Varför används HSP som det vore en diagnos?

Av det lilla du beskriver låter det mer som Asperger.

De som jag har träffat är inte ute efter att informera, de säger bara rätt upp och ner att de är HSP och därför inte kan det och det. För en del är det bortförklaringar och de är egentligen lata och för en del stämmer det, de kan inte göra helt normala saker.

Jag tror att folk gillar att kategorisera. Möjligen att det ligger i vår natur, så att säga. Att sätta sig själv i en kategori kanske är en del av ett identitetssökande. Det skulle i så fall kunna få effekten att när andra "hamnar i" en kategori så känner man sig identitetslös om man själv inte tillhör någon, så då får man hitta på en ny kategori. Och på så vis uppkommer fler och fler kategorier.

Men folk gillar också att sätta in andra i kategorier. Det har hänt att jag, som har många olika åsikter från olika delar av det politiska spektrumet, har blivit kallad nyliberal, radikalfeminist, extremvänster och rasist, allt på en och samma dag. För att folk absolut måste försöka sammanfatta en som person så snabbt som möjligt baserat på mycket lite information. 

Jag har inte reagerat så mycket på just HSP, men däremot på introvert och extrovert. Det känns som att det inte kommer att dröja länge innan folk presenterar sig med sin -vert. "Hej, jag heter Anders, och jag är extrovert." Det blir kanske lättare att förhålla sig till sig själv och sina problem om problemen har ett flashigt namn som innebär att man är en del av någonting. 

Nu när jag läst igenom tråden är jag ännu mer förvirrad :S

Så personer med hsp har problem med sociala relationer och är känsliga? Det låter för mig som att man helt enkelt är blyg? Vi har ju jättemånga ord i svenskan som redan beskriver olika personlighetsdrag och känslor, så varför duger inte dessa?

En del av problemet är nog också att mycket i psykologi idag förklaras med biologiska orsaker. Forskning visar dock mer och mer att miljön har en mkt stor - om inte ofta större - påverkan på vår personlighet än medfödda egenskaper. Resultatet blir att drag orsakade av olika uppväxtvillkor och trauman (små som stora) lättare placeras i HSP-lådan. Eller någon av de tisentals andra som finns.

Tror inte folk alltid vill bli särbehandlade, det är ofta skönt att hitta förklaringar. Egenskaper förvärvade av miljön är ju inte per automatik lättare att jobba med än biologiskt grundade egenskaper. Tror det är en stor myt. Vi vet fortfarande för lite om hur hjärnan formas och kan förändras för att det ska gå att dra den slutsatsen. Så meningslöst egentligen att göra uppdelningen ur den synpunkten.

Det här att säga att man tänker (för) mycket och känner (för) mycket, det är ju vanligt hos er som identifierar er som HSP. Jag tycker det är en intressant åsikt att hävda. Hur har du kommit fram till det, att du tänker mer än andra personer? Att du känner mer än dem?

Kan det inte handla om att vi har olika intressen, att vissa personer helt enkelt bryr sig mer om sina känslor? Eller att andra personer har bättre självkänsla och bättre verktyg för att kanalisera och komma vidare med sitt mående?

Bara för att man fastnat i att älta (ursäkta uttrycket, men jag upplever ofta att HSP-individer just ältar) sina och andras känslor, betyder det inte per definition att man känner mer.

Det finns ju också väldigt mycket man kan tänka på utöver mående, typ kultur - forskning - utveckling - filosofi.

Nej, en person med hsp har inte per automatik svårt för sociala relationer. Däremot är inte egenskaper som följer med hsp så högt värderande i vår kultur vilket kan göra att man känner sig lite "fel" och försöker vara på ett annat sätt vilket man mår dåligt av. Bättre att ha förståelse för hur man fungerar och fokusera på de positiva sidorna.

Blyghet är ett inlärt beteende medan högkänslighet är medfött.

Här nedan har jag klippt in lite från www.hspsverige.se/vanliga-fraringgor-om-hsp.html Läs gärna mer där om du vill förstå bättre :)

"Forskning visar att högkänslighet är en medfödd egenskap, ett personlighetsdrag på biologisk grund. Biologer har funnit denna egenskap hos individer bland en mängd djurarter ? från bananflugor och fiskar till hundar, katter, hästar och primater. Känsligheten speglar vad man tror är ett känsligare nervsystem hos vissa individer och detta leder till en viss överlevnadsstrategi, som ofta yttrar sig i en individ som hellre inledningsvis utforskar sin omgivning genom observation än att omedelbart röra sig runt i den. Individen kan således av andra uppfattas som överdrivet försiktig och tystlåten i t.ex. nya sociala sammanhang.

Man har också funnit att hjärnan hos högkänsliga personer fungerar lite annorlunda än hos icke-känsliga. Känsliga personer är ofta mer medvetna om subtila nyansskillnader och detaljer, vilket främst beror på att deras hjärnor bearbetar informationen annorlunda och reflekterar över den på ett djupare plan. Inte sällan leder det till att man som känslig individ känner sig överväldigad, överbelastad, av intryck. Man blir helt enkelt lättare överstimulerad när saker och ting blir för intensivt, komplext eller kaotiskt under en tid.

Detta personlighetsdrag är ingen ny upptäckt, men det har tidigare ofta misstolkats. Eftersom känsliga personer föredrar att observera framför att agera när de kommer in i nya situationer har de ofta kallats blyga. Men blyghet är ett inlärt beteende, inte ett medfött. I själva verket är ca 30% av de högkänsliga personerna också extravert utåtriktade, så känslighet behöver inte vara förknippad med en i övrigt introvert personlighet.

Känslighet har också tidigare kallats hämning, rädsla eller neuroticism. Vissa känsliga personer beter sig på detta sätt, men det är inte medfött och inte heller den mest grundläggande egenskapen hos dessa personer.

Slutligen, känslighet värderas olika i olika kulturer. I kulturer där det inte värderas så högt, som i vår västerländska, tenderar en känslig personlighet också att vara förknippad med låg självkänsla. I en sådan kultur blir de ofta tillsagda att inte vara så känsliga, vilket dock brukar bidra till att de känner sig än mer annorlunda och därför får ännu sämre självkänsla.

Tack :) Det var intressant att läsa :)

Nu förstår jag lite mer varför Glinda från Oz såg lite paralleller med autism för de har vissa saker gemensamt.

Något jag undrar över är hur man själv då kan veta att man har hsp om man inte blivit undersökt av psykolog/psykiatriker och dylikt? Alltså hur vet man att ens känslor avviker från "normen" när man inte kan jämföra sina egna känslor med någon annans? Jag har en personlighetsstörning som jag inte hade en aning om förens jag blev diagnoserad med den. Jag trodde att alla upplevde saker likadant som jag gjorde, och tyckte istället att jag var värdelös då jag inte kunde hantera vanliga situationer. Jag känner igen mig en hel del på hps, men det behöver inte innebära att jag har det. För allt vi läser blandas med hur vi tolkar ord och innebörder, så hur ska man själv kunna bedömma att man har något? Det är det stora kruxet med självdiagnosering, för hur ska vi själva kunna veta om det vi känner är normalt/onormalt då vi egentligen inte har något att jämföra med och är alldeles för subjektiva rörande oss själva. Lite som en psykiatriker som inte får bedömma en närståendes problematik (ge diagnos) då hen är alldeles för inblandad och subjektiv.