Anonym (Trött) skrev 2019-11-21 00:59:19 följande:
Vi är en stor bonusfamilj, barn sen tidigare och två gemensamma. 7-17 år, fem st. Som ni förstår är det rätt meckigt och stundtals rörigt... Jag tycker ändå att det är rätt härligt och jag ser ändå ljuset i tunneln då de äldsta börjar bli rätt stora nu.
MEN min man ser det helt annorlunda. Han blir helt slutkörd och dränerad. Kan skicka snudd på desperata sms om jag är hemifrån en kväll. Häver även ur sig saker som gör mig rätt uppgiven och vilsen. ?Jag orkar inte med det här! Står inte ut! Är det här livet???.
Vi har hankat oss fram i många år, jag försöker underlätta, tar mkt praktiskt. Kommer på mig själv att jag skäms lite över detta, kan inte riktigt berätta för mina vänner. Är jag dum som stannar? Ser ju hur min livskvalitet påverkas men jag vill ju inte ha våra gemensamma varannan vecka, ge upp familjen. Har jag blivit blind och tillvand?
Vad jobbigt för dig! Och honom såklart. Så onödigt att han tynger dig med sina bekymmer. Ibland är det bättre att bita ihop eller i alla fall hitta någon utifrån att gnälla till. Alternativt komma med konstruktiva förslag till förbättring, vilket ?står inte ut!? absolut inte är.
Men nej, baserat på detta lilla tycker jag inte du ska lämna. Det blir ju superrörigt för barnen och förhållandet verkar inte vara bortom räddning än. Och så länge det inte är det anser jag att man ska kämpa på, åtminstone för barnens skull. Med ?kämpa på? menar jag nu inte att vända problemen ryggen och vänta ut stormen, utan jag menar just kämpa. Just nu är det nog han som behöver kämpa, och du kanske får stötta honom en del.
Vet inte riktigt hur han vill bli stöttad, men en förutsättning för att du ska kunna hjälpa honom är ju att han uttalar hur du KAN hjälpa honom. Så börja med att fråga. Sen tycker jag du ska förbjuda destruktiva utspel.
Kommer att tänka på ett avsnitt ur ?över Atlanten? som gick under hösten, där alla satt och gnällde över hur trötta, hungriga och illamående de var. Till sist var det en (elitidrottare) som sa ?nu räcker det. Nu slutar vi klaga. Är man trött och hungrig håller man det för sig själv. Så försöker vi att fokusera positivt?.