Vem är Peki?
Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 40 år. Jag bor med min sambo i stockholmstrakten.
Jag hittade till Familjeliv när vi hade försökt få barn ett tag utan större framgång.
Vi har sedan dess hunnit klart med utredningen och har hittills gjort 4 IVFer utan resultat. I höst kommer vi att göra en 5:e.
Vårt problem är att jag har en sjukdom som heter endometrios. Den orsakas av en störning i immunförsvaret och ca 60% av de som har den får mer eller mindre svårt att få barn. Resterande får bran utan problem. Endometrios är en relativt vanlig sjukdom, man räknar med att ca 10-15 % av alla kvinnor lider av den.
I min länklista finns ett antal länkar om endometrios. LÄs dem gärna.
Vad livet har lärt mig:
Livet är varken lätt eller rättvist men däremot BRA. Vi skapar alla själva vår mening och den kan vi bara finna i våra hjärtan.
Man måste leva även i nuet och inte bara för det som (kanske) ska hända - sedan - en dag. Man ska ta vara på dagen medan den finns och på männsikor medan de finns. En dag gör de det inte längre.
Livet har lärt mig vad som verkligen är viktigt och att en del som jag trodde var viktigt är faktiskt är rätt ovesäntligt.
Styrka hämtar jag ur naturen och ur allt gott som finns där. Där ser jag livet och där ser jag verkligheten, så vacker att det nästan gör ont.
Skärgården och segling är det som ligger mig närmast om hjärtat så bilden visar mig som den seglarflicka jag är :-).
______________________
Dags för en uppdatering. Efter att hela sommaren ha sörjt i det närmaste kalrt att vi antagligen kommer att få leva våra liv barnlösa, och efter ett avbrutet IVF-försök i november skulle vi bara invänta januarimensen för att starta upp det som skulle bli vårt _sista_ försök.
Det visar sig då att det "omöjliga" har inträffat:
Jag är gravid!!! :-)
Efter 5 års försök, fyra fullständiga IVFer och två som fått avbrytas pga dålig respons har jag, vid 40 års ålder, blivit gravid alldeles på egen hand. Ett mirakel minst sagt.
VUL på IVF-kliniken i v 7+5 visar ett foster i rätt storlek och med ett hjärta som slår som det ska. Beräknad bf är satt till 21/9.
28/9 föddes vår son, dagen innan planerad igångsättning till mammas stora lättnad. Han är så klart den finaste pojke vi sett :-)
______________________
Att inte kunna få barn av sig själv är en livskris. Det påverkar hela den inställning man har till livet, dess mening och de värderingar man har. Man blir aldrig riktigt densamma som innan man försökte få barn.
Kan man föklara för en utomstående vad ofrivillig barnlöshet gör med oss drabbade? Svårt men jag vill trots allt försöka:
Det allra första man behöver förstå är att det är en _sorg_ att vara ofrivilligt barnlös.
Det är inte "ett problem", "otur", "svårighet", "motgång" som man kan/ska "skaka av sig", "rycka upp sig ur", eller "måste se till att inte dra sig undan för". Det är ren och skär sorg.
Sorgen över att inte få barn påminner om sorgen efter en person som dör, snarare än om andra motgångar i livet där man inte får det man vill ha. Man sörjer inte bara barnen man inte får, utan även hela den framtid man alltid har tänkt sig, det liv man sett fram emot och som blivit en omöjlighet.
Man sörjer också att inte få vara som alla andra, att alltid sticka av, att alltid vara undantaget. Man blir plötsligt paret det är synd om. Man möts av medkänsla man aldrig har bett om och man definieras av det som saknas (barnen) och inte av det man har. Man sitter på kafferasten/lunchen omgiven av samtalsämnen man inte kan delta i (dagis, barnsjukdomar, barnuppostran, trötthet, tidsbrist, ja tom middagsmat) och inte _får_ ha några åsikter om eftersom man, återigen, tillhör de som inte vet och som bedöms utifrån sin brist.
Man lever ett liv man får höra är meningslöst, utan verkligt innehåll.
Ja, inte slängt i ansiktet så klart, fullt så okänsliga är inte folk. Men har vi inte alla fått höra saker som: "Innan jag fick barn visste jag inte vad meningen med livet var", "Vad gjorde vi egentligen innan vi fick barn? Tänk, då tyckte man att man hade fullt upp. Vad lite man visste" och så den självklara "Att få barn är det största som kan hända en människa"
Vad svarar man på det när man inga barn kan få? Där man sitter okunnig, med ett liv fyllt av tidsfördriv... Eller?
Nej så fan heller säger jag! Jag vägrar!
Vi skapar alla vår egen mening. Det viktiga är att vi alla, den dag vi ser tillbaka på våra liv, kan säga:
Jag har inte slösat den tid jag fick. Jag har satsat, följt mitt hjärta och gått min väg. Ja, med en sorg, en tagg inom mig men med gott också. Min väg var inte den raka motorvägen, den de flesta tar. Nej, min väg blev krokig och guppig, och med mer än en uppförsbacke. Oasfalterad bitvis och en enda lervälling om våren. Fast utan värde? Nej, det köper jag inte. Skogen var så vacker och sjöarna glittrade mellan stammarna. Uppförsbackarna ledde upp över berg med vidsträckt utsikt och den sänkta hastigheten gav mig tid att se allt det vackra runt omkring mig. Jag hann stanna och prata med de människor jag mötte och bristen på trafik gjorde att vi kunde gå sida vid sida.
Så vill jag ha mitt liv. Hur vill du ha ditt?
____________________
En återkommande diskussion här på FL (och på andra ställen i samhället) är ifall samhället ska bekosta IVF eller om det är en "lyxbehandling" som barnlösa ska bekosta själva. En BM på Organon har gjort en beräkning på ifall IVF är samhällssekonomiskt lönsamt eller inte:
Ger IVF valuta för pengarna?
material.organon.se/60_ovrigt/pdf/Ger%20IVF%20valuta%20f%F6r%20pengarna.pdf
Läs och bilda dig din egen uppfattning!
Min är klar - IVF handlar inte bara om att vi i ett solidariskt samhälle ska ha empati med våra medmänniskor. Det är rent skattemässigt dumt att inte propagera för landstingsfinansierade IVFer.
_______________________
Jag skrev ett inlägg i en tråd där TS undrade hur hon som nybliven förälder skulle vara mot sin ofrivilligt barnlösa vännina. Så här skrev jag:
Först och främst - det är fantastiskt bra att du är så mån om att inte såra din vännina att du frågar här!
Att sedan ge råd är svårare. Barnlösa är en grupp som inte alltid reagerar på samma sätt. Du kommer att få olika svar från alla men ta till dig det du känner passar dig och din väninna. Några tips kan jag också klämma ur mig efter drygt fyra år som ofrivilligt barnlös och efter 4 misslyckade IVFer:
- Bjud på ditt barn! Och det inte bara när du vill ha avlastning.
För mig är det alltid gravida som har varit pest. Deras graviditet är den jag inte får. När väl barnet har kommit så är det ju inte mitt :-). Det är en egen person och såna kan man ha andra känslor för.
- För min del skulle du gärna få sucka över din bebis så länge du inte tycker synd om dig själv för att du inte hinner/orkar saker. Gravida och föräldrar som ber om "särskild hänsyn" gör mig galen. Att du är småbarnsförälder är ditt liv, inte ett tillstånd som kräver att omgivningen anpassar sig, om du förstår hur jag menar.
- Säg aldrig "Du kan inte förstå hur det är för du har inga barn" oavsett vad det gäller.
- Låt henne gärna komma med råd, tips och frågor om hon vill (så länge hon gör det på ett respektfullt sätt). Även personer utan barn kan ha intressanta saker att komma med. Teoretisk kunskap är inte att förakta ens för föräldrar ;-).
- Om du känner till behandlingarna - fråga inte hur det går vid varje steg. Jag har behövt tid för att smälta både negativa och positiva besked. Från att ha varit öppna med våra behandlingar är vi numera väldigt selektiva vilka vi berättar för just för att vi inte orkar med en massa frågor. Att fråga om man vill berätta är en annan sak, då blir valet mitt.
- Ta det inte personligt om hon inte hör av sig eller orkar träffa dig i perioder. Har man gått igenom en IVF som inte funkat behöver många gå under jorden ett tag.
- Säg att du alltid finns där om hon vill prata.
- Kom aldrig med goda råd om hur de ska gå vidare. De vet mer om alternativen än du och har redan funderat på dem. Om du läst om något vad gäller behandlingar som du känner att du vill tipsa om så fråga i stället hur det funkar. Kunskap är som sagt aldrig fel.
Diskutera behandlingar och barnlöshet med din vännina på samma sätt som du vill att hon ska prata barnuppfostran med dig :-). Du vet mer om hur det är att ha barn, och hon vet mer om hur det är att inte få barn. Man kan inte förstå hur det känns genom att läsa i tidningen...
- Fråga inte någon som gör IVF varför de inte adopterar i stället. De har redan övervägt alternativet och gjort sitt val. Jag vill inte behöva förklara (och underförstått försvara) mig. Att få frågan om hur vi funderar vidare om det inte funkar är en helt annan sak. Den svarar jag gärna på.
- Säg inte att "Jag förstår hur det är, vi fick vänta 8 månader på att få lill*n och jag var helt hysterisk av stress. Jag köpte t o m ÄL-stickor till sist" eller något liknande(jag har fått höra just det). Been there, done that, bought the f*cking t-shirt! är min tanke. Tack, jag har slutat köpa ÄL-stickor, det är bara bortkastade pengar är vad jag vill svara.
- Säg aldrig "Det ordnar sig ska du se, ni kommer också att få ert barn en dag". Det är nedlåtande och okänsligt. Min tanke blir "Hur vet du det? Kan du se in i framtiden? :-o". Alla får inte barn.
______________________
To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand
And eternity in an hour.
Från "Auguries of Innocence" - William Blake
_____________________
Mitt måtto och valspråk:
Man har inte roligare än man gör sig.
_______________________
Jag fick en utmaning av en vän här på FL, där jag skulle skriva ner sex saker om mig själv. Det här blev resultatet:
1) Seglingstokig
2) Skogsmulle i hjärtat.
3) Anser att gott bröd är bra för själen och gör männsikor snälla och glada
4) Har väldigt svårt att göra ingenting och bara filosofera
5) Avskyr att lägga energi på jobb som inte är genomtänkta.
6) Är sååååå slarvig och bara släpper saker överallt
_____________________
Och till sist:
"Om man inte gör något åt det kommer det att vara måndag
livet ut"
Håkan Nesser
Från 'Kvinna med födelsemärke'
_______________________
Jag har nu uppnått den aktningsvärda åldern av 40 år. Jag bor med min sambo i stockholmstrakten.
Jag hittade till Familjeliv när vi hade försökt få barn ett tag utan större framgång.
Vi har sedan dess hunnit klart med utredningen och har hittills gjort 4 IVFer utan resultat. I höst kommer vi att göra en 5:e.
Vårt problem är att jag har en sjukdom som heter endometrios. Den orsakas av en störning i immunförsvaret och ca 60% av de som har den får mer eller mindre svårt att få barn. Resterande får bran utan problem. Endometrios är en relativt vanlig sjukdom, man räknar med att ca 10-15 % av alla kvinnor lider av den.
I min länklista finns ett antal länkar om endometrios. LÄs dem gärna.
Vad livet har lärt mig:
Livet är varken lätt eller rättvist men däremot BRA. Vi skapar alla själva vår mening och den kan vi bara finna i våra hjärtan.
Man måste leva även i nuet och inte bara för det som (kanske) ska hända - sedan - en dag. Man ska ta vara på dagen medan den finns och på männsikor medan de finns. En dag gör de det inte längre.
Livet har lärt mig vad som verkligen är viktigt och att en del som jag trodde var viktigt är faktiskt är rätt ovesäntligt.
Styrka hämtar jag ur naturen och ur allt gott som finns där. Där ser jag livet och där ser jag verkligheten, så vacker att det nästan gör ont.
Skärgården och segling är det som ligger mig närmast om hjärtat så bilden visar mig som den seglarflicka jag är :-).
______________________
Dags för en uppdatering. Efter att hela sommaren ha sörjt i det närmaste kalrt att vi antagligen kommer att få leva våra liv barnlösa, och efter ett avbrutet IVF-försök i november skulle vi bara invänta januarimensen för att starta upp det som skulle bli vårt _sista_ försök.
Det visar sig då att det "omöjliga" har inträffat:
Jag är gravid!!! :-)
Efter 5 års försök, fyra fullständiga IVFer och två som fått avbrytas pga dålig respons har jag, vid 40 års ålder, blivit gravid alldeles på egen hand. Ett mirakel minst sagt.
VUL på IVF-kliniken i v 7+5 visar ett foster i rätt storlek och med ett hjärta som slår som det ska. Beräknad bf är satt till 21/9.
28/9 föddes vår son, dagen innan planerad igångsättning till mammas stora lättnad. Han är så klart den finaste pojke vi sett :-)
______________________
Att inte kunna få barn av sig själv är en livskris. Det påverkar hela den inställning man har till livet, dess mening och de värderingar man har. Man blir aldrig riktigt densamma som innan man försökte få barn.
Kan man föklara för en utomstående vad ofrivillig barnlöshet gör med oss drabbade? Svårt men jag vill trots allt försöka:
Det allra första man behöver förstå är att det är en _sorg_ att vara ofrivilligt barnlös.
Det är inte "ett problem", "otur", "svårighet", "motgång" som man kan/ska "skaka av sig", "rycka upp sig ur", eller "måste se till att inte dra sig undan för". Det är ren och skär sorg.
Sorgen över att inte få barn påminner om sorgen efter en person som dör, snarare än om andra motgångar i livet där man inte får det man vill ha. Man sörjer inte bara barnen man inte får, utan även hela den framtid man alltid har tänkt sig, det liv man sett fram emot och som blivit en omöjlighet.
Man sörjer också att inte få vara som alla andra, att alltid sticka av, att alltid vara undantaget. Man blir plötsligt paret det är synd om. Man möts av medkänsla man aldrig har bett om och man definieras av det som saknas (barnen) och inte av det man har. Man sitter på kafferasten/lunchen omgiven av samtalsämnen man inte kan delta i (dagis, barnsjukdomar, barnuppostran, trötthet, tidsbrist, ja tom middagsmat) och inte _får_ ha några åsikter om eftersom man, återigen, tillhör de som inte vet och som bedöms utifrån sin brist.
Man lever ett liv man får höra är meningslöst, utan verkligt innehåll.
Ja, inte slängt i ansiktet så klart, fullt så okänsliga är inte folk. Men har vi inte alla fått höra saker som: "Innan jag fick barn visste jag inte vad meningen med livet var", "Vad gjorde vi egentligen innan vi fick barn? Tänk, då tyckte man att man hade fullt upp. Vad lite man visste" och så den självklara "Att få barn är det största som kan hända en människa"
Vad svarar man på det när man inga barn kan få? Där man sitter okunnig, med ett liv fyllt av tidsfördriv... Eller?
Nej så fan heller säger jag! Jag vägrar!
Vi skapar alla vår egen mening. Det viktiga är att vi alla, den dag vi ser tillbaka på våra liv, kan säga:
Jag har inte slösat den tid jag fick. Jag har satsat, följt mitt hjärta och gått min väg. Ja, med en sorg, en tagg inom mig men med gott också. Min väg var inte den raka motorvägen, den de flesta tar. Nej, min väg blev krokig och guppig, och med mer än en uppförsbacke. Oasfalterad bitvis och en enda lervälling om våren. Fast utan värde? Nej, det köper jag inte. Skogen var så vacker och sjöarna glittrade mellan stammarna. Uppförsbackarna ledde upp över berg med vidsträckt utsikt och den sänkta hastigheten gav mig tid att se allt det vackra runt omkring mig. Jag hann stanna och prata med de människor jag mötte och bristen på trafik gjorde att vi kunde gå sida vid sida.
Så vill jag ha mitt liv. Hur vill du ha ditt?
____________________
En återkommande diskussion här på FL (och på andra ställen i samhället) är ifall samhället ska bekosta IVF eller om det är en "lyxbehandling" som barnlösa ska bekosta själva. En BM på Organon har gjort en beräkning på ifall IVF är samhällssekonomiskt lönsamt eller inte:
Ger IVF valuta för pengarna?
material.organon.se/60_ovrigt/pdf/Ger%20IVF%20valuta%20f%F6r%20pengarna.pdf
Läs och bilda dig din egen uppfattning!
Min är klar - IVF handlar inte bara om att vi i ett solidariskt samhälle ska ha empati med våra medmänniskor. Det är rent skattemässigt dumt att inte propagera för landstingsfinansierade IVFer.
_______________________
Jag skrev ett inlägg i en tråd där TS undrade hur hon som nybliven förälder skulle vara mot sin ofrivilligt barnlösa vännina. Så här skrev jag:
Först och främst - det är fantastiskt bra att du är så mån om att inte såra din vännina att du frågar här!
Att sedan ge råd är svårare. Barnlösa är en grupp som inte alltid reagerar på samma sätt. Du kommer att få olika svar från alla men ta till dig det du känner passar dig och din väninna. Några tips kan jag också klämma ur mig efter drygt fyra år som ofrivilligt barnlös och efter 4 misslyckade IVFer:
- Bjud på ditt barn! Och det inte bara när du vill ha avlastning.
För mig är det alltid gravida som har varit pest. Deras graviditet är den jag inte får. När väl barnet har kommit så är det ju inte mitt :-). Det är en egen person och såna kan man ha andra känslor för.
- För min del skulle du gärna få sucka över din bebis så länge du inte tycker synd om dig själv för att du inte hinner/orkar saker. Gravida och föräldrar som ber om "särskild hänsyn" gör mig galen. Att du är småbarnsförälder är ditt liv, inte ett tillstånd som kräver att omgivningen anpassar sig, om du förstår hur jag menar.
- Säg aldrig "Du kan inte förstå hur det är för du har inga barn" oavsett vad det gäller.
- Låt henne gärna komma med råd, tips och frågor om hon vill (så länge hon gör det på ett respektfullt sätt). Även personer utan barn kan ha intressanta saker att komma med. Teoretisk kunskap är inte att förakta ens för föräldrar ;-).
- Om du känner till behandlingarna - fråga inte hur det går vid varje steg. Jag har behövt tid för att smälta både negativa och positiva besked. Från att ha varit öppna med våra behandlingar är vi numera väldigt selektiva vilka vi berättar för just för att vi inte orkar med en massa frågor. Att fråga om man vill berätta är en annan sak, då blir valet mitt.
- Ta det inte personligt om hon inte hör av sig eller orkar träffa dig i perioder. Har man gått igenom en IVF som inte funkat behöver många gå under jorden ett tag.
- Säg att du alltid finns där om hon vill prata.
- Kom aldrig med goda råd om hur de ska gå vidare. De vet mer om alternativen än du och har redan funderat på dem. Om du läst om något vad gäller behandlingar som du känner att du vill tipsa om så fråga i stället hur det funkar. Kunskap är som sagt aldrig fel.
Diskutera behandlingar och barnlöshet med din vännina på samma sätt som du vill att hon ska prata barnuppfostran med dig :-). Du vet mer om hur det är att ha barn, och hon vet mer om hur det är att inte få barn. Man kan inte förstå hur det känns genom att läsa i tidningen...
- Fråga inte någon som gör IVF varför de inte adopterar i stället. De har redan övervägt alternativet och gjort sitt val. Jag vill inte behöva förklara (och underförstått försvara) mig. Att få frågan om hur vi funderar vidare om det inte funkar är en helt annan sak. Den svarar jag gärna på.
- Säg inte att "Jag förstår hur det är, vi fick vänta 8 månader på att få lill*n och jag var helt hysterisk av stress. Jag köpte t o m ÄL-stickor till sist" eller något liknande(jag har fått höra just det). Been there, done that, bought the f*cking t-shirt! är min tanke. Tack, jag har slutat köpa ÄL-stickor, det är bara bortkastade pengar är vad jag vill svara.
- Säg aldrig "Det ordnar sig ska du se, ni kommer också att få ert barn en dag". Det är nedlåtande och okänsligt. Min tanke blir "Hur vet du det? Kan du se in i framtiden? :-o". Alla får inte barn.
______________________
To see a world in a grain of sand
And a heaven in a wild flower,
Hold infinity in the palm of your hand
And eternity in an hour.
Från "Auguries of Innocence" - William Blake
_____________________
Mitt måtto och valspråk:
Man har inte roligare än man gör sig.
_______________________
Jag fick en utmaning av en vän här på FL, där jag skulle skriva ner sex saker om mig själv. Det här blev resultatet:
1) Seglingstokig
2) Skogsmulle i hjärtat.
3) Anser att gott bröd är bra för själen och gör männsikor snälla och glada
4) Har väldigt svårt att göra ingenting och bara filosofera
5) Avskyr att lägga energi på jobb som inte är genomtänkta.
6) Är sååååå slarvig och bara släpper saker överallt
_____________________
Och till sist:
"Om man inte gör något åt det kommer det att vara måndag
livet ut"
Håkan Nesser
Från 'Kvinna med födelsemärke'
_______________________
Den här medlemmen har inte fyllt i sin profil.