Moffan kallar jag mig, är född -70 och kommer från de härliga norra delarna av vårt land!
Måndagen den 12 juni blev jag, efter tre IVF med fem återföringar, mamma till lilla Emmy. Hon låg i säte och föddes därför med planerat kejsarsnitt. När hon lyftes ut ur min mage vägde hon 2855 gram och var 46 cm lång. Det måste vara så att det är extra lång leveranstid på så vackra barn, det var väl därför vi fick vänta så länge. Men det var det värt!
Vår historia ser ut såhär:
Sommaren -01 slutade jag med p-piller och vi tänkte som så att förr eller senare biter det väl
Sommaren -03 hade fortfarande ingenting hänt och då började vi försöka mera allvarligt, e-vitamin och ägglossningsstickor inhandlades såsmåningom
November -03 blev jag faktiskt gravid men fick ett mycket tidigt missfall. Detta satte igång stora LÄNGTA BARN-processen i kroppen på mig och sedan dess har vi försökt minst sagt intensivt att få till en ny graviditet, men icke sa nicke
Februari-04 påbörjade vi utredning som inte visade några som helst fel på mig. Eftersom jag då var nästan 34 föreslog ändå min gyn att vi skulle tänka på IVF. Jag blir inte yngre och det blir inte lättare att bli på smällen...
November -04 påbörjade vi vår första IVF, den gick åt skogen
Februari -05 gjorde vi FET, skulle få tillbaka två embryon, men bara det ena överlevde. Även detta gick åt skogen.
Mars -05 påbörjade vi IVF nr 2. Denna gång har vi även provat akupunktur,vilket fick mig att må mycket bättre. Dock var jag betydligt mer svårstimulerad denna gång så det blev varken fler ägg eller fler befruktade ägg än tidigare. Dock mådde jag så bra av akupunkturen att jag kommer att fortsätta med den även nästa försök, och vem vet... utan akupunktur kanske det inte hade blivit några ägg alls. På ruvardag 15 började jag tyvärr blöda och så var sagan över för denna gång.
Juni -05 var det dags för FET nr 2, denna gång i stimulerad cykel. Jag fick tillbaka ett embry som varit 8-celligt från början, men som hade tappat 2 celler. Ingen lycka denna gång heller tyvärr :-(
Sorgen över barnlösheten började kännas svår nu. Jag trodde ju faktiskt att IVF skulle fungera. Det hade ju tagit en gång tidigare, bara vi satte dit ett befruktat ägg skulle det väl fastna, så tänkte vi. Innan vi satte igång så var jag rädd för själva behandlingen, för att det skulle göra ont och för att jag skulle må dåligt. Nu var jag rädd för vad som skulle hända om vi måste sluta med behandlingarna. Kunde jag leva utan biologiska barn? Jag sa inte längre "när vi får barn" jag sa "om vi någon gång får barn"...
Vårt tredje fulla IVF-försök gav ett helt annat resultat än våra tidigare. Vi fick dubbelt så många ägg som de tidigare försöken tillsammans, 12 st! Och de två tidigare försöken gav oss sammanlagt 3 embryon i frysen, detta försök gav oss hela 6 embryon i frysen och 2 tillbaka! Skillnaden mot tidigare försök är att jag vid detta försök helt fick byta ut Puregon mot Menopur.
Den 16 oktober fick jag till min stora chock, förvåning och lycka testa positivt! Vi vet att vägen är lång, men vi är överlyckliga över varenda dag som våra frön/vårt frö vill stanna hos oss!
VUL den 10 november i vecka 8+1 visade världens vackraste klappande lilla hjärta! Vi är så lyckliga att det gör ont.
Måndagen den 12 juni blev jag, efter tre IVF med fem återföringar, mamma till lilla Emmy. Hon låg i säte och föddes därför med planerat kejsarsnitt. När hon lyftes ut ur min mage vägde hon 2855 gram och var 46 cm lång. Det måste vara så att det är extra lång leveranstid på så vackra barn, det var väl därför vi fick vänta så länge. Men det var det värt!
Vår historia ser ut såhär:
Sommaren -01 slutade jag med p-piller och vi tänkte som så att förr eller senare biter det väl
Sommaren -03 hade fortfarande ingenting hänt och då började vi försöka mera allvarligt, e-vitamin och ägglossningsstickor inhandlades såsmåningom
November -03 blev jag faktiskt gravid men fick ett mycket tidigt missfall. Detta satte igång stora LÄNGTA BARN-processen i kroppen på mig och sedan dess har vi försökt minst sagt intensivt att få till en ny graviditet, men icke sa nicke
Februari-04 påbörjade vi utredning som inte visade några som helst fel på mig. Eftersom jag då var nästan 34 föreslog ändå min gyn att vi skulle tänka på IVF. Jag blir inte yngre och det blir inte lättare att bli på smällen...
November -04 påbörjade vi vår första IVF, den gick åt skogen
Februari -05 gjorde vi FET, skulle få tillbaka två embryon, men bara det ena överlevde. Även detta gick åt skogen.
Mars -05 påbörjade vi IVF nr 2. Denna gång har vi även provat akupunktur,vilket fick mig att må mycket bättre. Dock var jag betydligt mer svårstimulerad denna gång så det blev varken fler ägg eller fler befruktade ägg än tidigare. Dock mådde jag så bra av akupunkturen att jag kommer att fortsätta med den även nästa försök, och vem vet... utan akupunktur kanske det inte hade blivit några ägg alls. På ruvardag 15 började jag tyvärr blöda och så var sagan över för denna gång.
Juni -05 var det dags för FET nr 2, denna gång i stimulerad cykel. Jag fick tillbaka ett embry som varit 8-celligt från början, men som hade tappat 2 celler. Ingen lycka denna gång heller tyvärr :-(
Sorgen över barnlösheten började kännas svår nu. Jag trodde ju faktiskt att IVF skulle fungera. Det hade ju tagit en gång tidigare, bara vi satte dit ett befruktat ägg skulle det väl fastna, så tänkte vi. Innan vi satte igång så var jag rädd för själva behandlingen, för att det skulle göra ont och för att jag skulle må dåligt. Nu var jag rädd för vad som skulle hända om vi måste sluta med behandlingarna. Kunde jag leva utan biologiska barn? Jag sa inte längre "när vi får barn" jag sa "om vi någon gång får barn"...
Vårt tredje fulla IVF-försök gav ett helt annat resultat än våra tidigare. Vi fick dubbelt så många ägg som de tidigare försöken tillsammans, 12 st! Och de två tidigare försöken gav oss sammanlagt 3 embryon i frysen, detta försök gav oss hela 6 embryon i frysen och 2 tillbaka! Skillnaden mot tidigare försök är att jag vid detta försök helt fick byta ut Puregon mot Menopur.
Den 16 oktober fick jag till min stora chock, förvåning och lycka testa positivt! Vi vet att vägen är lång, men vi är överlyckliga över varenda dag som våra frön/vårt frö vill stanna hos oss!
VUL den 10 november i vecka 8+1 visade världens vackraste klappande lilla hjärta! Vi är så lyckliga att det gör ont.
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.