde mig rejält, jag kunde inte gå till jobbet, knappt träffa mina vänner av rädsla för ännu en panikattack. Min syster och man fick tag på en väldigt bra psykiatriker som då förklarade panikångest för mig samt skrev ut SSRI. Gick i samtal under två år och lärde mig hantera ångesten någorlunda.På jobbet berättade jag att jag har panikångest och måste gå ifrån ibland. Vilket jag gjorde.
Nu arbetar jag hemifrån och träffar mina uppdragsgivare ett par gånger i månaden.
Det fungerar bra och jag gruvar mig inte för att gå till arbetet. Alla har inte den möjligheten att jobba hemifrån. Jag förstår din känsla, eftersom jag varit där själv. Kan du berätta för dina arbetskamrater hur du mår? För mig hjälpte det mycket. Inget att skämmas över. Det är så många som lider av ångest idag.
Kram
Låter som panikångest och ångest yttrar sig olika för alla, det finns inget "facit" hur det ska kännas. Hur lång tid brukar attackerna vara för dig?
För mig brukar det oftast vara mellan 10-20 minuter (so mest uppemot en timme) så är jag på arbetet går jag ifrån en stund och går ut och går. Har kontorsjobb så det funkar arbetsmässigt. Mina chefer vet även läget så dem är helt ok med det och har som sagt sett till att jag fått hjälp via vår företagshälsovård.