• Anonym (Y)

    Jag har ingenstans att vända mig så nu ber jag FL om råd

    Jag vet inte om såren jag har från barndomen någonsin kommer att läka. Jag hade två föräldrar som konstant kritiserade mig för alla möjliga saker jag gjorde som barn. Jag fick höra att jag var jobbig, att jag var envis, att jag var skrikig etc. Hela tiden blev jag kritiserad för den jag var.

    När jag kom upp i tonåren blev det värre för då kom hot in i bilden. Mamma och pappa märkte att jag hade en stor skräck och det var att dom skulle skilja sig. Jag tror att det berodde på en separationsångest. Därför hotade dom konstant med att dom skulle skilja sig och jag blev alltid jätterädd när dom sa det. Dessutom blev min pappa mer och mer elak. Han var sällan fysisk men psykiskt var han en skräck. Han skrek mig ofta i ansiktet och tryckte upp mig mot väggen och skrek i ansiktet. Dessutom tafsade han på mig och han favoriserade min bror. Idag har jag seriösa tankar på att misshandla äcklet för allt han gjort!

    Det här gjorde mig väldigt sårbar men samtidigt sökte jag mig alltid till dåliga relationer. Därför blev jag ett lätt mobboffer i skolan. Eftersom att jag hade en så dålig självkänsla så kunde jag inte försvara mig. Allt detta har också satt spår.

    På kärleksfronten så har jag återigen pga dålig självkänsla aldrig vågat ta initiativ så det har varit svårt. Dom gånger jag haft något har det slutat i katastrof med brustna hjärtan.

    Allt detta mår jag så jävla dåligt över. Jag har lidit av panikångest, depressioner och missbruk. Jag har försökt att prata ut med mina föräldrar men dom lyssnar inte och vägrar se sin del av ansvaret till mitt dåliga mående! Jag har försökt att gå vidare i livet och sluta tänka på detta men ingenting fungerar. Jag börjar tro att jag aldrig kommer att kunna må bra igen! Därför har jag inga höga tankar om min framtid alls för oavsett vad jag gör så kommer det här alltid att finnas med mig!

  • Svar på tråden Jag har ingenstans att vända mig så nu ber jag FL om råd
  • oanonym

    Har du sökt hjälp för detta någon gång?

    Det låter som du skulle behöva både prata och kanske medicinera.

  • Anonym (Y)
    oanonym skrev 2019-04-16 18:14:38 följande:

    Har du sökt hjälp för detta någon gång?

    Det låter som du skulle behöva både prata och kanske medicinera.


    Jo jag har sökt hjälp. Problemet är att terapin var via vårdcentralen så det var bara ett antal samtal jag hade rätt till. Jag fick då förslag om att börja medicinera och det ville jag inte då vilket jag faktiskt börjar ångra.

    Min mamma har fortfarande ett sjukligt kontrollbehov och det har också påverkat många av mina beslut. För om jag inte gör som hon säger terroriserar hon mig med telefonsamtal där hon skriker som en galning. Lägger jag bara på fortsätter hon att skriva. Senast var det drygt 15 sms på mindre än en timme. Om jag inte svarar ringer hon tillslut polisen och anmäler mig försvunnen!

    Och iom mitt svaga psyke så orkar jag inte stå emot. Varför jag nämner det här är för att det var hon som bestämde att jag inte skulle ta medicin.
  • oanonym
    Anonym (Y) skrev 2019-04-16 18:24:20 följande:

    Jo jag har sökt hjälp. Problemet är att terapin var via vårdcentralen så det var bara ett antal samtal jag hade rätt till. Jag fick då förslag om att börja medicinera och det ville jag inte då vilket jag faktiskt börjar ångra.

    Min mamma har fortfarande ett sjukligt kontrollbehov och det har också påverkat många av mina beslut. För om jag inte gör som hon säger terroriserar hon mig med telefonsamtal där hon skriker som en galning. Lägger jag bara på fortsätter hon att skriva. Senast var det drygt 15 sms på mindre än en timme. Om jag inte svarar ringer hon tillslut polisen och anmäler mig försvunnen!

    Och iom mitt svaga psyke så orkar jag inte stå emot. Varför jag nämner det här är för att det var hon som bestämde att jag inte skulle ta medicin.


    Du kan ju gå till läkare igen, bara för att diskutera medicin?

    Din familjesituation låter väldigt jobbig och är säkert en bidragande orsak till ditt mående.
  • Anonym (mmm)
    Anonym (Y) skrev 2019-04-16 18:24:20 följande:
    Jo jag har sökt hjälp. Problemet är att terapin var via vårdcentralen så det var bara ett antal samtal jag hade rätt till. Jag fick då förslag om att börja medicinera och det ville jag inte då vilket jag faktiskt börjar ångra.

    Min mamma har fortfarande ett sjukligt kontrollbehov och det har också påverkat många av mina beslut. För om jag inte gör som hon säger terroriserar hon mig med telefonsamtal där hon skriker som en galning. Lägger jag bara på fortsätter hon att skriva. Senast var det drygt 15 sms på mindre än en timme. Om jag inte svarar ringer hon tillslut polisen och anmäler mig försvunnen!

    Och iom mitt svaga psyke så orkar jag inte stå emot. Varför jag nämner det här är för att det var hon som bestämde att jag inte skulle ta medicin.
    Men gud! Sluta ha kontakt med dem, de är ju rent sjuka i huvudet!  Blocka överallt det går, och sen byter du telefonnummer! Flytta helst också. 
  • Anonym (Aldrig ensam)

    Hej. Har oxå trauman från barndomen i bagaget som påverkat mina val, mitt levande och min syn på mig själv. Men man har ett ansvar för sitt liv och den bistra sanningen är att bara du kan förändra dig själv och dina val. Det är tufft men det går och du förtjänar ett bra liv.

    Mina lärdomar:

    1: Förlåt dig själv och bär inte på andras val, skuld eller känslor.

    2: Ta hjälp, kognitiv terapi hjälpte mig att hitta verktygen för läkning. Hitta din metod och ge aldrig upp, ställ krav på sjukvården.

    3: Föräldrarna är inte mitt ansvar! Jag försökte länge få lin mor att förstå, sen insåg jag att jag bara blev nerbruten av det och accepterade hennes oförmåga.

    4: Var tydlig. Sätt spelregler vad som är ok i ditt liv, dina värderingar och omge dig av människor som delar dessa. Betyder det att bryta med familjen så gör det, jag umgicks med min mor vid högtider när andra var med aldrig annars.

    Kämpa för dig!! Kram

  • Egon den stora

    Du behöver hjälp på flera plan känner jag.

    Har du några vänner som stöd? Är du aktiv i någon förening? Din mamma behöver du förmodligen blockera även om jag förstår att det är svårt.

  • plättarmedsylt
    Anonym (Y) skrev 2019-04-16 18:24:20 följande:

    Jo jag har sökt hjälp. Problemet är att terapin var via vårdcentralen så det var bara ett antal samtal jag hade rätt till. Jag fick då förslag om att börja medicinera och det ville jag inte då vilket jag faktiskt börjar ångra.

    Min mamma har fortfarande ett sjukligt kontrollbehov och det har också påverkat många av mina beslut. För om jag inte gör som hon säger terroriserar hon mig med telefonsamtal där hon skriker som en galning. Lägger jag bara på fortsätter hon att skriva. Senast var det drygt 15 sms på mindre än en timme. Om jag inte svarar ringer hon tillslut polisen och anmäler mig försvunnen!

    Och iom mitt svaga psyke så orkar jag inte stå emot. Varför jag nämner det här är för att det var hon som bestämde att jag inte skulle ta medicin.


    Bryt kontakten med din mamma. Blocka henne överallt. Hon är uppenbarligen en mycket destruktiv person som bara förvärrar ditt mående. Huruvida du ska ta medicin eller inte har hon ingen rätt att bestämma, förutsatt att du är myndig. Sedan tycker jag att du söka hjälp igen. Har du sagt till vårdpersonalen att du har problem med både panikångest, depressioner och missbruk? Då räcker det inte med några få samtal, det borde de förstå. Att få föräldrarna att förstå sin skuld kan du nog ge upp. Det kommer inte att hända. Fokusera på dig själv och att läka istället. Låt föräldrarna leva sina miserabla liv, så kan du börja vägen mot att må bra.
  • Elviram

    På sätt och vis ansvarar inte dina föräldrar hur du mår nu. Även om dem erkänner sina brister kommer det i sig inte medföra lycka, gjort är gjort och såren kommer alltid att finnas. Jag blev själv mobbad som liten vilket påverkade mitt liv länge. Tillslut tröttnade jag på att må skit på grund av vad som hänt mig i livet. Jag ville inte att dem fortfarande skulle ha makten över mig. Jag va på sätt och vis beroende av andras värdering av mig men kunde aldrig tro på dem när de såg något bra i mig. Det gjorde att jag som du drogs till idiot killar.

    Jag har jobbat så in i norden med mig själv för att bygga upp självkänslan. Det är inget du gör på några dagar veckor eller ens månader utan det är något du måste jobba på livet ut. Min osäkerhet och negativa tankar kan fortfarande dyka upp men jag har lärt mig hur jag ska hantera dem.

    Träning har varit till stor hjälp för mitt självförtroende och att lära mig att tycka om mig själv. Hjälper öven mot de negativa tankarna. I början gav träning inte så mycket (eller jag kanske inte märkte det då lika mycket) men jag höll i det. Började med att springa ute då gymmet skrämde mig. Går nu regelbundet till gymmet och började med gruppträning nu har jag även börjat våga testa alla maskiner och fria vikter. För att utvecklas är det viktigt att utsätta sig för situationer man känner sig osäker i. Det har också varit en stor del i att bygga på min självkänsla och självförtroende. Jag behlver ingen validering från mig om annan längre för att må bra och skulle jag få det nu skulle jag ta emot det och tro på det dem säger. :)

    Så ge upp dina föräldrar du kan inte göra något åt att de är idioter och oförstående.

  • Anonym (Anonym)

    Usch vad arg jag blir på dina föräldrar, inget barn ska behöva växa upp under sådana omständigheter. Det finns en bok som heter "Med känsla för barns självkänsla", den är egentligen skriven för föräldrar, men man absolut läsa den även om man inte har barn själv och applicera råden på sig själv.

    Bryt kontakten med dina föräldrar, förstår att det känns jättejobbigt men börja med en månad och se hur det känns. Säg till dem att du ska på långresa och att ni syns om en månad. När du "kommer tillbaka" efter en månad kan du berätta för din mamma att din pappa har begått övergrepp på dig och att de bådas beteende har skapat trauman, därför vill du säga upp kontakten. Byt vårdcentral och sök professionell hjälp igen, ge dig inte förrän du hittar någon som du klickar med och som vill hjälpa dig.

  • Anonym (Anonym)

    Usch vad arg jag blir på dina föräldrar, inget barn ska behöva växa upp under sådana omständigheter. Det finns en bok som heter "Med känsla för barns självkänsla", den är egentligen skriven för föräldrar, men man absolut läsa den även om man inte har barn själv och applicera råden på sig själv.

    Bryt kontakten med dina föräldrar, förstår att det känns jättejobbigt men börja med en månad och se hur det känns. Säg till dem att du ska på långresa och att ni syns om en månad. När du "kommer tillbaka" efter en månad kan du berätta för din mamma att din pappa har begått övergrepp på dig och att de bådas beteende har skapat trauman, därför vill du säga upp kontakten. Byt vårdcentral och sök professionell hjälp igen, ge dig inte förrän du hittar någon som du klickar med och som vill hjälpa dig.

Svar på tråden Jag har ingenstans att vända mig så nu ber jag FL om råd