• Anonym (Norrlänning, 27)

    Stör mig på min sambo - behöver en paus?

    Jag har ett stort problem som tynger mig så mycket!

    Jag och min underbara sambo har varit tillsammans i snart 6 år. Vi träffades ganska unga (21 år) och bor tillsammans. MEN jag behöver space! Jag blir knäpp. Under våra år tillsammans har jag mått ganska dåligt, och på många sätt tappat bort mig själv i relationen. Mår därför ganska dåligt av att bo tillsammans - inte för det är nått fel på honom men för jag går med en stark känsla av att behöva vara "ensam", att jag aldrig fått prova på att bo själv, nyfikenhet på att vara singel, inte bry mig om något annat än mig själv, hitta tillbaka till vem jag är etc.... Jag är bitter och sur. Jag vill inte vara så - för det är inte jag! Vill känna mig fri och glad! Vi har i övrigt en bra relation och är verkligen "perfekta" för varandra på alla sätt o vis, så vill verkligen inte bara kasta honom åt skogen! Jag behöver bara en paus!! HJÄLP! 

    Kan tillägga att vi inte har något s*xliv eftersom jag känner såhär och är bitter. 

    Någon som känner igen sig eller har ett råd?

  • Svar på tråden Stör mig på min sambo - behöver en paus?
  • Anonym (Norrlänning, 27)
    Anonym (S) skrev 2018-05-22 20:44:20 följande:

    Jag skrev ett nästan identiskt inlägg här för snart 6 år sedan. Fick ungefär samma svar som du har fått.

    Jag gjorde slut. Bodde själv. Dejtade. Föll tillslut för mannen jag är med nu. Vad jag insåg? Det är jättetråkigt att bo själv. Det är inte min grej att dejta - trivs bäst i ett förhållande. Jag och mitt ex var HELT FEL för varandra! Det skulle nog även han skriva under på, med facit i hand, även om han då ville att vi skulle försöka igen.

    Jag gifter mig i juli, med en man som aldrig kväver mig, som jag har fantastiskt sex med, som kompletterar mig, och som har samma mål och värderingar som mig.


    WOW, det låter helt fantastiskt det som ni har nu! Hur länge har ni varit tillsammans? Det är verkligen det jag drömmer om. Vi har inte haft ett fungerade sexliv på 4 år, pga mig. Och jag ser inte något ljus i den tunneln tyvärr. 

    Hur gammal är du? Hur såg ditt och ditt ex förhållande ut? 

    Jag känner lite stress och press över att vilja ha barn innan 30, men det är kanske något man får släppa.
  • Anonym (Norrlänning, 27)
    Anonym (C) skrev 2018-05-22 20:38:09 följande:

    Ja det är lite tokigt att inte prova på att bo ensam innan man flyttar ihop. Jag menar inte för att ligga runt, men för att se hur man vill leva med mat, inredning, dygnsrytm osv, vad som passar en själv. Men gjort är gjort. Däremot att prova på att vara singel kan väl vara detsamma. Den som är singel och träffar rätt senare kan ju sakna att att haft en ungdomskärlek, den som är singel länge kan känna sej annorlunda och ratad, den som har mpnga korta förhållanden kan undra varför det aldrig blir rätt. Du kan liksom bara göra på ett sätt, man missar alltid de andra sätten.

    När man går in i ett monogam seriöst förhållande så säjer man adjö till singellivet och det är en liten nackdel, om man gillar spänningen i en nyförälskelse eller passion.

    Kanske kunde ni vara särbo ett tag, är det ingen av er som ska plugga i en annan stad ett tag så att det blir en naturlig paus? Kan du arbeta en säsong utomlands eller j en annan stad?


    Jag fick faktiskt ett temporärt jobb på en annan ort och bott borta i 6 månader snart. Ska flytta hem till vår gemensamma lägenhet om ca. 1 månad. Det har varit så skönt att bo själv, och jag känner verkligen att jag behövt/behöver det. Jag har äntligen kunnat prioritera mig själv 100% vilket jag automatiskt inte gör i vår relation (mitt eget fel).  
  • Fredrica
    Anonym (Norrlänning, 27) skrev 2018-05-20 22:07:34 följande:

    Jag har ett stort problem som tynger mig så mycket!

    Jag och min underbara sambo har varit tillsammans i snart 6 år. Vi träffades ganska unga (21 år) och bor tillsammans. MEN jag behöver space! Jag blir knäpp. Under våra år tillsammans har jag mått ganska dåligt, och på många sätt tappat bort mig själv i relationen. Mår därför ganska dåligt av att bo tillsammans - inte för det är nått fel på honom men för jag går med en stark känsla av att behöva vara "ensam", att jag aldrig fått prova på att bo själv, nyfikenhet på att vara singel, inte bry mig om något annat än mig själv, hitta tillbaka till vem jag är etc.... Jag är bitter och sur. Jag vill inte vara så - för det är inte jag! Vill känna mig fri och glad! Vi har i övrigt en bra relation och är verkligen "perfekta" för varandra på alla sätt o vis, så vill verkligen inte bara kasta honom åt skogen! Jag behöver bara en paus!! HJÄLP! 

    Kan tillägga att vi inte har något s*xliv eftersom jag känner såhär och är bitter. 

    Någon som känner igen sig eller har ett råd?


    Bryt upp och lev ditt liv. Avsluta relationen. Vänd blad.

    Det du tänker och känner betyder att relationen nått sitt slut och att du behöver förändring. Var inte rädd för förändring. Släpp dig själv fri.

    Lycka till
  • Anonym (Bryt upp!)
    Anonym (Norrlänning, 27) skrev 2018-05-20 22:07:34 följande:

    Jag har ett stort problem som tynger mig så mycket!

    Jag och min underbara sambo har varit tillsammans i snart 6 år. Vi träffades ganska unga (21 år) och bor tillsammans. MEN jag behöver space! Jag blir knäpp. Under våra år tillsammans har jag mått ganska dåligt, och på många sätt tappat bort mig själv i relationen. Mår därför ganska dåligt av att bo tillsammans - inte för det är nått fel på honom men för jag går med en stark känsla av att behöva vara "ensam", att jag aldrig fått prova på att bo själv, nyfikenhet på att vara singel, inte bry mig om något annat än mig själv, hitta tillbaka till vem jag är etc.... Jag är bitter och sur. Jag vill inte vara så - för det är inte jag! Vill känna mig fri och glad! Vi har i övrigt en bra relation och är verkligen "perfekta" för varandra på alla sätt o vis, så vill verkligen inte bara kasta honom åt skogen! Jag behöver bara en paus!! HJÄLP! 

    Kan tillägga att vi inte har något s*xliv eftersom jag känner såhär och är bitter. 

    Någon som känner igen sig eller har ett råd?


    Bara att du tänker såhär betyder att du redan är på väg från ert förhållande. Jag och mitt ex har ungefär samma historia som er med skillnaden att vi träffades när vi var 18. Efter 11 år lämnade jag efter att under flera år haft samma känslor som du. Det var iofs några andra saker som gjorde beslutet enkelt men hur som helst så har jag aldrig ångrat det. Så jag säger, lämna nu om du känt så här under en längre tid.
  • Anonym (Norrlänning, 27)
    Anonym (Bryt upp!) skrev 2018-05-25 04:46:38 följande:
    Bara att du tänker såhär betyder att du redan är på väg från ert förhållande. Jag och mitt ex har ungefär samma historia som er med skillnaden att vi träffades när vi var 18. Efter 11 år lämnade jag efter att under flera år haft samma känslor som du. Det var iofs några andra saker som gjorde beslutet enkelt men hur som helst så har jag aldrig ångrat det. Så jag säger, lämna nu om du känt så här under en längre tid.
    Jag tycker de värsta  är att vi verkligen är bästa vänner också. Han är mitt allt, kände du också så?
  • Anonym (Bryt upp!)
    Anonym (Norrlänning, 27) skrev 2018-05-26 14:11:11 följande:

    Jag tycker de värsta  är att vi verkligen är bästa vänner också. Han är mitt allt, kände du också så?


    Ja, han var verkligen min bästa vän...men i ett förhållande behövs ju lite passion och glöd också, inte bara vänskap. Efter mycket tankearbete kom jag fram till att vi hade tappat respekten för varandra och det var nog det som blev det stora fallet för oss. Jag tror att den stora frågan du behöver ställa dig är om du VILL göra ert förhållande bättre. Med vilja kommer man otroligt långt men om viljan inte finns så kommer den heller aldrig komma och då är det lika bra att lämna. Skitjobbigt var det i början tills jag hade insett att jag faktiskt är en person utanför vårt förhållande med egna viljor och syn på livet som dessutom klarar sig fantastiskt bra på egna ben!
  • Anonym (Norrlänning, 27)
    Anonym (Bryt upp!) skrev 2018-05-26 14:34:07 följande:
    Ja, han var verkligen min bästa vän...men i ett förhållande behövs ju lite passion och glöd också, inte bara vänskap. Efter mycket tankearbete kom jag fram till att vi hade tappat respekten för varandra och det var nog det som blev det stora fallet för oss. Jag tror att den stora frågan du behöver ställa dig är om du VILL göra ert förhållande bättre. Med vilja kommer man otroligt långt men om viljan inte finns så kommer den heller aldrig komma och då är det lika bra att lämna. Skitjobbigt var det i början tills jag hade insett att jag faktiskt är en person utanför vårt förhållande med egna viljor och syn på livet som dessutom klarar sig fantastiskt bra på egna ben!
    Men glöd och passion är vell en ganska kortsiktig sak - eller? Jag har läst många som tänker att de kommer bli likadant med näste man.. att man tappar attraktionen osv efter ett tag och att jag skulle vara dum som lämnade pga. det. 

    Hur fungerade ert sexliv? Hur kände du för honom?
  • Sharper

    Förstår din känsla. Har gått isär med mina barns pappa 2 gånger. Första gången bodde jag sjölv typ 1 månad innan vi flyttade ihop igen (var slut I 8 veckor och vi bodde helt isär typ 3 månader) andra gången bodde jag själv 1 månad innan jag träffade min nuvarande (1 år sen). Har varit mycket på gården sen vi träffades och i december flyttade jag hit på heltid så att säga. Det är dom perioderna jag bott själv. Första gången var det så skönt att bo själv och jag önskar idag att jag hade bott själv längre. Nu andra gången var det skönt tills jag märkte att det fungerade så bra med min nya. Ibland saknar jag att bo själv mest för att det kan bli mycket Då jag har 2 barn och han har 2 barn men vi löser sånt ganska bra ändå:)

  • Anonym (Beundrar din karaktär)
    Anonym (Norrlänning, 27) skrev 2018-05-26 17:48:27 följande:

    Men glöd och passion är vell en ganska kortsiktig sak - eller? Jag har läst många som tänker att de kommer bli likadant med näste man.. att man tappar attraktionen osv efter ett tag och att jag skulle vara dum som lämnade pga. det. 

    Hur fungerade ert sexliv? Hur kände du för honom?


    Var försiktig med råden från flocken kvinnor som i alls trådar överallt utan reflektion, djupare ansvar direkt och alltid råder alla av samma kön att lämna, dumpa och leva i härlig frihet! Om det är män som frågar nåt så får de skäll som de scumbags de ju måste vara. Det är så tröttsamt att läsa. Lika tröttsamt som SD-rassarna som dominerar Flashback. De tjejerna förstör forat med sin ytliga girl power. Dags för man power, eller hellre humanism. Relationer ör sköra ting, de utvecklas, vårdas eller slarvas med och det ör inte lött att hitta äkta kärlek.

    Var rädda om varandra.
  • Anonym (Bryt upp!)
    Anonym (Norrlänning, 27) skrev 2018-05-26 17:48:27 följande:

    Men glöd och passion är vell en ganska kortsiktig sak - eller? Jag har läst många som tänker att de kommer bli likadant med näste man.. att man tappar attraktionen osv efter ett tag och att jag skulle vara dum som lämnade pga. det. 

    Hur fungerade ert sexliv? Hur kände du för honom?


    Självklart kan man inte känna glöd och passion hela tiden men vi blev tillslut två nära vänner som levde under samma tak. Vi hade inget sexliv att tala om sista året, kanske en gång var tredje månad när vi hade druckit alkohol på någon fest eller så. Så jag tycker absolut att det måste finnas lite glöd och passion då och då.
  • KimLinnefeldt

    Levde med min exfru i 20 år. Vi hade sexliv, vi var goda vänner, vi fick två fina barn. Men hon kände nog som du, hon blev allt mer irriterad på mig, längtade ut. Vi flyttade isär och gick i parterapi.

    Det slutade med att jag tröttnade, efter några månader. Insåg att vi aldrig skulle hitta tillbaka till varann. Och hennes ständiga irritation på mig och klagomål nötte ner mitt självförtroende. 

    Jag gick igenom en kris vid skilsmässan, men hade också otroligt lyckliga fria känslor. Äntligen slapp jag allt gnöl. 

    Långt efteråt kom jag på att jag nog egentligen inte älskade henne heller, vi hade bara fortsatt av vana, och av min rädsla att bli ensam och att "misslyckas" med äktenskapet.

    Något år senare träffade jag en ny kvinna, som jag nu levt med i 20 år. Vi är kära, passionerade i perioder, älskar att göra saker tillsammans, försöker pigga upp sexlivet på olika sätt.

    Men det är omöjligt att råda någon annan. Min väg är inte din väg. Man provar sig fram. Ibland blir det knas, men de val man gör har ofta goda motiv. Jag hade aldrig flyttat ifrån nr 1, men är så glad idag att hon orkade ta det initiativet. Och vi är vänner idag, samarbetar kring barn och barnbarn.

  • Anonym (C)
    Anonym (Beundrar din karaktär) skrev 2018-05-26 18:15:56 följande:

    Var försiktig med råden från flocken kvinnor som i alls trådar överallt utan reflektion, djupare ansvar direkt och alltid råder alla av samma kön att lämna, dumpa och leva i härlig frihet! Om det är män som frågar nåt så får de skäll som de scumbags de ju måste vara. Det är så tröttsamt att läsa. Lika tröttsamt som SD-rassarna som dominerar Flashback. De tjejerna förstör forat med sin ytliga girl power. Dags för man power, eller hellre humanism. Relationer ör sköra ting, de utvecklas, vårdas eller slarvas med och det ör inte lött att hitta äkta kärlek.

    Var rädda om varandra.


    Jag har inte gett rådet att dumpa just i denna tråd men i flera av de väldigt snarlika som dykt upp på senare tid. Jag är definitivt ingen ytlig girlpowertjej utan en kvinna på 50+ som varit i samma förhållande i 30 år. Jag skulle ge exakt samma råd till personer oavsett kön. Jag, och många med mej tror jag, tycker absolut att man ska vårda relationer. Men när det handlar om unga människor som kämpar och sliter med förhållanden som verkar blivit fel redan tidigt i förhållandet så verkar det vara att göra det onödigt svårt för sej. Man kan säkert leva med vem som helat om man slår knut på sej och anpassar sej och finner sej i att leva utan attraktion och utan den rätta känslan. Men varför, när man är ung och har alla möjligheter att båda hittar ngn man passar bättre med utan att kämpa? Om man levt ihop i 10, 20 eller 40 år och drabbas av ohälsa, kris, bekymmer då finns all anledning att kämpa, om det finns barn eller åratal av lyckligt liv ihop. Men om det känns svårt och knepigt redan i början så är det inte konstruktivt att stå ut.

    Just ts verkar ju egentligen verkligen gilla sin kille och kanske mest saknar att aldrig ha bott ensam. Det låter absolut enklast att dela på sej ett tag och vara särbos. Men ts, isåfall ska ni vara jättenoga med att vara tydliga om villkoren. Ska ni vara ihop fast bo på varsitt håll bara? Eller ville du ha singelliv i betydelsen vara ihop med andra killar? Isåfall vill han antagligen ha samma möjlighet om inte annat så för sin sårade självkänslas skull. Tänk ut innan hur det skulle kännas, om du är ok med det. Kanske skulle det vara lättare för honom att acceptera om du pluggade eller jobbade på annan ort så att det blev naturligt och inte så dramatiskt att flytta isär.
  • Anonym (Norrlänning, 27)
    Anonym (C) skrev 2018-06-02 17:53:28 följande:
    Jag har inte gett rådet att dumpa just i denna tråd men i flera av de väldigt snarlika som dykt upp på senare tid. Jag är definitivt ingen ytlig girlpowertjej utan en kvinna på 50+ som varit i samma förhållande i 30 år. Jag skulle ge exakt samma råd till personer oavsett kön. Jag, och många med mej tror jag, tycker absolut att man ska vårda relationer. Men när det handlar om unga människor som kämpar och sliter med förhållanden som verkar blivit fel redan tidigt i förhållandet så verkar det vara att göra det onödigt svårt för sej. Man kan säkert leva med vem som helat om man slår knut på sej och anpassar sej och finner sej i att leva utan attraktion och utan den rätta känslan. Men varför, när man är ung och har alla möjligheter att båda hittar ngn man passar bättre med utan att kämpa? Om man levt ihop i 10, 20 eller 40 år och drabbas av ohälsa, kris, bekymmer då finns all anledning att kämpa, om det finns barn eller åratal av lyckligt liv ihop. Men om det känns svårt och knepigt redan i början så är det inte konstruktivt att stå ut.

    Just ts verkar ju egentligen verkligen gilla sin kille och kanske mest saknar att aldrig ha bott ensam. Det låter absolut enklast att dela på sej ett tag och vara särbos. Men ts, isåfall ska ni vara jättenoga med att vara tydliga om villkoren. Ska ni vara ihop fast bo på varsitt håll bara? Eller ville du ha singelliv i betydelsen vara ihop med andra killar? Isåfall vill han antagligen ha samma möjlighet om inte annat så för sin sårade självkänslas skull. Tänk ut innan hur det skulle kännas, om du är ok med det. Kanske skulle det vara lättare för honom att acceptera om du pluggade eller jobbade på annan ort så att det blev naturligt och inte så dramatiskt att flytta isär.
    Jag studerade faktist en kurs på 6 månader i vintras på annan ort. De va så skönt att bo själv, sköta sitt eget. Vi var ju fort. tillsammans men jag kände verkligen en helt annan frihet som jag längtat efter. Jag kunde ha ont i magen för att åka hem igen.. för även om ja hade mindre "roligt" på annan ort, dvs. inte mina vänner och familj där, så mådde ja ändå bättre. Svårt de här. Man vill så gärna, och det kan verkligen vara bra mellan oss när vi är 100% i detta och mår bra i oss själva. Men det händer inte allt för ofta. 
  • Anonym (Norrlänning, 27)
    Anonym (Norrlänning, 27) skrev 2018-06-03 13:52:35 följande:
    Jag studerade faktist en kurs på 6 månader i vintras på annan ort. De va så skönt att bo själv, sköta sitt eget. Vi var ju fort. tillsammans men jag kände verkligen en helt annan frihet som jag längtat efter. Jag kunde ha ont i magen för att åka hem igen.. för även om ja hade mindre "roligt" på annan ort, dvs. inte mina vänner och familj där, så mådde ja ändå bättre. Svårt de här. Man vill så gärna, och det kan verkligen vara bra mellan oss när vi är 100% i detta och mår bra i oss själva. Men det händer inte allt för ofta. 
    ... och för att förtydliga vad jag menar med att "det händer inte allt för ofta" så menar jag att mycket av min tid tas upp med irritation, oro, ångest, bitterhet eftersom jag kanske egentligen känner mig ganska kvävd och vill något annat.
Svar på tråden Stör mig på min sambo - behöver en paus?