Barnmorskans öppna kritik till politikerna: “Gör ert j*vla jobb”

I åratal har vi försökt, gång på gång, att göra våra röster hörda, men ingen har lyssnat. Nu använder barnmorskorna sitt sista vapen till sitt förfogande – att säga upp sig – och allmänheten, och media, reagerar äntligen.

“Vänta, nu blir det brist på barnmorskor!”

Bristen på barnmorskor är inte problemet här – tvärtom. Det råder faktiskt inte brist på barnmorskor i Sverige. Men däremot råder det en brist på respekt för barnmorskorna som gör att många väljer att lämna förlossningsvården, en del lämnar faktiskt barnmorskeyrket helt och hållet.

Låt mig förklara närmare vad jag menar.

Vi står mitt i en brinnande förlossningskris. För oss barnmorskor, undersköterskor och läkare har bristande arbetsförhållanden varit en del av vardagen under många, många år. Jag själv lämnade förlossningsvården för ett helt annat arbete för snart ett år sedan. Det var inte en enskild händelse som fick min bägare att rinna över utan det höga tempot, den höga arbetsbelastningen och en krossad dröm om att bistå födande men som visade sig vara ett jobb där man förlöser på löpande band.

“Drick några klunkar så du inte svimmar”

Ni kan dock få en liten inblick i hur en del av ett arbetspass för mig kunde se ut.

Trött och svettig sitter jag och syr en bristning på en nybliven mamma och ett glas stark saft landar framför näsan på mig: “Drick några klunkar så du inte svimmar”. Ljuva, underbara undersköterskor! Vad skulle vi göra utan er? Knappt hinner jag tänka tanken att snart komma ut ur rummet och hämta andan innan jag måste gå in till min andra födande som jag nu lämnat ensam alldeles för lång tid. “Hoppas någon hunnit passa henne så jag kanske kan äta en banan innan jag måste gå in dit” hinner jag tänka innan det knackar på dörren. “Det kommer en omföderska, det finns ingen annan, du måste ta henne”. Jag ser min kollegas vädjande blick och både hon och jag känner igen den här känslan alldeles för väl. “Det finns ingen annan….” “Har vi något rum då?” frågar jag. “Nej, inte än. Du får ta henne på undersökningsrummet. Hon är påväg i hissen nu jag kopplar upp henne men mer hinner jag inte”.

Och så fortsätter det. Dag ut och dag in. Och till slut orkar jag inte mer. Det är inte värdigt att behandla födande såhär. Men det är inte heller värdigt att behandla barnmorskor såhär, att vara barnmorska är inget kall. Jag har pluggat hårt för att komma dit jag är och jag vägrar låta det nedvärderas till att vara ett kall, jag vill bli respekterad för jobbet jag gör.

En trött och uppgiven barnmorska är inte riskfritt

Mitt i skottlinjen – ja, mittemellan vinsttörstande politiker och sönderstressade barnmorskor och undersköterskor – ligger födande, och de barn som ska födas och har fötts. Att föda barn innebär att befinna sig i en extremt utsatt situation och det ska man ha stor respekt för.

Och varför är det så viktigt att förstå i den här kontexten? Jo, därför att den ansvarslösa hanteringen av barnmorskornas arbetssituation, som vi lyft så många gånger, som fått så många att lämna förlossningsvården, drabbar livets viktigaste, och svåraste, skeende.

För tro inte att det är helt riskfritt att föda och att födas när barnmorskan som bistår din förlossning är utarbetad, trött, hungrig och uppgiven. Det säger sig självt, vi är bara människor och ett felaktigt beslut på grund av den höga arbetsbelastningen kan få fatala konsekvenser.

“Irene Svenonius tror att barnmorskor jobbar med service”

Mitt i allt detta kaos väljer Irene Svenonius (M), finansregionråd i Stockholms län, att slå sig för bröstet och stolt säga att “kundnöjdheten ökat” och att allt fler är nöjda med sina förlossningar.

“Kundnöjdheten”? Tänker hon på riktigt kalla sköra, hormonsvallade och sömndepriverade nyförlösta för “kunder”? Vad är det för typ av företag hon tänker att hon driver här? Och framförallt, vad tror hon egentligen att vi barnmorskor pysslar med? Service? Sen när blev akutsjukvård som kan innebära livräddande åtgärder ett serviceyrke?

Har man gått hela graviditeten och oroat sig över om man ska få plats på det sjukhus man vill, eller om det över huvud taget ens finns ett sjukhus i regionen, då är det väl klart man är nöjd och lättad efteråt om man fått det? Har man haft en traumatisk förlossning men kommer ut på andra sidan med livet i behåll och med en rosig, varm bebis att ha på bröstet, ja – då är det väl klart man är nöjd? Men när verkligheten kommit ikapp en och man förstår vad som verkligen har hänt, då är den när “kundnöjdheten” en helt annan.

“Målet måste vara högre än att mammor inte ska dö”

En annan fras som politiker älskar att slänga sig med är “Vi har världens säkraste förlossningsvård” och “ingen ska vara rädd för att föda barn i Sverige”. Säker sett till vad? Mödradödlighet, ja, absolut. Men ska målet verkligen vara att överleva sin förlossning i ett land som Sverige 2021? Det måste få vara högre än så.

Att föda barn är något av det största och mest omvälvande man är med om i livet. Det förändrar en som människa in i märgen. Jag vågar påstå att hur födseln av ens barn blir, kan vara avgörande för hur man ser på sig själv och sin förmåga att vara förälder. Det borde vara en rättighet att få föda sitt barn i sin egen takt, på sina villkor, lugnt och tryggt med en närvarande barnmorska som har tid för att ge en de bästa förutsättningarna till en bra start på föräldraskapet.

Födande faller offer för förlossningskrisen

De födande som fallit offer för arbetsmiljön inom förlossningsvården tillintetgörs i uttalanden som “säkrast förlossningsvård i världen”. De som inte fick en närvarande barnmorska och som inte heller fick något stöd, inte fick den smärtlindring som de enligt lag faktiskt har rätt till. De som var rädda, låste sig, fick värkstimulerande dropp, utebliven progress, stressad bebis, akut kejsarsnitt. Ångest, oro, trauma. Överlevnad absolut, men det andra då?

Lyssna på vad barnmorskorna vill

Så, vad är det egentligen vi barnmorskor vill då? Ja, självklart vill vi hinna äta mat och gå på toaletten. Men det viktiga här är att vi vill ha en arbetsmiljö som gör att vi faktiskt klarar av att jobba 100%.

Vi vill ha en barnmorska/födande och max fyra familjer/barnmorska i eftervården.

Vi vill ha en lön som speglar vår kompetens, vår utbildningsnivå och det ansvar vi har. För alla barnmorskor i hela Sverige, för krisen är inte bara i Stockholm.

Behövs fler förlossningskliniker

För att nå målet med en barnmorska per födande behöver vi i Stockholm en till förlossningsklinik.

Nu, inte 2026.

Vi behöver luft i systemet för att kunna utföra vårt jobb patientsäkert och enligt evidens. En klinik på St. Göran är planerad och så gott som färdigställd, men enligt Irene Svenonius behövs den inte just nu – det föds inte tillräckligt många barn för att den behöver öppnas säger hon.

Hur vet hon det? Är det barnmorskor som sliter i förlossningsvården eller är det sjukhusledningen? Lyssna på barnmorskorna!

Därför måste man höja barnmoskornas löner

Utöver en ny klinik så behöver man höja barnmorskornas löner. Det ska inte innebära att man går ner i lön efter att man vidareutbildat sig till barnmorska. Inte heller ska en senior kollega med massor av erfarenhet tjäna endast marginellt mer än en nyutexaminerad. Utan våra seniora kollegors kompetens finns det snart inget barnmorskeri kvar att lära.

Barnmorskeri är och bör förbli ett hantverk som ska fortsätta läras ut av barnmorskor för barnmorskor, vi vill även i framtiden vara just barnmorskor och inte obstetriska sjuksköterskor. Men om vi inte har några seniora kollegor att lära oss av, ja hur ska det då bli?

“Gör bara ert jävla jobb”

Så kom igen nu, politikerna i region Stockholm. Visa att ni verkligen bryr er om era barnmorskor som ni säger att ni gör så kanske ni får min rö..- eller nej, förresten. Efter 12 år som anställd i regionen kommer ni aldrig få min röst oavsett vad ni gör. Våra krav är inte orimliga, så se bara till att göra ert jävla jobb. Så kan vi göra vårt.