Mobbning - är det vanligt att vara både offer och mobbare?
Vad tror ni, är det vanligt personer som mobbar andra själva blivit mobbade på något sätt? Antingen av föräldrar eller av andra? Så var det i alla fall för mig.. När jag blev mobbad och mådde riktigt dåligt började jag också själv mobba/frysa ut andra. Här nedan skriver jag ner min historia. Berätta gärna din historia, om du har en!
Jag tror att jag alltid varit lite annorlunda, lite utanför, ända sedan förskoleåldern. Hemma hade jag det inte alltid lätt, och fick vara med om en del både fysisk och psykisk misshandel. Kommer ihåg att jag redan på förskolan blev utfryst av i synnerhet en tjej, som fick med sig de andra. Jag fick inte vara med och leka. Samma tjej roade sig med att lura i mig saker, eftersom jag var så godtrogen och trodde på allt folk sa. I alla fall, där började det. Sen var det lite bättre i låg- och mellanstadiet, för att igen ta fart i högstadiet.
I högstadiet var det mest killarna som var elaka, kallade mig öknamn och äckliga saker, hur ful jag var, knuffade mig osv. Kommer tydligt ihåg när en kille knuffade till mig mot en av sina killkompisar, varpå killkompisen såg mycket äcklad ut och utbrast "uuusch fy fan" för att han råkade röra vid mig. Sen skrattade dom... Samtidigt som killarna trakasserade mig år efter år började jag och en kompis frysa ut en tjej som ville vara kompis med oss. Men vi var inte intresserade av att ha en tredje medlem i vårt gäng, och hon gav sig inte, så vi hittade t.ex. på ett öknamn så att vi kunde prata om henne medans hon var där, utan att hon fattade osv. Frös ut henne och ignorerade henne ibland för att vi helt enkelt inte ville umgås med henne. Jag kommer ihåg att det kändes ganska skönt, att ha någon slags makt när man alltid varit van vid att vara den som är maktlös. Självklart blev hon väldigt ledsen och det hela resulterade i samtal hos skolkuratorn.
I början av gymnasiet blev mobbningen mot mig som värst. Den skedde i bussen, där även yngre elever från högstadiet åkte med. Några killar som var flera år yngre än mig gav sig på mig. Sparkade i ryggstödet, rev mig i håret, slet av mig mössan och kastade runt den, kallade mig öknamn, retade verkligen gallfebern på mig. Samtidigt hade jag det kämpigt hemma med en psykiskt sjuk förälder, och jag höll på att bryta ihop flera gånger när busskillarna höll på. En gång gjorde jag det faktiskt, och slog en av dem allt vad jag orkade flera gånger med tårar i ögonen. Vid den tiden hade jag inga vänner heller. Jag vände min ilska mot min psykiskt sjuka förälder, den som stått för största delen av den psykiska och fysiska misshandeln under min uppväxt. Det låter lite konstigt, men jag började mobba min förälder... Och min förälder var i en sådan utsatt position att hen accepterade det. Jag kunde säga riktigt elaka saker och kritisera allt hen gjorde, vara en riktig översittare som kommenterade hur hen gick, hur hen höll i gaffeln, hur hen klädde sig m.m. Detta samtidigt som jag mådde väldigt dåligt själv.
Så här i efterhand hade jag helt klart behövt någon att prata med när det gällde mobbningen mot mig redan i högstadiet. Jag höll det inom mig, att berätta för någon vuxen fanns nog inte ens på kartan..