Jag har förstört allt

Nej, tror inte han skulle förstå riktigt.. är också rädd att han skulle se på mig annorlunda om jag sa att det faktiskt är något som är fel på mig.

Jag har själv en EIPS diagnos och lever i en samborelation sen ett antal år tillbaka och om du helhjärtat vill satsa på denna kille så är mitt råd att du är ärlig mot honom. Ju förr desto bättre. Du vill väl inte leva i en lögn resten av ditt liv?

Går du i terapi/någon form av behandling? Om inte, så gör det. Du kommer då att få många bra verktyg för att kunna hantera dina känslor och tankar.

I övrigt så håller jag med andra som redan skrivit att den här killen inte verkar vara särskilt mycket att hänga i granen, så att säga. Världen går inte under för att en relation tar slut, även fast det känns så.

Tycker också att det är taskig av dig att lägga ditt månde i händerna på honom. Jag vet inte hur gammal du är, men jag förmodar att du är gammal nog att kunna ta ansvar för ditt eget liv och dina handlingar, så skyll inte ifrån dig på honom. Det är knappast hans fel att dina föräldrar reser bort eller att du inte har några vänner. Varför följde du inte med dina föräldrar till din bror? Visste pojkvännen om att dina föräldrar rest bort?

Jag har själv en EIPS diagnos och lever i en samborelation sen ett antal år tillbaka och om du helhjärtat vill satsa på denna kille så är mitt råd att du är ärlig mot honom. Ju förr desto bättre. Du vill väl inte leva i en lögn resten av ditt liv?

Går du i terapi/någon form av behandling? Om inte, så gör det. Du kommer då att få många bra verktyg för att kunna hantera dina känslor och tankar.

I övrigt så håller jag med andra som redan skrivit att den här killen inte verkar vara särskilt mycket att hänga i granen, så att säga. Världen går inte under för att en relation tar slut, även fast det känns så.

Tycker också att det är taskig av dig att lägga ditt månde i händerna på honom. Jag vet inte hur gammal du är, men jag förmodar att du är gammal nog att kunna ta ansvar för ditt eget liv och dina handlingar, så skyll inte ifrån dig på honom. Det är knappast hans fel att dina föräldrar reser bort eller att du inte har några vänner. Varför följde du inte med dina föräldrar till din bror? Visste pojkvännen om att dina föräldrar rest bort?

Alltså nu har jag ju inte berättat särskilt ingående om varför han åkte tidigare till detta land, och det kommer jag inte göra heller men det har varit bra anledningar, ingenting som stört mig så förutom att det är jobbigt som det är att vi redan har distansförhållande o att vara borta från varandra lite längre är ju såklart svårt. Men denna gången åkte han bara för hans mamma ville dit men hon ville inte köra, o enligt deras kultur så kan han inte bara säga nej till henne o skita i att följa med.. något jag blev väldigt upprörd över för hade sett fram emot att vi skulle få spendera denna veckan eller iallafall några dagar ensamma hemma eftersom vi inte får särskilt mycket tid annars när mina föräldrar är hemma.

Ja han visste det och jag hade pratat om detta länge o då har han indirekt sagt att han vill komma precis som jag velat att han ska komma hit, men sen förra helgen så sa han att han ville va hemma för han varit borta så mycket, men åker bara några dagar senare bort igen, 12 timmars bilfärd dessutom pga hans mamma men han kunde inte tänka sig åka nån timme för min skull, och det va det jag blev riktigt ledsen över.

Och ja som sagt jag vet att det va fel av mig att lägga allt på honom.

Det verkar dock som vi har löst det nu, förstår inte hur jag haft sån tur att ha någon som är så förlåtande och förstående även fast han inte vet om min situation och kriget som pågår inom mig med mina starka känslor, jag förstår att det är svårt för er att förstå situationen exakt för hur ingående jag än skulle berätta om oss,

Vår relation och det som hände så skulle ni ändå inte kunna förstå att till 100, och ni skulle bara få min version av allt. Men i mina ögon så är han the one, därför va jag så otroligt rädd att jag förstört allt med mitt utbrott igår, och att han skulle hata mig.. vilket han uttryckligen sa nu att han inte gör, att han älskar mig men att mitt beteende inte va okej, vilket jag förstått själv sen innan.

Själva är det bara din version vi uppfattar, så är det ju i alla inlägg man läser på allehanda forum, Facebook, Instagram etc och lika självklart är det att det är svårt för någon annan att kunna sätta sig in i din situation till 100 %, men ju mer du förklarar ju enklare är det att förstå.

Din kille kör en 12 timmar lång bilfärd för att hälsa på släktingar i ett annat land och han kan, enligt sin kultur, inte säga nej till sin mamma och ändå så anser du att han väljer bort att vara med dig låter väldigt ologiskt i min värld. Han hade ju inget annat val än att åka?!

Eftersom att han förlåtit dig nu (och även tidigare) så tycker jag du är skyldig honom att förklara varför du beter sig som du gör, berätta anledningen till dina utbrott och för er bådas skull så tycker jag att du bör påbörja en behandling i form av MBT eller liknande, om du inte redan går någon form av behandling/terapi, som sagt..

Ja men jag visste inte det förens efteråt för han förklarade aldrig under tiden som mitt utbrott pågick utan försökte bara göra mig glad eller lugna mig. Sen hade han precis varit där i 2 veckor, alltså han kom inte ens hem för en vecka sen, och ett problem vi har är att han åker dit för ofta, visserligen av anledningar men det är påfrestande för vårt förhållande. Jag känner ju typ att jag försöker få det o funka men han fortsätter bara o dra dit titt som tätt, men han vill aldrig att jag ska följa med eller nåt trots att hans släktingar vill träffa mig. Och vi försöker skaffa lägenhet och sånt men det går liksom inte för han kan aldrig stanna hemma så vi kan aldrig boka in visningar, och vi vill flytta till hans stad så det är han som behöver gå på visningarna då jag inte kan ta ledigt för att åka fram o tillbaka till hans stad för en visning då jag har en vårdnadshavare man inte bara kan lämna hur som helst och hoppas att andra ska lösa det.

Mitt problem med allt är att jag känner att han alltid väljer bort mig, oavsett om saker är viktiga eller inte, men om han inte har nåt alls, då duger jag typ. Men samtidigt vet jag att det inte är så han tänker men det är dem negativa tankarna som kommer upp i mitt huvud, sen tänker jag att han inte älskar mig eller att han tröttnat på mig trots att han inte sagt det eller sagt något dåligt alls..

Ibland behöver man ta ett, eller flera, djupa andetag och faktiskt lyssna på sina nära och kära innan man agerar utifrån sin känsla. Detta, och mycket annat, kommer du att få lära dig om du går i en behandling, vilket jag antar att du inte gör idagsläget, eftersom du undviker att svara på frågan.

Om du upplever att du försöker få er relation att fungera och du inte får något gensvar från din pojkvän så ser jag ingen anledning till varför du ska vara kvar i relationen.

Din vårdnadshavare antar jag är en förälder/båda dina föräldrar?! Varför skulle du inte kunna lämna dem för en eller ett par dagar? Är du inte myndig?

Börja ta ansvar för ditt liv och dina handlingar istället för att komma med ursäkter och undanflykter.

Haha! Vårdtagare, mitt jobb är att jag är personlig assistent, och personen jag har hand om refererar man som sin vårdtagare. Självklart är jag myndig.