Anonym (hela livet) skrev 2018-11-05 19:53:19 följande:
Jag började gå i sömnen när jag var 3 år, gick ut utomhus på natten så pappa fick låsa sovrumsdörren. Det händer fortfarande att jag går i sömnen numera som vuxen i 40-års åldern. Så gå i sömnen gör vissa hela livet.
Dottern har alltid haft en orolig sömn, som barn vaknade hon så fort vi lade henne ifrån oss och kunde bara somna på oss/i famnen. Nattetid kunde hon vakna 5-6 ggr per natt, jag tog upp henne, vaggade henne i famnen och hon somnade men så fort jag lade ner henne vaknade hon. Dagtid kunde hon aldrig sova middag i sin säng utan jag fick vagna henne till sömns. Hon har haft svårt att somna när hon blev äldre med och har ropat och haft sig på kvällarna. Sedan hon kunde gå upp ur sängen och gå själv har hon kommit till oss på natten men hon verkar inte veta om det/vara medveten om det, hon vet inte hur hon hamnat i vår säng. Ibland kommer hon upp innan vi har lagt oss och då hästar hon sina kläder och ska ta på sig och tror att hon ska gå till skolan osv osv
Det är väldigt jobbigt, jag har svårt att somna på kvällen för jag ligger på helspänn och lyssnar om hon vaknar, är rädd att hon ska gå upp och ut, gå in och väcka sin syster osv osv jag ligger beredd på att springa upp, hon och hennes syster kan aldrig sova borta inomhus med detta vilket innebär att vi aldrig har en barnfri tid och vi har också alltid barn i sängen. Önskar bara att det kunde sluta.