Orolig över barn skrev 2018-11-30 22:11:51 följande:
Det här med temperament är en tanke som jag fastnade för. Kan det vara det som ligger bakom?
Det är ju lite skillnad mellan den trotsiga 2,5 års ålder och 4 . Dessutom sonen är raka motsatta för flickan (som är lik med pappan). Jag är nästan orolig över pojkens beteende ibland. Nu kommer vi in i en helt annan tråd men kanske har det något att göra med deras relation. Pojken är energifyllt, arg och explosiv , han sparkar kastar eller får sönder något hela tiden. De slåss med storasystern i varannan timme. O andrasidan har han en väldigt känslig och ömsesidig personlighet, som behöver kramas och pussas mycket. Men är det något som han inte gillar då blir han vansinnigt och det yttre sig starkt. Ibland funderar jag att ringa BVC och gå på en utredning om han har någon diagnos eller varför är han så aggressiv ? Jag förklarar honom jämt att man slåss inte, kastar inte leksaker osv men det hjälper inte. Dessutom hittar han på ofta tex. vi leker tillsammans och han råkar sätta sig på en lego , det gör ju ont, han kommer gråtande och säger att pappa slog honom i rumpan. Vilket är ju inte sant, jag var ju med och såg vad som hände. Ställer hag följdfrågor kan han runda ut en hela saga av det .
Kan det vara så att pappan fick nog av pojkens beteende och därför behandlar han honom annorlunda ?
Han är i en sån ålder, så det behöver inte alls vara någon diagnos men det är klart att du kan ringa BVC och rådfråga dem om vad de tror.
Däremot tror jag att det kan handla om att pojken känner att flickan blir behandlad annorlunda! Då reagerar han utåt, bråkar med syrran, bråk med pappan. Kan vara pojkens sätt att visa att han inte mår bra i de här situationerna och eftersom han är så liten är det här det enda sättet han kan visa hur han känner.
Man kan läsa en hel del om barns utveckling och lite grovt kan man säga att det finns 2 typer av barn; en typ som speglar och tar efter förälderns beteende och en annan typ som gör precis motsatsen. Om barnen gör motsatsen upplever föräldrar det ofta som "besvärligt" men förstår inte att det beror på ens eget beteende i grunden. Den första typen uppfattas ofta som snäll och "duktig" , det är ett sätt att klara av att vara i sin miljö (i vissa fall är ju det inte bra heller. Ska man prata om spädbarn tex så kan barn tystna och verka avtrubbade om mamman inte tar hand om det på rätt sätt, dvs inte bryr sig om när barnet gråter för att det är hungrigt, inte har nära kroppskontakt, värme osv. Barnet kan bli närmast apatiskt = barnet gör som mamman gör, man speglar mamman. Barn som är av typ 2 fortsätter grina och göra väsen av sig för att få uppmärksamheten.
Ett sunt barn i en sund miljö utvecklar förstås flera olika sidor, men jag tänker att detta kan få dig att reflektera lite djupare över er miljö hemma, hur pappan beter sig och varför barnen beter sig på olika sätt. Visst har barn sin personlighet också, det måste förstås vägas in men eftersom du uppenbarligen ser ett problem och ett mönster hos pappan så är det superviktigt att ni tar tag i detta.
Om du googlar på barn och spegling, anknytning så kan du läsa lite mer.