Fråga till Charlotte Sander, relationsexpert på Familjeliv.se:

Hej. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mina problem. Min kille och jag har precis flyttat ihop och det har inte varit bra för vårt förhållande. I alla fall inte min del av förhållandet. Jag får stå för allt. Jag köper mat, lagar middag, städar, tvättar, fixar hans lunch, (han vill ofta ha något annat till lunch än det jag lagat till middag) återvinner, tar ut sopor, väcker honom på morgonen (annars försover han sig till jobbet). Det är även jag som har packat upp alla lådor och gjort mig av med dom, skruvat ihop ikeamöbler och andra flyttbestyr. Han är på jobbet hela dagen och jag är arbetslös så det är ju okej, men när han inte jobbar (vilket han gör sex dagar i veckan) så gör han saker åt sin familj eller sitter med telefonen och datorn. Det enda han har fixat i lägenheten är datorn och bredband. Här om dagen kallade han mig hushållerska. 

Jag är väldigt trött och ledsen över det här men när jag gråter ids han inte ens stänga av youtube för att trösta mig. Ibland känns det som jag gör allt för honom och får så himla lite tillbaka. Vi har båda problem med panikångest och när han behöver stöd släpper jag allt, medan han har svårt att slita sig från sina teknikprylar när jag behöver tröst. 

Vi har pratat om barn men hur ska jag kunna skaffa barn med en man som bara släpper sitt skräp och sina smutskläder där han står? Hur ska han orka med ett barn när han inte orkar diska? 

Jag älskar honom och han säger att han älskar mig men jag vill inte ha ett helt liv där jag reduceras till städerska. Jag vet inte hur jag ska prata med honom om det här så att han verkligen förstår och jag vet inte när man ska dra gränsen och lämna honom. Jag har tagit upp saker som jag tycker är jobbiga och han har vid ett par tillfällen helt glömt bort att vi pratat om det. Jag oroar mig ibland för att han egentligen mest vill ha en person som kan sköta hans markservice och jag dök upp och verkade lämplig.

Svar från relationsexperten på Familjeliv.se:

Hej "Hjälp"!

Jag förstår din frustration och ilska och kanske känsla av att känna dig helt nedvärderad och inte sedd eller hörd över huvudtaget.

Du har hamnat i en relation där du är "mamma" och han är "barn", eller ska jag skriva där du är givare och han är tagare.

Du ger och ger och ger och han bara tar och tar och tar och framför allt så tar han dig för självklart, och som en hushållerska!

Du skriver till mig att du inte vet var din gräns går, då skulle jag be dig att läsa ditt eget brev.

Då tror jag du ser gränserna tydligt.....Jag skulle inte ens fundera på att skaffa barn i det här läget, ni har ju ingen kommunikation och barn är inte lösningen!

Fundera på var dina gränser går, berätta det för honom väldigt tydligt och notera om/när det kommer en förändring hos honom där han visar att han respekterar dig och dina gränser och att han förstått.

Gör han inte det så skulle jag allvarligt fundera på att söka mig vidare,

kram<3

Charlotte

Det bästa från Familjeliv – följ oss på Facebook, Instagram och Twitter!