Osäker på förhållandet

Hej,

Jag är 32 och min tjej (sambo) 30. Vi har bott i lite över 1,5 år.
Hon är bipolär typ 2 vilket jag visste innan, men märkt senaste tiden att det kan vara lite jobbigt ibland, men har väl på nåt sätt vant mig. Hon är väldigt svartsjuk samt på nåt sätt kontrollerande, dvs vill ha koll på vilka jag jobbar med (om det är tjejer), vart jag är osv. Jag är väldigt lugn och pålitlig och kommer alltid hem efter jobbet om jag inte gör något på kvällen, vilket jag säger till innan. Hon gillar inte när jag planerar nåt spontant efter jobbet, då hon hatar att vara själv hemma, och hon hinner inte alltid att planera in nåt då om jag gör nåt spontant, vilket krockade mycket förut i början, men jag har blivit bättre på att säga till innan.
Jag tror ovanstående handlar mycket om svartsjuka, och jag har tagit upp det ofta att det inte finns nåt att varar orolig över. Jag har aldrig varit otrogen och inte heller hennes ex. Jag har läst nånstans att bipolära kan ha mycket ångest i sig och det triggar väl igång allt om jag gör spontana saker eller är med annat folk när inte hon är med. Jag har tagit med henne på mina saker ibland, men då ingen av mina kompisar tar med sig sina tjejer så vill jag såklart vara själv med dom. Det är mina kompisar och inte gemensamma och det är nyttigt att vara ifrån varandra ibland, eller hur?

Hon tar mycket mediciner men hon jobbar iaf 100 % för närvarande. Det är mediciner för bipolariteten, sömnmedicin, sköldkörtel, magmedicin etc och nu det senaste mot mensen. Det är hela tiden nåt nytt och hon går till läkare ofta och psykiatriker. Utan att överdriva kommer jag knappt ihåg en dag utan att det var nåt som hade dykt upp. Allt detta i samband med att hon pratar mycket vad som hänt på hennes jobb för hon tar in så mycket intryck, och då pratar hon så detaljerat och önödigt så man somnar. Och sen har vi svartsjukan på detta. Allt ovan är så avtändande. Jag är inte lycklig, och jag undrar om det ska vara såhär? Hon är omtänksam och vill väl, men allt det här är så jäkla mycket bara. Hon kan snäsa om jag inte kommer ihåg nåt hon sagt, och då har jag sagt att hon pratar hela tiden så det är omöjligt att komma ihåg, medan hon glömmer ibland de få saker jag säger, med hänvisning att det inte är viktiga saker, vilket de mycket väl kan vara, men ändå, det är principen. Hon är också jättekänslig med sömn, så om hon blir väckt kan hon i princip inte somna om, det har jag sagt att det kan vara största utmaningen om vi skaffar barn, men jag är inte så på att skaffa det som det ser ut nu. Det känns som jag skulle få dra det största lasset, jag menar vissa dagar går hon inte jobbet för att hon har ont i magen eller sovit dåligt och behöver sova ut. Tänk om vi har barn också och jag jobbar, man kan inte fortsätta så. Och när hon är hemma så tar hon knappt tag i vardagssakerna utan sover till kanske 14, sen chillar och sen har det blivit kväll och då har jag kommit hem. Avtändande.

Hon pratar också väldigt negativt om det mesta (jobb,kollegor,familj,grannar,händelser) så det gör ju inte saken bättre. Det är ofta att "varför ska jag gå på den där julfesten på jobbet, är ändå tråkigt" eller "alla är idioter". Är inte så kul då att snacka som ni förstår.

Men iaf, hon vill nog väl och är omtänksam mot mig, men vet inte om det räcker. jag vet inte om jag kan gifta mig och skaffa barn med en sån person, men det är också taskigt att göra slut får att "du tar mycket mediciner och är allmänt ett problem". Än så länge har det inte gått ut över mitt liv förutom svartsjukan men det har jag sagt till på skarpen att det är bara att släppa det. Med mitt liv menar jag karriären och privata, men det är bara en tidsfråga känns det som. Förra veckan var hon hemma från jobbet och hade ont i magen igen och kände sig ensam och ville att jag skulle jobba hemma istället för hon var också svartsjuk då. Men då sa jag att det går för långt om du vill att jag ska strunta i jobbet och sitta hemma med dig. Hon verkade lyssna på det.

Jag tänker iaf att om det går ut för mycket över mitt liv så får jag göra slut. Jag gör inte slut bara för att nån tar medicin om ni undrar, utan det är själva sammanhanget och hur man beter sig som jag börjar ifrågasätta. Jag orkar inte med krävande personer, jag är själv väldigt lugn och sansad, medan hon kommer upp i varv hela tiden och pratar skit. 

Hur resonerar ni? Synpunkter? Vet att det blev mycket men tror det behövdes för att få perspektiv på vardagen.