Trivs inte med mitt jobb, är föräldraledig

Du kanske inte passar att arbeta i förskolemiljö, dvs arbeta så tätt i en grupp? Eftersom du inte trivts på flera olika förskolor, så ligger det nära till hands att tro att du är den gemensamma nämnaren. 
Men vill du fortsätta arbeta i förskolan, så leta efter något där du trivs och känner dig trygg. Du behöver kanske samtalsterapi för att komma runt dina problem.

Hade nog funderat på om jag verkligen var lämpad att arbeta i förskolans värld, om det blivit så tokigt flera gånger och inte bra en enda gång. Kanske försökt söka mig vidare till andra roller där man ändå arbetar med barn, om nu det var önskemålet, t.ex. fritidsledare i skolans värld. Då har man ju inte den sortens ansvar att boka in möten, ha utv.samtal m.m., men får ändå arbeta just med barnen.

Oj, vad svårt. 

Har du någon känsla för varför situationen återkommer, utöver att du är osäker och har gjort fel på jobbet?

Jag tänker att ditt fokus verkar hamna på att bli omtyckt när du kanske skulle fokusera på att göra ett bra jobb. 

Samtidigt har många arbetsintensiva arbetsplatser dålig arbetsmiljö, så det kan också vara att det är destruktiva miljöer du hamnar i gång på gång.

Du verkar vara en som gärna vill fly så fort det blir lite svårt. Jag är likadan och en sak har jag lärt mig, man mår Såå mycket bättre om man stannar och försöker ta i tu med problemen. 

sluta vara en people pleaser och ta ditt jobb på allvar istället. Kollegorna är  inte det viktigaste utan att du klarar av att sköta ditt jobb, inte minst då du arbetar med människor och barn (!). Möten, rapporter till kollegor föräldrar osv är så viktiga. Att baka till kollegor, not so much. Kanske har de fog för att de känner att det inte funkar. Vakna upp och jobba hårt istället för att försöka få kollegor att gilla dig. 

Alternativt om du nu verkligen vill byta, försök hitta något helt annat. du kanske inte ens bode jobba med människor? Kan admin vid en dator passa bättre? Eller kanske kundsupport där du bemöter människor på ett ytligare plan? 

Men när du är tillbaka från mammaledigheten, försök återgå till ditt gamla jobb så att du iaf försöker sluta på good terms. Sen kan du ju byta efter ett tag men kan det inte vara skönt att avsluta det snyggt iaf? 

Men hur kan du glömma bort att planera in och genomföra utvecklingssamtal och liknande? Det tyder ju på en ganska svår problematik. 

Jag tycker att du ska vara kvar på din nuvarande tjänst efter föräldraledigheten. Det verkar ju inte ha funkat bättre på andra ställen så håll kvar i den tjänsten du faktiskt har. Sen bör du kanske fundera på att skaffa en tjänst med mindre ansvar? Hur som helst ska du väl vara hemma nu närmare ett år, arbetsgruppen förändras kanske under tiden. 

Ett par tankar.

Ett tips kan ju vara, om du orkar, att gå runt i vikariepoolen (be att få undvika det arbetsområdet du varit på är ett tips). Då kan du jobba runt på olika förskolor och bli säkrare i rollen. Du slipper också ansvaret för utvecklingssamtal med mer men har ofta lättare att få längre vik eftersom du har utbildning. Sedan får du tacka nej om du inte vill. 

Ett annat tips är att du blir dagmamma. De skulle bli väldigt glada över att få en förskollärare som dagmamma. Dock måste du ju ha orken att ha andra barn hemma och kanske ha ett extra rum för dagbarnsverksamheten. 

Ytterligare ett alternativ kan vara att arbeta inom öppna förskolan. Det är guld! Dock få tjänster. 

Eller sök privata eller kyrkan om de har förskolor. Brukar vara bra förskolor ofta. Kanske gå in som barnpedagog i kyrkan kan vara ett alternativ om de söker pedagoger. 

Jag har funderat på det ni alla beskriver tusentals gånger.

Ja, jag kan öppet erkänna att mitt fokus har gått från att vara arbetsinriktat till att bli omtyckt av kollegorna. Förmodligen hade saker och ting kanske fungerat bättre om jag fokuserat på att göra ett bra jobb.

Delvis har jag nog haft mycket otur med mina arbetsplatser, men jag är väldigt självreflekterande och kan absolut se hur mitt beteende och reaktioner på olika situationer har varit en bidragande faktor. 

Jag älskar jobbet, och jag är bra på det - Framförallt när jag är själv med en grupp barn, då slappnar jag av bättre än om en kollega är i närheten. 

Några saker som har varit bidragande till att det blivit såhär ur miljösynpunkt har varit:

Det är en stor barngrupp, 32 st barn, med några individer i behov av särskilt stöd
Det är ett arbetslag på 6 personer, i vanliga fall brukar man vara 3
När jag kom in hade folk redan hoppat runt en hel del, börjat och slutat, och så kom jag mitt i allt.
Alla var just då i upplösningstillstånd på grund av stress, prestationsångest, tid, utbrändheter sedan innan, osv.

Jag upplever inte att jag fick dem bästa förutsättningarna för att landa eller komma in i arbetet, utan jag gjorde så gott jag kunde - utan att det blev bra, men...

Jag har under min utbildning haft jättebra praktikplatser och ibland fått en riktig wow känsla, att såhär ska det vara! 
Så jag vet att det finns fantastiska förskolor med underbara pedagoger, och det är den jag vill vara. 

Jag fick en mentor sent om sider, på den här arbetsplatsen och hon sa till mig vid ett tillfälle: Jag tror att du är en person som verkligen älskar det här jobbet, och vill ge allt. 
Och det vill jag också!

I mitt innersta vill jag nog ha den där nystarten ändå, se om det kan bli bättre. Om jag har förändrats under ledigheten så pass mycket att det speglar sig i mitt arbete också. 

Jag är ledsen, men du verkar inte lämpad för yrket. Hur kan man glömma bort utvecklingssamtal? Gör kollegor och dig själv en tjänst och byt yrkesbana till något med mindre ansvar.

Du har blivit uppsagd på flera arbetsplatser, du vantrivs och gör rejäla tabbar gång på gång på den arbetsplats du har idag. 
Det låter inte som att du ska arbeta på förskola över huvud taget. Du verkar ju inte veta vad du har för arbetsuppgifter och klarar inte av att planera din tid.
Även om man är ny så brukar man efter ett tag komma in i rytmen och gör sina uppgifter. Du verkar du förvånad över att du har kollegor som inte accepterar det efter ett tag. Vet inte om jag tror att det är mobbing mot dig utan mer att dina kollegor har tröttnat på en som inte gör sitt jobb.

Var hemma och njut av din lilla snart nyfödda bebis. Bestäm inget nu men fundera vidare vad du kan och kanske sätt dig i skolbänken igen med sikte på en annan karriär. Det här verkar inte rätt för dig.

Jag tror att du ska vila i detta att du faktiskt tycker om arbetet med barnen. Där har du gjort rätt yrkesval. Om du visste hur många slarvmajor det finns i offentlig sektor. Det är såklart inte en charmig egenskap, men om du kunde lära sig att ta det med en klackspark som vissa av dem som gapar högt om andras fel gör så är mycket vunnet.

Den där mentorn, är det någon du kan prata med inför att du kommer tillbaka? Det skulle kanske kunna ge dig lite styrka. Och du, ingen mer bakning eller presenter till folk som inte kan ge konstruktiv feedback som folk och är över 25 år gamla. 💛

Jag tänker att du behöver prata med någon professionell om dina issues under slutet av din föräldraledighet och sen öva dig på att jobba på och bli bättre. 
Jag tänker att det liksom inte är hållbart att ständigt sluta varken för dig, barnen eller personalgruppen du jobbar i. Första året på en ny arbetsplats är en period då folk faktiskt inte genast knyter an och öppnar upp. Man vill lita på folk först.

Jag tänker att du behöver prata med någon utomstående om du upplever dig mobbad av en kollega och samtidigt tänker att de andra kollegorna ska lyfta upp det som inte tycker fungerar med dig. Du behöver jobba på för att lära dig jobbet och fungerar 3:dje förskolan inte, så stanna och försök avsluta det hela lite mer vuxet och moget.

Du har en gyllene chans att börja om, där du redan jobbar och rent krasst så tänker jag att du hur det än är behöver jobba på dig själv. 

Nyexade/nyanställda förskollärare har  enligt Skolverket precis som ämneslärare rätt att få ett så kallat introduktionsår med en mentor på arbetsplatsen - har du fått det på någon av dina arbetsplatser? Mycket av det du skriver att du inte har klarat av är sådant som ingår i handledningen från mentorn. såhär står det på Skolverkets hemsida:

För förskollärare ska introduktionsperioden innehålla olika metoder för att planera och genomföra pedagogiskt arbete med barn i förskolans alla åldersgrupper. Utvecklingssamtal ska också ingå.

Under introduktionsperioden ska lärare och förskollärare också få erfarenhet av

att behandla frågor om bemötande av barn och elever

förskollärares och lärares ledarskap

förskollärares och lärares samverkan med barn, elever, kollegor, föräldrar och vårdnadshavare.

Rektorn ska utse en mentor till den som ska introduceras.

https://www.skolverket.se/regler-och-ansvar/ansvar-i-skolfragor/ratten-till-en-introduktionsperiod-for-larare-och-forskollarare

Annars är ju ett råd att söka en ny tjänst och vara tydlig med att du vill ha ett introduktionsår med en erfaren kollega som är intresserad av att vara mentor. Hoppas att det löser sig för dig.

 

Ursäkta, jag hade tydligen inte uppdaterat sidan så jag såg inte att du svarat att du fick en mentor efter ett tag. Tycker du att ni gick igenom ordentligt kring det som du har varit osäker på? Annars tycker jag ändå att du ska be om en ny mentor inför återgång till arbete och kanske att byta arbetslag eller arbetsplats. 

Tack för alla era svar!
Även från er som tycker att jag kanske borde göra någonting annat, jag förstår er fullt ut.

För att sammanfatta några av era frågor och besvara dem:
Nej, jag upplever inte att jag fick någon introduktionsperiod, ingen bra sådan i varje fall. 
Mentorn fick jag när jag redan hade hunnit jobba ca 6 månader, och då hade allting redan börjat spira neråt. Jag visste inte heller om det var ett sätt för chefen att ta reda på om jag faktiskt var dålig på mitt jobb eller om det var ämnat som ett hjälpmedel för mig. Då vågar man inte riktigt öppna sig gällande osäkerhet eller liknande, men jag fick ut något litet av det som jag kan anse vara positivt. 

För övrigt var min upplevelse att chefer och kollegor kom med rådet att fråga om man var osäker, men när jag gjorde det så var det mest bara besvärligt att man inte visste - eller så fick man olika svar eller inget egentligt svar överhuvudtaget. 

Jag håller med er om att jag inte har varit tillräckligt insatt i jobbet och hur det egentligen fungerar, den pedagogiska biten är jag bra på - men att hålla i utvecklingssamtal, hur man bokar in dessa, att våga prata med såväl vårdnadshavare och kollegor och säga: Det här vet jag, Det här kan jag, Jag tänker genomföra detta och detta.... Samt att sitta i möten och att ta beslut som rör hela dagen eller verksamhetens struktur, är faktorer jag inte är bra på, just nu i alla fall. 

Och det är mycket sådana bitar som jag har rört till för andra. 

När jag började fanns det en form av dagstruktur, som inte fungerade jättebra, sedan försöktes den göras om flera gånger och av olika personer, och ni vet hur man säger: Ju fler kockar, ju sämre soppa. Det blev det, och till sist hade vi en kollega som styrde hela arbetslaget och ruljansen likt en chef/diktator och ingen mådde bra men alla gick omkring och muttrade till och om varandra istället. 

Men ni har rätt, jag kommer att vara borta nästan ett år till, och mycket hinner hända fram till dess. Jag hinner förhoppningsvis jobba mer på mig själv, och en mängd andra saker som jag behöver utveckla för att jag ska kunna få en bra omstart efter föräldraledigheten.

Tack för allt ert stöd! 

OK, då tycker jag att du dels ska reflektera över det du skriver här och se vad du kan göra annorlunda. När du kommer tillbaka så kan du kanske prata med chefen och de andra om det som inte fungerat, och vara öppen för deras åsikter. Berätta det du säger här, att du vill göra ett bra jobb, och vill ha hjälp så att ni fungerar som en grupp som drar åt samma håll. Kanske behöver ni någon slags utbildning i er grupp som chefen kan tillhandahålla. 

För det första vill jag bara ge dig en stor kram och skriva att: Du är inte ensam! 

Destruktiva arbetsplatser kan bryta ned en rätt snabbt och den stress som skapas går tillslut ut över arbetsuppgifterna; ex att du missar moment som t ex utvecklingssamtalen. 

Enligt arbetsmiljölagen har du rätt till en ordentlig och adekvat introduktion vid arbetsplatsen och om arbetsgivaren lägger krut på introduktionen så blir startsträckan för den nyanställde de facto kortare. 

Jag har tyvärr gått samma bana. Jag studerade först till lärare innan jag insåg vad det var för bransch; att det är kvinnodominerat och att dåliga arbetsmiljöer är vanligt förekommand; ex mobbning kvinnor emellan. 

Jag bytte spår - studerade till något annat väldigt kvinnodominerat och det är samma sak här. 

Så jag skulle vilja skriva att ja - för en utomstående kan det klart te sig som att DU är den gemensamma nämnaren, men verkligheten är inte fullt så enkel..

Personligen har jag själv känt mig nödgad att byta arbetsplats, ibland enkom pga sättet jag blir bemött på från andra kvinnor.. Och ja - jag har självinsikt, jag har lagt ner mycket tid och resurser på terapi, självkännedom mm men har nu nått vägs ände. Det blir inte bättre än såhär. 

Jag tror helt enkelt att du har hamnat i fel bransch. 
Du kanske älskar barn, älskar att arbeta med dem osv.. men du kommer aldrig ifrån det faktum att arbetsmiljön och mobbning bland förskolepersonal och lärare är ENORMT vanligt (!!) Vård, omsorg och skola är topp tre vanligast förekommande när det gäller t ex kränkande särbehandling. Arbetar du dessutom inom offentlig sektor ökar risken ytterligare. 

Stöttar just nu en lärar-vän som har farit illa vid flera skolor.. 

Nej - sök kurser; flexibla eller på distans och byt bransch om du har krafter kvar. Eller be arbetsgivaren finansiera omställningsstöd..