Jobbigt med alla ex
Lever med en tjej sedan ca tre år.
Vi har tre barn (1 + 2) inga gemenamma.
Vi jobbade med varandra innan vi började dejta och umgicks en del som vänner.
Nu har hon bytt jobb.
Hon var skild sedan två år och jag hade just avslutat ett förhållande som varit dåligt flera år när vi "tog det längre".
Innan vi började dejta hade hon som hon sa själv, levt ett hektiskt dejtingliv (10-15, kanske 20 olika under olika lång tid, på två år)
Hon var öppen med detta och var orolig att det skulle göra mig något, vilket det inte gjorde vid den tiden.
Hennes liv och hennes val tänkte jag.
Nu har det mer och mer börjat spöka, men det är inte antalet eller att hon levde loppan en period utan det är den väldigt täta kontakten hon har med några av sina ex och min relation till några av dem.
Barnens pappa och jag är vänner sedan länge, och den relationen funkar bra. Vi umgås en del, och de gör saker tillsammans mamma - pappa - barn ibland vilket jag tycker är superbra!
Men de andra ligger och spökar.
Ett ex gick jag i skolan med (länge sedan) och vi umgicks mycket under den tiden. Idag umgås de två en del via gemensamma vänner. Jag har blivit bjuden på fester och middagar i sällskapet men artigt tackat nej då jag tycker det känns konstigt/olustigt. Spec. med alkohol inblandat.
De messar en del och det skrivs pussar och hjärtan ibland.
Ett annat ex jobbar jag med, no hard feelings mellan oss, men undviker honom då det känns konstigt även där.
Tät kontakt på telen mellan dem.
Ett ONS jobbar jag också med och känner sedan skolan. Undviker honom med, konstig känsla.
De har just ingen kontakt.
Det sista exet innan mig (precis innan) har vi stött på några gånger på stan. Det kramas och skrattas men jag drar mig undan. De har kontakt i princip dagligen, det skrivs godnattpussar och flirtgubbar.
Det ska hälsas på och umgås, även han är med i sällskapet som träffas ibland för fest och middagar. Det är minst två eller tre ex i den kretsen.
Det första exet efter skilsmässan var inte så snäll och de har inte haft kontakt på några år.
Tills nu.
Han hörde av sig och vill ses och höra hur hon och barnen har det.
Hon ville sååå gärna ses, så det är på gång.
De jobbar i samma stad (hon reser mycket i jobbet)
Varför vill man träffa någon som man sagt inte är så snäll (tror i samband med alkohol och svartsjuka) ?
Sedan exen runt om i landet som kan skicka långa texter om hur underbar hon är och vad glad de är att de träffat henne (ofta runt högtider då jag förmodar att alkohol brukar vara inblandat, midsommar, påsk t.ex)
På en fest nyligen med mina arbetskamrater (hennes f.d arb. kamrater) berättade hon högt om att hon och *** som också jobbar på samma ställe haft samma män (några på jobbet och utanför).
Pinsamt tyckte jag att det var, och hennes vän sa till henne att kanske inte ta upp det just då.
Är vi ute och åker i landet kan det komma "här var jag och en kompis" eller "här såg vi"...
Kompisen kan i en senare berättelse vara en dejt, vilket jag såklart listat ut.
I början var vi noga med att inte blanda in barnen för tidigt, och vi väntade ca ett halvår. Vi sov tillsammans med barnen hemma efter ca ett år.
Nu visar det sig att barnen varit involverad med fler av hennnes ex.
Inget fel med det, en annan tid och hennes val och liv, men...det gör mig sårad på ett sätt då barnens inblandning var som en slags bekräftelse på att jag och vi två, var något speciellt.
Nu känns det inte så längre..
Som det märks är hon väldigt öppen om det mesta.
Men jag har inte sagt något till henne om hur jag känner av rädsla att hon istället kanske väljer att inte berätta om vissa saker, eller gör vissa saker i det dolda.
Det tror jag ingen av oss mår bra av i längden.
Våra gulliga meddelanden till varandra känns inte heller lika speciella längre då hennes "nivå" med några av exen är nästan samma.
Så det blir numer mest meddelanden om praktiska saker.
Till detta hör också att sexet blivit alltmer sällan och nästan bara på mitt initiativ. Ofta får jag nobben av olika anledningar, och bestämmer mig för att sluta och vänta in, men faller ändå tillbaka och försöker.
Sex är en bekräftelse på att man är mer än vänner tycker jag (naturligtvis andra saker också)
Vi är vuxna människor, och får umgås med vilka vi vill.
Vi har båda vänner av motsatt kön vilket jag bara tycker är sunt.
Svartsjuk känner jag mig inte, inga tankar på otrohet eller liknande finns.
Men jag känner mig liksom sårad och som en i mängden av alla ex.
Vi har just inget speciellt band till varandra snart känns det som, om hon har sådant behov av att prata och vara "nära" med (några) av sina ex på telen.
Känslan är att jag inte räcker till.
Är det konstigt att känna sig sårad och bli nere av detta ? Framförallt efter så lång tid ?
Har jag kanske ett onormalt starkt behov av bekräftelse ?