Kände mig utpekad av polis! Har svårt att släppa det.
För drygt ett år sedan var jag ute på en promenad. Efter en stund satte jag mig på en stek för att vila benen (var en skogsstig). Då plötsligt stannar det en polis på motorcykel intill mig. Han tar av sig hjälmen och frågar mig hur länge jag suttit där och jag svarar ärligt att jag kanske suttit där i några minuter. Då berättar han att de letar efter en flicka som försvunnit. Jag blir ju såklart rätt paff och ställer några följdfrågor. Och så avslutar jag med att säga att jag ringer polisen om jag ser något. När jag har sagt det så stirrar han misstänkt på mig i några sekunder och jag ser i hans ögon att han misstänker att jag kan vara inblandad, sen tar han på sig hjälmen och åker vidare. Jag blir såklart livrädd och får katastroftankar om att jag ska bli oskyldigt häktad eller t.o.m. dömd för något av det värsta brott man kan göra. Det är ju inte första gången det har hänt (Kaj Linna, Thomas Quck, Lars Kihlstedt, Kevinfallet)... Livrädd går jag hem och efter några timmar så får jag veta att flickan var återfunnen och i säkerhet.
Det här har vållat mig stor jävla vånda sen dess. Framförallt så tänker jag på den där obehagliga polisens ögon och att han troligtvis i åtminstone en timme trodde att jag var den värsta sortens avart till människa som han helst skulle se död om han fått bestämma. Jag promenerar aldrig där längre. Har försökt men jag får sån jävla ångest när jag går där. Har också fått en fruktansvärd polisfrossa (fobi för poliser nästan). Så fort jag hör en polisbil får jag rysningar och numera så förknippar jag polisen med oskyldigt dömda och inte ett dugg på trygghet och ordning.
Min fråga är vad jag ska göra åt det här? Den här polisens dömande ögon har fastnat i min näthinna och varje kväll tänker jag på vad som skulle kunnat hänt om jag blev anklagad för ett så vidrigt brott som han misstänkte mig för