Det här med att skaffa syskon...
Har en underbar, go kille på 2,5 år. Det tog 2 år för oss att ens bli gravida och lyckan var total när vi fick honom! Dock så var han en ganska så "krävande" bebis som skrek ungefär jämt, var aldrig nöjd med nåt och jag mådde skitdåligt. Jag tror att jag, när jag ser på det såhär i efterhand, fick en förlossningsdepression. Jag grät varenda dag och ville inget hellre än att börja jobba.
Det tog lång tid innan jag kände att det var KUL att vara förälder. Enligt mig så är den bästa tiden nu, innan har det mest varit en transportsträcka. Det här låter verkligen hemskt när man skriver det, men jag har alltid älskat honom mest av allt och gett honom all min kärlek och omtanke och närhet. Jag har älskat honom från första stund. Men det har varit väldigt jobbigt. Han blev inte nöjd förrän han var över året.
Jag tänkte tidigt att jag aldrig skulle skaffa fler barn, för jag skulle nog inte orka med att göra om det. Tänk om vi får en som är precis likadan?
Men jag har så dåligt samvete. Jag skulle önska att jag vill ha fler. Jag har själv en syster som jag älskar mycket, skulle aldrig vilja vara utan henne. Och tanken på att jag inte ger min son en sån fin relation är skitjobbig.
Ibland känner jag ett sting av syskonlängtan. Men det hänger inte i. Och jag börjar känna mig stressad. Alla runtomkring tycker att man ska ha barn tätt, för annars kommer de inte ha nån behållning av varandra. Och det tog ju 2 år för oss att få vår kille..
Någon som känt likadant? Hur ska man tänka? Känner mig så himla vilsen.
Ps. Anledningen till att jag bara skriver om mina känslor är för att pappan vill ha syskon, men pushar inte för det. Det är liksom på mig det hänger.