hur tänker ni med ivf

Jag fattar, du vill provocera.

Men du vet uppenbarligen inget om kraven kring adoption. Läs gärna på lite om det om du vill göra en trovärdig trådstart.

Det finns väldigt få barn som är tillgängliga för internationell adoption idag (och i stort sett inga alls inom Sverige). Och visst lägger man pengar på ivf, men det är ju ändå bara en bråkdel av vad det faktiskt kostar att ha barnet sedan. (Adoption är f ö inte gratis heller)

Det här med att "bara gå och adoptera" är en sån jäkla kliché. Människor som säger det har INGEN koll på vad som krävs för att få ett barn via adoption. Plus att alla har rätt att försöka få sina egna barn. Många vill uppleva en graviditet också. Och det att se sig själv i sitt barn du, det är en häftig grej. Värd att lägga ut mycket pengar på

Har du tänkt på att alla inte får adoptera? Om du äter någon medicin, har kronisk sjukdom, har psykisk ohälsa, är tillsammans med en person av samma kön

Eftersom du skriver så trevligt ska jag givetvis svara:

Vi tittade först på adoption, men vår kommun håller stenhårt på att den rekommenderade högsta åldern (43) för ena parten är absolut låg och de nekar då alltid, oavsett parets övriga förutsättningar. Detta skiljer alltså beroende på var i landet du bor, på många ställen tittar man på helheten och ser åldern just som en rekommendation.

Ivf med parets egna "bidrag" kan jag förstå.
Däremot att använda andra, okändas spermier/ägg är för mig obegripligt.

Varför?

Måste det vara begripligt för dig då? Det räcker ju gott och väl med att det funkar för andra. Men det är ju som med allt annat: omöjligt att bedöma innan man själv hamnat i den sitsen.

- Det är mycket dyrare att adoptera än att göra IVF även om man betalar själv (många får det betalt), om du inte behöver göra väldigt många privatfinansierade försök.

- Det finns mängder med krav på de som ska adoptera (länderna har en massa olika krav). Många lever inte upp till samtliga krav utan att det på något sätt betyder att de skulle bli dåliga föräldrar.

- Adoption är en väldigt lång och krånglig process med massa utredningar, pappersarbete, ansökningar och väntetid. Ofta många års väntetid (och med ålderskraven som finns får länderna gör det adoption för vissa helt omöjligt bara pga det, sen finns det massa andra krav också).

- Det finns fler som vill adoptera än det finns barn tillgängliga för adoption, det är därför det är så lång kö. Alla barn som bor på barnhem eller kan verka övergivna är inte tillgängliga för adoption eftersom det finns en känd biologisk familjemedlem/släkting som motsäger sig att barnet ska få adopteras men ändå inte kan/vill ta hand om barnet själv, i alla fall inte i nuläget.

- När man adopterar får man väldigt sällan en bebis nuförtiden, och definitivt ingen nyfödd. Man får räkna med att barnet är ett par/några år gammalt (och är du ensamstående får du ofta inte ens ansöka om att adoptera barn som är under 9 år, med undantag för barn med kända särskilda behov). Ofta har de också särskilda behov - fysiska och/eller psykiska handikapp, sjukdomar och/eller diagnoser. (Och ja man kan få ett sjukt eller handikappat barn eller ett barn med diagnoser när man skaffar biologiska barn också men man har ändå en god chans att inte få det. Att medvetet adoptera ett handikappat barn som är några/ett par år gammalt och gått igenom trauman är inte samma sak).

- Alla barn som blir adopterade har gått igenom trauma och sorg. De har alla blivit bortlämnade. Många har dessutom spenderat sin första tid på dåliga barnhem där de inte fått en riktig anknytning till någon, legat i sin säng mestadelen av tiden och inte fått någon stimulans. De är ofta väldigt små i storlek jämfört med sin ålder, ligger efter utvecklingsmässigt (inte sällan ligger de flera år efter) och har ofta svårt att knyta an till andra eftersom de inte fått lära sig det under bebistiden. Det är många som utvecklar reactive attachment disorder (läs på om det), vilket är hemskt får både familjen och barnet och dessa barn kräver väldigt väldigt mycket av föräldrarna, eventuella syskon och vården.

- Många vill uppleva graviditet, förlossning och bebistiden.

- Många vill ha genetiska barn för att fortsätta sin familjs blodlinje eller ha ett barn som är hälften dem och hälften deras partner.

- Många känner att de inte skulle älska ett adopterat barn lika mycket eller på samma sätt som ett biologiskt och då är det givetvis inte rätt varken mot adoptivbarnet eller adoptivföräldrarna att gå igenom med adoption.

För övrigt, man kan adoptera oavsett om man kan skaffa barn utan ivf/annan medicinsk hjälp eller inte. Det faller inte på de som har fertilitetsproblem att adoptera. Det är inte mer egoistiskt att skaffa biologiska barn bara för att man behöver hjälp att bli gravid än det är att skaffa biologiska barn utan att man behöver hjälp. Tucker du att det är egoistiskt att skaffa biologiska barn istället för att adoptera så får du adoptera och så får andra göra det som passar dem bäst.

Tja, för att generna saknas.Nej, det måste det inte. Jag svarade bara på ts fråga.

Du har helt missat diskussionerna som kritiserar adoption för att i många fall innebära människohandel? När efterfrågan på barn att adoptera är större än utbudet av barn som faktiskt är helt oönskade så ser folk alltid en möjlighet att tjäna pengar. Att gå runt och tro att adoption är nån slags hjälteinsats mot stackars föräldralösa barn är så jävla förlegat. Det är adoptanternas behov som styr marknaden, inte barnens.

Många adopterade lider också av svåra trauman just för att dom blivit adopterade, flyttade till en annan kultur, och på ett eller annat sätt setts som annorlunda, aldrig helt kunnat identifiera sig som nåt och utsatts för rasism i det nya landet. Det görs idag mycket mer moderna insatser för att hjälpa barnen och deras biologiska föräldrar eller andra nära släktingar att hålla ihop, vilket givetvis alltid är att föredra när man ser till barnets välmående.